Johan Torgå
Johan Torgå är en facklig veteran i ordets rätta bemärkelse. Som tidigare mångårig klubbordförande för Livs-klubben på Orkla Foods i Örebro har han gjort många lärdomar. Få har missat Johans och klubbens engagemang för vinarbetare i Sydafrika. Men Johan har också mycket att säga om facklig gräsrotsorganisering, bl.a. om vikten av medlemsdemokrati och om värdet av sociala aktiviteter. Facklig vänster fick till en intervju om vikten av facklig demokrati och solidaritet.
Facklig vänster: Du har många års facklig erfarenhet från din tid, bl.a. som ordförande för Livs-klubben på Orkla Foods i Örebro, där du arbetade i 29 år fram till pensionen. Vilka är dom viktigaste lärdomarna du gjort i det fackliga arbetet?
Johan: Det tar tid att bygga upp ett bra fackligt arbete, speciellt när det inte funnits så mycket av gemensamma fackliga strider. Demokrati är en mycket viktig hörnstomme som arbetet måste vila på. Helst ska medlemmarna ha samma information som styrelsen. Detta är inte alltid helt enkelt, men måste vara en grundinställning. Arbetsgivaren vill helst att så mycket som möjligt är sekretessbelagt, ofta ”för att inte skapa onödig oro”. Den fällan ska man inte gå på. Naturligtvis är personliga saker inte allmängods, där måste man vara helt konsekvent, men när förändringar, neddragningar o.s.v. ska förhandlas är det mycket viktigt att alla är mycket välinformerade. Denna information kan ju ske på olika sätt, men ett sätt som vi försökte göra var att ge ut ett informationsblad.
Vid ett tillfälle när företaget planerade stora neddragningar rapporterade vi kontinuerligt i vårt medlemsblad vad företaget hade för idéer och hur vi agerade i förhållande till det. Företaget blev mycket störda av detta och tyckte att det skulle skapa onödig oro, men jag tror att det är bättre att veta vad som händer än att tro saker baserat på rykten.
En annan del i det demokratiska är att vi aldrig skriver på våra lokala avtal utan att vi röstat på ett medlemsmöte.
En sak som också är viktig är att kunna ta kritik. Ingen gör alltid rätt och kritiska medlemmar är mycket viktiga för att förbättra saker. Det är flera gånger som medlemmar sagt att de vill gå ur, men där det slutat med att de tagit på sig förtroendeuppdrag.
En sak som vår klubb också försökt göra är att ordna sociala aktiviteter. Vi har t.ex. gått på stadsvandringar, haft vinprovning av sydafrikanska viner och info och diskussion om vinarbetarnas villkor och oftast avslutat med att äta ihop på någon restaurang.
En sista sak, jag börjar nog bli lite långrandig. En klubbstyrelse kan inte utföra underverk hur bra dom än är. Aktiva medlemmar är basen och det är inte alltid så lätt att få till. I vår klubb hade 20-25% av medlemmarna någon typ av förtroendeuppdrag. Vi samlar alla fackligt förtroendevalda till en träff fyra gånger per år, där vi dels går igenom hur det är på de olika arbetsplatserna, och delar med oss av information som de förtroendevalda sedan kan dela vidare.
Facklig vänster: Du har redan nämnt det i fråga om sociala aktiviteter i er fackliga verksamhet. Ingen som följt dig har nog missat ditt och fackklubbens engagemang för solidaritet med sydafrikanska vinarbetare. Vad har varit drivkraften? Och vad har engagemanget gett för resultat?
Johan: Solidaritet är själva kärnan i den fackliga idén och när tillfället dök upp diskuterade vi saken i styrelsen. Vi hade inbjudna gäster på ett par medlemsmöten, som berättade om de villkor som de sydafrikanska lantarbetarna lever under och tog där beslut om att skänka pengar ur klubbkassan till det sydafrikanska lantarbetarfacket CSAAWU. Det har blivit en naturlig del av klubbens verksamhet. Det finns en arbetsgrupp med för närvarande sex personer som är engagerade. Som mest var vi 8-9 personer och det var över 10% av medlemmarna. Alla medlemmar hålls informerade om vad som händer i Sydafrika och vi har också haft besök av sydafrikanska kamrater på klubbmöten. Sedan 2013 kallar vi detta solidaritetsprojekt för ”Livsmedelsarbetare för Solidaritet” och sedan ett par år deltar också en livsklubb från Stockholm i arbetet. Jag tror att på fabriken har detta arbete skapat en större kunskap om hur villkoren kan se ut i andra länder och att det är mycket som förenar oss som arbetare, oavsett nationalitet och hudfärg. Jag tror också att medlemmarna känner en stolthet över vad vi åstadkommit.
