Stefan Granér, tryckare, och bl.a. tidigare ordförande för Stockholms grafiker, ådrar sig ett semesterminne och önskar sig en livad tillställning i de pågående LAS-förhandlingarna.

(Saxat ur ett kommande nummer av Första Linjen, Seko Stockholms medlemstidning)

I det slitna kyffet knappt hundra meter från den antika Tiberiusbron står luften stilla. Cafévärdinnan hade samlat ihop alla gamla pinnstolar i rader framför Tv:n. Där satt nu stammisarna, randiga av solljuset som strilar in mellan girlanderna i dörrhålet. Det var nästan uteslutande äldre män, parkerade i andlös tystnad och förväntan.  Det är VM i fotboll och Italien ska spela en avgörande match där man är tvungen att ta minst en poäng för att gå vidare i turneringen. Hela Italien står stilla! Lycka eller katastrof!

Det är några minuter kvar till avspark då det mörknar i lokalen. I dörrhålet står en lång mager man med håret lite på ända, skrynklig poplinrock och lång halsduk.

Den något udda personen går genast fram till den främsta raden för att belevat och lugnt förklara att på grund av sin onda rygg och sina långa ben så måste tyvärr någon av herrarna flytta på sig. Efter lite knorrande och muttrande får han sin plats, en av gubbarna flyttar bakåt i lokalen. Väl på plats så vänder sig den långe om och uttalar det förbjudna: Italien kommer att förlora med 2-1. Reaktionen är omedelbar. “Va, är du inte italienare, va fan menar du??!”, “Din idiot, du kan inte ett skit om fotboll!”. Kommentarerna haglar.

Situationen eskalerar en bit in i matchen när motståndarlaget gör 1-0. Den långe reser sig upp, vänder sig om och visar med fingrarna i luften 2-1. Nu brister det fullkomligt i lokalen. Vissa skriker ”Kasta ut honom!”, andra höjer sina stolar i luften för att gå till attack. Den paranta cafévärdinnan, som vanligtvis både kan tjusa och sätta gubbarna på plats med lika gott resultat, gör nu sitt yttersta för att lugna ner situationen. Hon får hjälp då Italien efter en stund kvitterar.

Den långe provokatören håller sig lugn ett tag, men efter en stund åker armarna upp i luften med fingrarna formerade till 2-1. Gubbarna har nu av spänningen i slutet av matchen blivit så nervklena att de inte orkar reagera. Då händer det outtalbara, motståndarlaget gör 2-1.

Den långe reser sig, och med fingrarna i en 2-1-gest backar han ut genom dörrhålet. Stolarna haglar mot honom. Cafévärdinnan har nu gett upp, hon kan inte längre besinna sig, och istället väser hon mellan tänderna “döda honom”. Utan tecken på minsta ryggont slinker han runt husgaveln med ett leende i mungipan.

Detta semesterminne dyker upp i skallen när jag med stigande förvåning på länk följer LO:s representantskap inför LAS-förhandlingarna. Under hot från en för oss katastrofal regeringsutredning, ska LO under fredsplikt försöka förhandla fram en uppgörelse.

Att vara ena parten i en uppgörelse som inte är väsentligt bättre än den verklighet som vi så hårt kritiserar – den med osäkra anställningar som allmän visstid, hyvling och sms-anställningar samt ofrivillig deltid – kan bli förödande. Då riskerar vi göra det nästan omöjligt att kämpa för att förändra detta framöver.

Jag ser därför fram mot en livad tillställning där diskussionerna går höga. Men ack nej, här sitter man still i båten, och mötet glider på utan störande inslag. Det är just därför mästerprovokatören från Rimini dyker upp i mitt minne. Jag frammanar bilden av en lång mager man med håret lite på ända, med skrynklig poplinrock och lång halsduk som tar sig fram till talarstolen samtidigt som han tänker: Vaffanculo! Nu ska det bli åka av i mellanmjölkens land.

Stefan Granér,
tryckare, tidigare ordförande för Stockholms grafiker och mångårig ledamot av grafikernas förbundsstyrelse

Uppdaterades: 25 sep 2020