Jan-Olov Carlsson
Du är idag klubbordförande för en av IF Metalls starkaste klubbar, den på Volvo Lastvagnar i Umeå. Hur började ditt fackliga engagemang?
Jan-Olov: Jag tillhörde den skara idealister som lät yrkesval delvis styras av politiska värderingar. Slutet av 70-talet var på många sätt en annorlunda tid, medvetenheten om kollektiv organisering var hög. Efter gymnasiet blev det en AMU-kurs som styr-och reglermekaniker och efter ett kortare påhugg på ett aluminiumpressverk blev det Volvo. Hela den tiden sjöd av olika sorters ”facklig” organisering. Jag hade erfarenhet från elevråd, soldatfackligt arbete och SARF (Amu-elevernas fackliga organisation).
Efter närmare 45 år som fackligt förtroendevald, vad har varit det roligaste med att engagera sig fackligt? Vad har varit tuffast?
Jan-Olov: Roligast är förstås när man känner att man har gjort skillnad, till exempel att man har hjälpt en enskild medlem, vilket givetvis har hänt rätt många gånger. Men också att ha lyckats flytta fram positionerna genom förbättrade villkor för hela kollektivet. Under 80- och 90-talen lyckades vi kämpa oss till en rad avtal som betydde mycket.
Tuffast är det när man inte räcker till, när man vet att man har rätt men inte rätten. Det kan gälla enskilda medlemmar som farit illa, eller som när vi fick förhandla uppsägningar som också verkställdes för 1047 medlemmar, halva antalet medlemmar på fabriken, efter finanskraschen 2009.
Hur bygger man upp en stark klubb med hög anslutningsgrad? Hur arbetar er klubb med att engagera medlemmarna i verksamheten?
Jan-Olov: Jag brukar säga att man ska vara obrottsligt lojal med arbetet, inte nödvändigtvis med arbetsgivaren. I den klassiska motsättningen mellan arbete och kapital ska det aldrig råda någon tvekan om var man står. Man får heller inte vara rädd att ta rollen att vara obekväm och att hamna i skottgluggen för arbetsgivarens ogillande.
Det är vad man gör, inte säger sig vilja göra, som medlemmarna utgår ifrån. I vår klubb har vi försökt utveckla medlemsdemokratin, till exempel genom hög frekvens på medlemsinformation, val av förtroendevalda på golvet och medlemsomröstning om viktiga avtal. Rent generellt har det fackliga engagemanget och den fackliga medvetenheten försvagats under den tid jag jobbat fackligt. Den samhällstrenden har inte passerat obemärkt hos oss heller.
Vad tycker du att svensk fackföreningsrörelsen kan bli bättre på?
Jan-Olov: Det korta svaret: att kämpa! Det är för mycket undfallenhet och anpasslighet. Fackföreningsrörelsen måste vara en systemkritisk samhällskraft mot kapitalismens destruktivitet och ojämlikhet. Det måste väl börja framstå som självklart!
Kan du nämna två fackliga eller facklig-politiska frågor som du ser som särskilt viktiga idag?
Jan-Olov: För det första: turordningsreglerna i LAS eftersom de symboliserar så mycket av kampen mot godtycke och underkastelse.
Och på ett mer allmänt plan: att organisera och aktivera medlemmar på varje arbetsplats. Är det något som visat sig tydligt de senaste årtiondena är att det inte går att argumentera eller förhandla bort orättvisor och ojämlikhet. Däremot går det att öka jämlikhet och rättvisa genom kollektiv kamp som hotar den rådande makten.
Ålder: snart 64
Bor: Umeå och sommarhus vid Höga Kusten
Familj: Passionerat förälskad i Annika sedan 44 år, stolt och lycklig över fyra söner och ett dryg handfull barnbarn.
Fritidsintresse: Fuskar med kommunalpolitiska uppdrag, driver tillsammans med vänner ett kooperativt bokcafé med mängder av författarbesök och kulturarrangemang, slukar böcker, vårdar och sköter alla byggnader jag dragit på mig under åren och kom nyligen ut som längskidåkare.