Under förra årets sista vecka blev det facklig dramatik av lite ovanligare slag på Pågatågen i Skåne: Skyddsombudet Ola Brunnström, som tagit en framträdande roll både i kampen mot hyvling och under höstens avtalsrörelse, hotades av uppsägning efter att ha tackat nej när arbetsgivaren Arriva i en första giv försökte köpa ut honom. Men det blev inget av uppsägningen: Olas arbetskamrater hotade att gå ut i vild strejk, med konsekvensen att arbetsgivaren backade.

Vad var bakgrunden till det som hände? Hur gick det till när Olas arbetskamrater beslutade sig för att hota med strejk, och hur förbereddes stridsåtgärden? Facklig vänster har talat med Ola, men också med en av Olas arbetskamrater som var en av de pådrivande initiativtagarna.

Facklig vänster: Ola, när det stod klart att det förelåg ett hot mot din anställning gick ditt fackförbund Seko snabbt ut och fördömde Arrivas agerande i skarpa ordalag. Seko anklagade Arriva för att vilja slå tillbaka efter en i arbetsgivarens ögon misslyckad avtalsrörelse, där du också var part vid förhandlingsbordet. Vad är din bild av bakgrunden till det som hänt?

Ola Brunnström: Självklart kan jag bara spekulera i varför företaget gjorde som de gjorde. Men vi har haft ett par stora attacker mot oss anställda sedan december 2019. De var värda väldigt mycket pengar och när vi gjorde motstånd så blev konflikten väldigt allvarlig på grund av de stora ekonomiska värdena. När det är mycket pengar som står på spel blir konflikten hård, och frustrationen från företaget ökade när de insåg att vi i princip lyckades stoppa allt. I detta läge räknade de nog på risken med att försöka försvaga klubben genom att göra sig av med en förtroendevald. Kostnaderna för utköp är försvinnande små i jämförelse med de vinster företaget hade tänkt sig. Utöver detta finns det såklart känslomässiga skäl. Företag leds av chefer med stolthet, prestige och rädslor. De spelar en stor roll och det finns en myt om att företag agerar rationellt. Så är inte alltid fallet.

Den vilda strejken kan inte Ola uttala sig så mycket om. Som fackligt förtroendevald var han, liksom övriga förtroendevalda företrädare för Seko-klubben, förpliktigad att försöka avvärja strejken med anledning av Medbestämmandelagens paragraf om fredsplikt. Initiativet till strejken kom istället från Olas arbetskamrater. Facklig vänster har talat med en av de involverade, som väljer att vara anonym med anledning av ämnets känslighet.

Facklig vänster: På ett extra-inkallat medlemsmöte på nyårsafton diskuterades den uppkomna situationen, och en stor majoritet av det dryga hundratalet deltagare ställde sig bakom ett förslag om att gå ut i vild strejk om det misstänkta hotet om avsked eller uppsägning förverkligades. Att varsla om vild strejk är förenligt med vissa risker, det ställer framförallt andra krav på deltagarna än i fallet med en lovlig strejk. Kan du säga något om stämningen på mötet? Hur gick det till när ni kom fram till beslutet?

Anonym arbetskamrat: För oss som ”kapade” mötet var det självfallet ganska nervöst. Även om vi redan innan mötet hade planterat frö om att en eventuellt olovlig stridsåtgärd kunde vara i görningen så kunde ingen förutspå hur det skulle mottas av den stora skaran. Jag åtog mig rollen som målmedveten agitator, berättade sakligt vad som skulle ske, informerade om fördelar och nackdelar, eldade igång mötesdeltagarna bra och inhyste ett brett förtroende för striden. Ingen utryckte någon större oro där och då. Folk var helt enkelt less på företagets ständiga övertramp, och denna droppe fick bägaren att rinna över. En vild strejk upplevdes nästan som självklar i detta läge. Det fanns en ordentlig stridslystnad som tillsynes helt åsidosatte risktagandet.

Några kortvariga diskussioner om alternativa stridsåtgärder dök upp under mötet men dessa avfärdades snabbt. Framförallt på grund av den oerhört korta tid vi hade på oss att förbereda en plan B, men också för att vi var ganska pålästa kring just vild strejk. Flera frågor runt den vilda strejkens uppbyggnad kunde hänvisas till den vid tidpunkten redan upprättade bloggen där flera svar fanns. Vi kände oss förberedda och det tror jag även att mötesdeltagarna upplevde.

Vi var ivriga att komma till omröstningen kring en vild strejk och så fort den var genomförd så var stämningen faktiskt bara pepp.

Facklig vänster: Enligt uppgift lades ansvaret för förberedelser och verkställande i händerna på en från klubben formellt oberoende strejkkommitté med lokal förankring på de olika knutpunkterna för att samordna strejken. Skedde detta helt spontant, eller fanns en vana av organisering som underlättade organiseringen sedan tidigare? Hur arbetade kommittén?

Anonym arbetskamrat: Bakom strejkkommittén fanns, låt oss kalla det för en tankesmedja, där idéer och tillvägagångssätt diskuterades fram. Flera personer från denna tankesmedja kom också att ingå i den strejkkommitté som upprättades. På kort tid skaffade de sig mycket kött på benen och visste någorlunda detaljerat hur allt skulle gå till. Därmed var det inte helt spontant. De som utöver dessa tillfrågades att ingå i kommittén hade mer eller mindre erkända egenskaper som skulle fylla olika organisatoriska syften. I kommittén fanns också folk som hade tidigare erfarenheter av vilda strejker.

