Här följer en novell av Åke Johansson, fd järnvägare och arbetarförfattare, om en julklapp från tomten som fick tågen att stanna.
_________________________________________________

När tågpersonalen i Sundsvall fick ett mejl från tomten var det många som hajade till. Julklapp per mejl?

När Erik öppnade mejlet förstod han. Med ett skratt mindes han tongångarna vid fackmötet inom Seko-klubben en vecka tidigare.

Det var Kristin, det yngsta skyddsombudet, som väckte en fråga som skapade en het debatt.

– Vi måste kunna få SJ att anställa fler folk. Det piper stup i kvarten på mobilen när personalfördelaren vill ha ut folk på övertid, för att det fattas folk. Hur ska man kunna hålla ihop en familj med de här arbetstiderna? Nog måste vi väl kunna visa att vi är för lite folk. Det är baske mig en skyddsfråga.

– Du har rätt i att det fattas folk, svarade Erik, som var tågmästarsektionens ordförande. Men samtidigt visar cheferna upp papper på att vi redan är fler än vi borde vara, utifrån hur mycket tjänst, hur mycket jobb, vi har i Sundsvall. Ta upp det igen via skyddet.

Frågan hade varit uppe så många gånger utan att ha fått någon lösning. De var alla förbannade men också nedstämda. De tyckte att de inte kunde göra mer än vad de gjort.

– Med statistik kan man bevisa vad som helst, tyckte Inger, sekreteraren, som varit med länge. SJ centralt har en uträkning som inte är gjord efter hur våra tåg går här, vilka tider vi har, utan efter hur det ser ut i storstäderna. Vi har mer nattåg och mer helgtjänst än på de flesta andra ställen, därför går det inte att följa den statistiken. Och det har vi talat om för cheferna, men dom bryr sig inte.

– Det är samma visa som vanligt, tyckte Henrik, den ende utanför styrelsen som var med på mötet. Ingenting händer. Vi måste vägra jobba övertid.

– Det är bara det, svarade Erik, samtidigt som han drog handen över den grå skäggstubben, att det inte går att få någon sådan enighet. Det är alltid några som går ut och jobbar ändå. Det är många som vant sig vid att räkna in övertidspengar i löningen och dom skulle inte klara sig utan de extrapengarna. Dom får vi aldrig med oss.

Alla visste att det var så. Många var förbaskade över att det aldrig gick att få ledigt när de sökte. Det gjorde jobbet tungt, särskilt när personalen dessutom ofta var tvungen att jobba sent på fredagskvällar före helgledighet eller börja tidigt på måndagar efter ledig helg. Det hade varit trångt med folk under vintersporttrafiken och då hade arbetsledningen sagt att det skulle bli bättre senare. Men det blev inte mycket bättre under våren och sedan var det semestertider och ännu värre igen. Nu hade dessutom arbetstiderna försämrats med ännu mer överliggningar på bortastationer. Men när man pratat om att vägra jobba övertid tidigare så hade det inte hjälpt. Det var alltid några som lät sig övertalas att jobba extra.

– Annars måste vi ställa in tåget, hade personalfördelaren påpekat inställsamt. Och så lägger jag på några timmar extra dessutom.

Nu var det december igen och några nyanställningar hade det inte blivit.

Henrik hade suttit med i fackstyrelsen förut men hade hoppat av för att lämna plats åt en yngre kollega. Han hade tvivlat på att det skulle gå att få någon yngre att säga ja, men blev överraskad av att Arne i valberedningen lyckats hitta flera unga som ville vara med. Det var nästan så att han ångrat sig. Det verkade riktigt roligt med facket igen. Han fortsatte att gå på medlemsmötena och var oftast den som tyckte att något drastiskt borde göras.

– Det är för lite strejker, var hans melodi. Det måste bli slut på den här låt-gå-attityden.