När det gäller resultat i Sydafrika så var vi en viktig del i att CSAAWU överlevt. De var illa ute ekonomiskt åren efter de stora lantarbetarstrejkerna. Våra ekonomiska bidrag tillsammans med andras räddade dem. I samband med vinarbetarstrejken på Robertson Winery 2016 samlade vi in över hundratusen kronor till deras strejkkassa. Genom åren har vi samlat in mellan 300 000 och 400 000 kr till CSAAWU. Men om vi ser på solidaritetens andra sida så agerade CSAAWU när Findus i Bjuv skulle läggas ned. Den solidariteten gjorde stort intryck på livsmedelsarbetarna på Findus. Samma sak gäller flytten av Göteborgs Kex och nu den hotande flytten av produktion från min gamla fabrik till Norge. Det är detta som är skillnaden mellan välgörenhet och solidaritet – välgörenhet går en väg medan solidariteten går åt båda håll.
Vill man veta mer om detta så finns det en Facebook-sida som heter ”Livsmedelsarbetare för Solidaritet” och på Youtube finns det en film som vi gjort, Skuggsida.
Facklig vänster: Många arbetsplatser inom livsmedelsproduktion utsätts för avveckling när arbetsgivare flyttar produktion till andra länder i jakten på konkurrensfördelar. Även fabriken i Örebro har drabbats av detta. Vad tänker du om detta? Hur kan man arbeta fackligt för att försvara arbetstillfällen i en globaliserad värld där arbetsgivarnas möjligheter att pressa kostnader på det här sättet ökar?
Johan: Det här är en svår fråga och som jag ser det står vi inom fackföreningsrörelsen rätt handfallna. Jag tror att det är mycket viktigt att stödja varandra över landgränserna, oavsett om flytten gynnar ens egen arbetsplats. Sedan tror jag att vi måste bli mycket bättre på att skapa opinion i sådana här frågor. Vi måste gå utanför fabriksgrindarna och söka stöd. Tyvärr är det ofta så att många ger upp innan man tagit striden. Vi borde inom fackföreningsrörelsen sätta oss ner och diskutera strategier och idéer om hur vi skulle kunna organisera kamp. Jag tror också att denna diskussion hör hemma i Vänsterpartiet. Hur kan vi agera för att stödja en sådan facklig kamp. Men de drabbade fackklubbarna måste också bli bättre på att begära hjälp. Internationell facklig solidaritet borde finnas på dagordningen på fler arbetsplatser och i partiföreningar.
Facklig vänster: Vad skulle du säga har varit det bästa med att vara fackligt engagerad, respektive vad som har varit svårast?
Johan: Det bästa är när man ser att det man varit engagerad i gett resultat. Jag hade ett urklipp från Livs tidning Mål och Medel från början av 1990-talet där det stod att vår arbetsplats hade de lägsta lönerna, under Konservavtalet, i Sverige. När man tittade ett par decennium senare hade vi de högsta livsmedelsarbetarmedellönerna inom Orkla Foods.
Det som är svårast är att få till den medlemsaktivitet som man vill ha. Att tycka att fackföreningarna ska vara folkrörelser och att få till den aktiviteten är inte lätt. Det är lätt att man faller i den fällan att man blir fixaren, den facklige superhjälten.
Facklig vänster: Kan du nämna två fackliga eller facklig-politiska frågor som du ser som särskilt viktiga idag?
Johan: En fråga som engagerat mig är ändringarna i LAS. LAS och speciellt turordningsreglerna är viktiga i det lokala fackliga arbetet. Det är mycket sorgligt att fackföreningsrörelsen inte har hållit en gemensam front. Att Kommunal och IF Metall tillsammans med tjänstemannafack kommit överens med arbetsgivarna i en överenskommelse som sedan ska ligga till grund för lagändringar är allvarligt. Jag tycker att de har sålt ut övriga, för vilka denna överenskommelse inte är bra, milt sagt. Där tycker jag att Vänsterpartiet ska stå kvar i sin kritik.
En andra fråga är all denna produktion som flyttar utomlands till länder med lägre löner, eller där företagen ser andra fördelar med nedläggningar och flyttar. Här står vi handfallna både från fackligt och politisk håll. Inom livsmedelsindustrin har detta varit en trend rätt länge nu. Jag har inga svar här, men det är en viktig fråga.
Mer om Johan:
Ålder: 69 år
Bor: I bostadsrätt i Örebro.
Familj: Fru, 3 döttrar och 6 barnbarn.
Fritidsintresse: Internationell solidaritet, politiska frågor, sommarstuga, natur och barnbarn.
Favoritmat: Stekt fläsk, rösti och lingonsylt. Hemmagjord glass.
Favoritmusik/kultur: Lars Winnerbäck, Lisa Nilsson, Bo Kaspers orkester. En bra bok jag nyligen läst är Svart historia av Peter Widén. När det gäller film så är Magnolia en favorit, en annan är Land och Frihet av Ken Loach.