Kommitténs arbete bestod initialt till största del av att nå ut med information till så många i personalen som möjligt. Svara på mejl och uppdatera bloggen. Framförallt att instruera den personal som skulle ha arbetat strejkens första dag. Parallellt arbetade vissa med att utforma texter med instruktioner och allmän information kring den vilda strejken till personalen. Andra skrev texter som riktade sig till allmänheten och någon agerade talesperson gentemot media. Ingen förutom talespersonen tillskrevs en specifik uppgift. Alla arbetade mot samma mål och hjälptes åt efter bästa förmåga.

Eftersom strejken aldrig bröt ut försattes inte kommittén i ett operativt läge. Skulle det ha skett skulle kommittén även ansvara för ”arbetsfördelning” av de strejkande och utse en kassör som ansvarade för insamling till strejkkassa och en möjlig skadeståndsfond.

Facklig vänster: I fackliga diskussionen om vilda strejker finns dels kritiker: De bör i mesta möjliga mån undvikas, underminerar kollektivavtalen och respekterar inte fredsplikten osv. Andra röster är mer positiva: De ger människor erfarenheter av sammanhållning, kan absolut spela en viktig roll där den fackliga organisationens möjlighet att agera kraftfullt är beskuren av gällande lagstiftning etc. Vad tänker du om den här frågan på ett allmänt plan, på grundval av erfarenheten ni gjort?

Anonym arbetskamrat: En arbetsgivare ska aldrig kunna luta sig tillbaka mot en gällande fredsplikt i tron om att det med den är fritt fram för dem att bete sig hur som helst och göra grava övertramp. I detta läge var en vild strejk absolut nödvändig eftersom facket aldrig hade haft något ordentligt vapen att ta till. Med det sagt så är jag enig om att vild strejk i mesta möjliga mån bör undvikas: Vild strejk är ett tillförlitligt vapen som inte ska urlakas av överanvändning. Riskerna det innebär för alla involverande och energin som krävs är inte hållbara i längden. Det är min övertygelse att det krävs en lång återhämtningstid mellan de vilda strejkerna, annars är risken att de förlorar sin trovärdighet. Emellertid är det också sant att en vild strejk styrker kollektivet. Alla tar en gemensam risk, för en gemensam sak. Just den erfarenheten kan kanske vara svår att införskaffa på annat vis.

Att Ola Brunnström var märkbart rörd efter arbetskamraternas beredskap att agera för att försvara hans anställning var tydligt efteråt när Ola kom ut från mötet och till arbetskamraternas jubel lämnade beskedet att han blir kvar på jobbet, och att han ska fortsätta köra tåg.

Facklig vänster: Ola, nu har du av ganska naturliga skäl stått i centrum för mycket av uppmärksamheten, och det har blivit uppenbart för alla att du är en väldigt viktig och uppskattad företrädare för dina medlemmar. Samtidigt vet vi att facket är tillbakapressat på många arbetsplatser, och att det allmänt är alldeles för få som engagerar sig fackligt. I ett läge där många medlemmar själva i den fackliga vardagen är relativt passiva blir det ofta lättare för arbetsgivaren att gå på enskilda, som lättare kan utmålas som ”anstiftare”, ”uppviglare” etc. Hur ser du på den problematiken?

Ola Brunnström: Ja, det är ett ganska stort problem. Är det bara en person som gör jobbet i klubben så är det egentligen svårt att kalla det en organisation. Vår strävan måste alltid vara att organisera och utbilda. Vi måste även hitta sätt att aktivera många medlemmar som kanske har begränsat med tid men kan hjälpa till med något mindre. Vi jobbar just nu med att starta upp grupper som arbetar med specifika frågor. Det är ett långsiktigt arbete men vi har nu grupper utanför styrelsen som sysslar med förhandling, text och sociala medier, sexuella trakasserier, schemagranskning, information, intern diskussion. De har styrelsemedlemmar kopplade till sig. Vi har även lokala ombud som har ansvar för daglig kontakt med medlemmarna. Lyckas vi med detta kan vi sprida arbetet på ett sätt som gör att klubben blir stark, kan aktivera många medlemmar och kan klara sig bra över tid.

Facklig vänster:  Vilka lärdomar tänker du är viktigast att förmedla utifrån den här erfarenheten och utifrån klubbens engagemang i kampen mot hyvling under hösten? Vad tar du och Seko-klubben på Pågatågen med sig från det som hänt?

Ola Brunnström: Vi har definitivt utvecklats i vårt självförtroende om vad som är möjligt att göra i klubben. Många upplevde nog sig själva och facket som ganska maktlösa inför arbetsgivarens attacker. Vi hade svårt att försvara oss mot hyvling vid förhandlingsbordet, och att stoppa det juridiskt var lönlöst. Det vara bara när vi slöt oss samman som det började fungera. Vi ska aldrig glömma att fackets styrka är sammanhållningen mellan medlemmar. Allt bygger på det. Framgångar vid förhandlingsbordet bygger alltid på kollektivets styrka i klubben, förbundet och arbetarrörelsen. Men arbetsplatsen är alltid den viktigaste byggstenen.

Uppdaterades: 12 jan 2021