Melinda Kandel
Facklig vänster: Du arbetar som städare, och är fackligt förtroendevald och skyddsombud i Fastighetsanställdas förbund. Hur började ditt fackliga engagemang?
Melinda: Mitt fackliga engagemang började den dagen jag fick en fast anställning. Fram tills dess hade jag och kollegorna jobbat under hemska förhållanden, och jag hade fått se en kollega jag jobbat särskilt nära krascha in i väggen och förlora sin inkomst, till följd av det. Jag förstod att saker vi utsattes för inte kunde ha varit tillåtna, men jag hade inte koll på våra rättigheter eller hur vi skulle bära oss åt för att få upprättelse. Framförallt hade chefen visat med all tydlighet vad som hände med folk som protesterade eller vägrade jobba för skitvillkor. En morgon ringde hen upp mig för att avreagera sig. Det handlade om att en kollega faktiskt hade dragit in facket för något personärende. Facket var ”jävla stalinister” och kollegan skulle skiljas från sin tjänst illa kvickt, gormade hen. Men jag höll ut tills provanställningen gick över i en fast anställning, och då vågade jag slå näven i bordet.
Min erfarenhet kändes som ett uttryck för samhällets ojämlikhet på ett smärtsamt påtagligt sätt, och jag drogs in i klasskampen. Jag gick på mitt första möte med facket den ena veckan, och mitt första möte med partiet veckan efter.
Facklig vänster: Vad är det bästa du vet med att vara fackligt engagerad?
Melinda: Jag tänker såhär. Livet kunde varit så mycket bättre för så många. För de som jobbar under riktigt usla förhållanden, men även för alla som går runt med känslan av att tillvaron är så fattig och tom. Tänk om vi, istället för att överproducera onödigt skit som förstör planeten och sliter sönder människor i förtid, istället kunde jobba mindre men med saker som är viktiga och meningsfulla för att vårt samhälle ska bli så bra och härligt som möjligt? Tänk om vi kunde jobba färre timmar, och resten av tiden pyssla med en rolig hobby? Kampen börjar på arbetsplatsen, i styrkemätningen mellan arbete och kapital. Jag kämpar på så gott jag kan med att organisera mina kollegor och pressa på med krav på förbättringar i arbetsmiljön. Det är en liten del, men en del i något stort och viktigt. Det är det bästa.
Facklig vänster: Vad är det tuffaste med att vara facklig?
Melinda: Det är ofta ganska ensamt. Den fackliga anslutningsgraden i städbranschen är låg, och det finns försvårande omständigheter som att vi ofta arbetar ensamma, språkförbistring, otrygga anställningar med mera. Jag kan ibland bli avundsjuk när jag hör kamrater som jobbar på stora fabriker berätta om sin 99-procentiga anslutningsgrad, och stormöten som fyller gymnastiksalar. Det är långt ifrån min situation, och det är nog liknande för de flesta fackliga i branschen.
Facklig vänster: Hur jobbar du och din fackliga organisation för att involvera och delaktiggöra medlemmarna i er verksamhet? Vad gör ni för att bli en stark motpart på arbetsplatsen?
Melinda: Vi har inte haft någon fackklubb i Norrköping där jag jobbar, men sedan jag la ett skyddsstopp i våras har jag utvecklat ett samarbete med de andra skyddsombuden på företaget. Vi har planer på att utvidga en regional klubb till att omfatta även Norrköping. Förhoppningen är att vi genom det ska kunna höja anslutningsgraden och ta steg mot en starkare organisering.
Facklig vänster: Kan du nämna två fackliga eller facklig-politiska frågor som du ser som särskilt viktiga idag?
Melinda: Jag ser två stora orsaker till att arbetarrörelsen har pressats tillbaka sedan 1980-talet. Det ena är anställningstryggheten, som bara blivit sämre och sämre. Som provanställd eller timmis är man inte särskilt kaxig. Den andra orsaken är de fackliga centralorganisationernas centralisering, som lett till tjänstemannavälde, toppstyrdhet och stagnation. I förlängningen försoffning, med en mycket låg ambitionsnivå, dåligt fungerande verksamheter, och många besvikelser för medlemmarna som betalar dyrt. Det märktes inte minst när Corona-pandemin slog till. Medans skolor, studieförbund och partiet snabbt ställde om sin verksamhet, tog de fackliga centralorganisationernas ledningar blixtsnabbt beslut om att all verksamhet skulle stängas ner. Under en tid när just de fackliga frågorna var på tapeten, arbetslösheten steg och folk strömmade till facken! Idag börjar all verksamhet ute i samhället återgå till det normala, förutom fackförbunden som fortsätter hålla stängt.
Ålder: 23
Bor: I en etta i Norrköping
Familj/civilstånd: Sambo med 6 krukväxter
Fritidsintresse: Träffa vänner, vara ute i naturen