Erik och Inger hade haft frågan uppe på flera möten med arbetsledarna om att det måste anställas fler folk, att arbetsbelastningen och övertidsuttaget tär på tålamodet och till slut också på hälsan.

– Ja, ni har rätt, det är inte bra, hade Niklas, den ansvarige arbetsledaren som själv varit med länge, svarat. Men ni vet också att jag inte får anställa folk. Det kan bara Stockholm och deras nya Human Resource-enhet, och de hänvisar till att vi redan har mer folk än vad vi ska ha enligt deras uträkningar.

– Dom lär väl inte begripa nånting förrän vi alla är sjukskrivna, tyckte Inger. Om ens då.

– Nja, så långt ska det väl inte behöva gå, hade Niklas svarat. Vi ska försöka igen. Det gäller att ha tålamod.

– Tålamod, svarade Erik. Det är inte tålamod som är problemet. Det är snarare tvärtom. Att vi är för dåliga på att förklara verkligheten för cheferna i Stockholm. Det var annat när vi hade en chef i stan, men nu med det nya projektet Närhet har avståndet bara blivit större. Vi måste höja våra röster därnere.

Mötet med arbetsledaren hade inte gett något resultat och nu satt de på medlemsmötet och diskuterade frågan igen.

– Finns det inget annat förslag, frågade Henrik, än att fortsätta med den gamla visan att ta upp frågan igen med arbetsledare och med facket och skyddet centralt? Något måste göras och det måste till något nytt.

– Men vi kan som fack inte gå ut och säga att nu strejkar vi, svarade Inger. Titta på hur det gick för fackordföranden på Trainee AB:s tåg i Stockholm. Han blev av med jobbet. Det var nära att skyddsombudet på Öresundståg också fick sparken.

– Bestäm en vecka och sätt totalt stopp på all övertid den veckan, var Henriks förslag. Då först kan vi visa cheferna hur mycket folk som fattas, när tågen går med halv bemanning och andra får ställas in helt.

Det kom inga förslag och togs inget beslut på mötet. Men efteråt skulle några gå på puben på Folkets Hus och fundera vidare över en öl.

Några dagar efteråt kom så ett mejl till all ombordpersonal i Sundsvall. Kopia till arbetsledningen i Sundsvall och till flera höga chefer i Stockholm liksom till facket.

Avsändaradressen löd: [email protected]

Snälla ombordpersonal i Sundsvall.

Jag har förstått att ni inte mår bra på jobbet.

Ni skulle må bättre av att ha fler arbetskamrater och mindre övertid.

Nästa vecka, v 51, föreslår jag att ni jobbar era turer som vanligt och INTE jobbar övertid.

Det är för ert eget bästa som jag lämnar detta förslag.

För allas bästa.

Även resenärernas. För de vill inte ha ombordpersonal som mår dåligt och är trötta.

Jag litar på Er och Ni kan lita på mig. Jag tänker på er och hoppas att ni ser till att vara hemma när jag snart kommer på besök.

Må så gott

Jultomten

Sällan har väl ett jobbmejl skapat så mycket prat och skratt. Och tankar. Alla pratade om tomten och övertiden. Kristin och Henrik skrattade och såg lika förvånade ut som alla andra när man undrade vem som tipsat tomten.

Om det berodde på att alla fortfarande trodde på tomten blev väl inte klargjort, inte heller vilka tipsarna var, men nu var i alla fall alla överens på tågen. Ingen övertid i julhelgen! Nej, nej, absolut ingen övertid!

Åke Johansson

 

Om texten:
Denna text är en förkortad version av den novell Tomten skickade mejl som finns med i min bok Trainspottern och andra berättelser från järnvägen. Den är också med i Slutsnackat, av Frances Tuuloskorpi (red). Slutsnackat är del tre av fyra i serien Folkrörelse på arbetsplatsen. Hela den serien, med massor av inspiration till facklig kamp, bör läsas av alla fackligt aktiva.

Uppdaterades: 05 maj 2021