Marie Wiberg
Marie Wiberg arbetar som undersköterska på ett äldreboende i Västerås. 2019 tog hon och hennes arbetskamrat Jenny Klingstam initiativ till Undersköterskeupproret, som idag har en Facebook-grupp med över 23 500 medlemmar.
Undersköterskeupproret har spridit sig i hela landet, demonstrationer har hållits, politiker har uppvaktats och sammantaget har ni bidragit starkt till att skapa medvetenhet om undersköterskors arbetsvillkor och situationen i välfärden.
Facklig vänster: Hur kom ni på idén och hur gjorde ni för att dra igång vad som blivit den största gräsrotsmobiliseringen i Kommunal på länge? Vad har ni lärt er?
Marie: Undersköterskeupproret kom till i april förra året, när regeringen gick ut med vårbudgeten och sa att man skulle spara ytterligare på äldreomsorgen. Då kände jag att nu får det vara nog, något måste göras för att vi ska få bättre arbetsvillkor och en bättre arbetsmiljö. Jag kände att nu går det inte att knyta näven i fickan och muttra längre, vi måste agera!
Jag kontaktade Anna Spånt Enbuske på Kommunals förbundskontor för att fråga om hon visste hur jag skulle gå till väga. Hon ordnade så att jag fick kontakt med Jonas Hasselquist dom är kommunikatör på Kommunal Bergslagen. Efter det så tog jag kontakt med Jenny, berättade om min idé och frågade om hon va på, vilket hon var. Jag och Jenny bokade ett möte med Jonas på skärtorsdagen och då hjälpte han oss att skapa Facebook gruppen.
Sen började vi bjuda in människor till gruppen och sen rullade det bara på. Vi fick hjälp att ordna med namninsamling och så bestämde vi ett datum då vi skulle lämna över den. Från början ville vi lämna den till statsministern, men då han var upptagen den dagen vi bestämt så blev det så att vi fick ett möte bokat med socialministern istället.
När det var dags att lämna över listorna och hålla manifestation så var det ett galet pådrag från media. Alla var helt plötsligt jätteintresserade av att intervjua oss och prata med oss. Vilket såklart var superbra, för äntligen fick vi undersköterskor inom vård och omsorg synas och höras. Äntligen såg man oss!
Att undersköterskeupproret är partipolitiskt obundet och att det är en del av den fackliga kampen för bättre arbetsvillkor och bättre arbetsmiljö är något vi varit tydliga med från början, men även att upproret inte startats eller styrs av Kommunal. Upproret startades av mig och Jenny, två vanliga undersköterskor.
Under den här resan har jag såklart lärt mig en hel del, både om mig själv som person men även att man kan få människor att börja kämpa för det som är viktigt, det gäller bara att någon vågar ta det första steget och visa på de fördelar som kan komma ur det. Jag trodde aldrig för ett år sedan att människor skulle lyssna på vad jag har att säga, att jag skulle få träffa politiker och att det jag startade skulle få sån kraft och vara till hjälp och nytta för andra.
Facklig vänster: Du är också arbetsplatsombud för Kommunal. Hur började det fackliga engagemanget, och vad är det bästa du vet med att vara fackligt engagerad?
Marie: Mitt intresse för det fackliga engagemanget väcktes av min syster. Vi brukade diskutera fackliga frågor när vi träffades hos våra föräldrar. Hon var väldigt engagerad i sitt fackförbund och om jag inte minns fel så hade dom träffar, GAF (Göteborgs Arbetares Folkhögskola), som hon pratade om. När jag sen gick Kommunals medlemsutbildning så kände jag att det här vill jag göra något mer av, det var galet intressant. Men det tog sin lilla tid innan jag fick möjligheten att bli arbetsplats-och skyddsombud på min arbetsplats, där jag nu även är huvudskyddsombud.
Att vara fackligt ombud är en möjlighet att kunna påverka arbetsmiljön och mina kollegors situation på jobbet, vilket jag tycker är otroligt viktigt. Vi kan inte bara nöja oss med det vi har när vi kan få det bättre. Men det är också väldigt tufft – det är svårt att få kollegor att förstå att för att jag ska kunna hjälpa dom så måste dom hjälpa mig, genom att skriva tillbud och rapportera brister i arbetsmiljön. Så det är min utmaning just nu, att få dom att förstå att det är vi på arbetsplatsen som tillsammans är kommunal och att vi måste hjälpas åt för att få förändringar. Men så tror jag att det är överlag, det finns fortfarande nån föreställning om att Kommunal är dom på sektionen, avdelningen och på förbundskontoret. Om man förstod att det är alla vi medlemmar som utgör Kommunal så skulle vi bli mycket starkare gentemot arbetsgivaren.
Facklig vänster: Kommunals avtalsrörelse har startat, och det finns många tecken på att det kommer bli en tuff sådan. Vilka är de viktigaste kraven Kommunal driver enligt dig? Vad tror du om era möjligheter att få igenom kraven?
Marie: När det gäller avtalsrörelsen så är nog det viktigaste att lönekravet går igenom, att vi som har yrkesutbildning får högre lön än de som inte har det. Vi gör visserligen samma jobb, men någonstans måste det ju visa sig att en utbildning lönar sig. Nu verkar det ju vara en riktigt tuff förhandling, där SKR inte verkar vilja ge med sig. Men det gör inte Kommunals förhandlare heller, så jag tror att det kommer sluta i konflikt.
Sen tycker jag att karensavdraget är en viktig fråga, det borde verkligen slopas för gott, för då skulle nog fler ha råd att vara hemma när de är sjuka.
Facklig vänster: Kan du nämna en facklig-politisk fråga som du ser som särskilt viktig idag?
Marie: Det finns många facklig-politiska frågor som är viktiga, men den viktigaste är arbetstider. Sex timmars arbetsdag med bibehållen heltidslön är det vi måste kämpa för. Dels skulle personalen orka leva samtidigt som man jobbade och dels skulle det innebära ett riktigt uppsving när det gäller statusen på vårt yrke. Det är först när vi höjer statusen som vi kan få människor att bli intresserade av att arbeta inom vård och omsorg. För som det är nu så är det svårt att kombinera jobbet med ett socialt liv.
Ålder: 45 år
Bor: Västerås
Familj: Ensamstående förälder till två grabbar.
Fritidsintresse: Fritidsintressen hinner jag knappt med, men försöker vara på gymmet regelbundet.