Hon är lokförare och förtroendevald klubbordförande i fackförbundet Seko. Även vice ordförande i avdelningen. Förutom att bygga en stark fackklubb som driver medlemmarnas åsikter i förhandlingarna med arbetsgivaren håller hon även utbildningar för medlemmar och förtroendevalda. Hennes engagemang i fackförbundets demokratiska process, som resulterat i ett stort antal motioner till förbundets kongress, går också helt i linje med hennes övertygelse, att fackföreningen måste vara inkluderande för att bli stark.  Lär känna Anna Bergström.  

Facklig vänster: Du arbetar som lokförare, är vice ordförande i Sekos Gävle-Dala-avdelning och klubbordförande i Seko Klubb Upptåget. Hur började ditt fackliga engagemang?

Anna: Jag har varit med i facket sen jag började jobba. När jag började på SJ gick jag och sneglade på Sekos infotavla och undrade hur jag kunde engagera mig. Jag fick sedan frågan från en kollega som var med i styrelsen om jag ville bli skyddsombud eftersom jag skrev väldigt många rapporter. Det är arbetsmiljön, den fysiska men framförallt den psykiska som legat mig närmast genom åren. Ingen ska må dåligt på jobbet och framförallt inte dö för att arbetsköparen inte gjort något åt den farliga arbetsmiljön. När vår sektion skulle ombildas till klubb valde jag att ställa upp som ordförande för att se hur jag kunde påverka där.

Facklig vänster: Vad är det bästa du vet med att vara fackligt engagerad?

Anna: Att kunna skapa förbättring för medlemmarna, både för den enskilde men även för oss som kollektiv. Att se till att ingen blir orättvist behandlad vare sig det gäller felaktigt utbetald lön eller om någon känner sig kränkt. Jag vill förmedla mitt eget engagemang och ge hopp om att det går att skapa förändring både på arbetsplatsen men även i facket och i samhället, vilket alltid är lättare när vi är många.

Facklig vänster: Vad är det tuffaste med att vara facklig?

Anna: Att vara kvinna i en mansdominerad chefsvärld. Att bli utsatt för härskartekniker och att inte bli hörd och respekterad på samma vis som jag skulle om jag vore man.

Jag tycker det är jobbigt när medlemmar inte får den hjälp de borde få när det gäller t.ex. sjukförsäkringen, sånt som jag inte kan påverka. Medlemmar som inte kan jobba och som inte får den ersättning de borde ha rätt till. Motgångar i förhandlingar är lättare att hantera men när det drabbar den som är sjuk, då kryper olusten närmre.

Facklig vänster: Hur jobbar du och din fackklubb för att involvera och delaktiggöra medlemmarna i er verksamhet? Vad gör ni för att bli en stark motpart på arbetsplatsen?

Anna: Vi informerar om det som händer på jobbet, vi uppmanar medlemmar att alltid skicka kopia på rapporter till oss, så att vi får reda på vad som händer ute på tågen. När det gäller den interna demokratin inom Seko förklarar vi hur medlemmar kan skriva motioner genom mejlutskick men också att prata med dem om att vi hjälper till om de har en fråga de vill att Seko ska driva. Om det är något som arbetsköparen vill förändra kollar vi med medlemmarna vad de tycker så vi vet hur vi ska agera, om vi har medlemmarna med oss eller inte.

Vi har i dagsläget en bra samverkan, men det har inte alltid varit så. Det är lättare att säga till arbetsköparen att alla 100 medlemmar tycker som oss i en förhandling såklart, det ger oss även ett grundstöd under förhandlingar som inte går av för hackor!

Facklig vänster: På Sekos kongress 2017 var du det kongressombud som skrev flest kongressmotioner. Vad betyder det att vara delaktig i fackets demokratiska process? Hur viktigt är det, och ger det resultat?

Anna: Det är den som är a och o tänker jag. Den demokratiska processen. Däremot är jag otålig och vill ha igenom beslut snabbare än vissa andra. Jag skrev så många motioner dels för att jag tycker att frågorna är viktiga men även för att visa medlemmarna att det behöver inte alltid handla om stora frågor som att förstaliga järnvägen och huruvida Seko ska verka politiskt med Socialdemokraterna. De jag skrev handlade bl.a. om symbolpolitik, såsom att jag vill att vi ska vara ett feministiskt och antirasistiskt förbund, att vi på utbildningar ska var inkluderande och ta hänsyn till att det kan finnas icke-binära personer i rummet och inte förutsätta att alla identifierar sig som “han” eller “hon”. Eftersom ingen av motionerna gick igenom kan jag inte säga att det gav resultat då, men jag tänker att någon tanke kanske väcktes hos någon och jag är stolt över den unga medlem som gick upp i talarstolen för första gången och yrkade bifall på motionen jag skrev om att vara inkluderande, så ett slags resultat ger det ju.

Facklig vänster: Kan du nämna två frågor som du ser som särskilt viktiga idag?

Anna: LAS- frågan såklart. Att vi tvingas sätta oss vid förhandlingsbordet under hot om lagändring är att redan innan matchen startat ha förlorat den. Jag är orolig att hur vi än gör så kommer vi arbetare få det sämre. Jag vill även att folk ska förstå hur viktig den facklig-politiska samverkan är, det var därför jag började engagera mig i Vänsterpartiet 2014.

Medlemmar anställda på allmän visstid blivit orättvist behandlade många gånger, det är en fråga som inte ens skulle behöva uppstå om alla arbetare blev behandlade lika av arbetsköparna. Så är inte fallet idag, därför behöver vi få bort allmän visstid som anställningsform.

Att vi ska bemöta varandra med respekt och den gamla klyschan om alla människors lika värde. Hur jag än vrider och vänder på det, kommer jag alltid tillbaka till att det är det den fackliga idén handlar om för mig. Det skulle ej heller skada att krossa klassamhället men det tänker jag att vi behöver lite mer än några kongressperioder på oss att göra.

Ålder: 40

Bor: Uppsala

Familj: Två barn, 8 och 10 år, två katter och massa vänner som är som familj.

Fritidsintresse: Har nyss gått med i min första bokcirkel, gå på punkspelningar, brevskola, loppisar och så tycker jag ofantligt mycket om att bada och nörda ner mig i öl och te.

Uppdaterades: 10 nov 2020