Krönika

När blev bakåtsträvande modernt?

Gökhan Doramar, medlem i IF Metall och fackligt-politiskt ansvarig i Vänsterpartiet Halland, skriver om de nya LAS-förslagens konsekvenser och om världsfrånvända centerpartister och regeringsföreträdare.

Det har gått nittio år sedan skotten i Ådalen avlossades och historien berättar om arbetare som fick sätta livet till för bättre arbetsvillkor. Idag, nittio år senare låter det en aning overkligt att arbetarrörelsen en gång i tiden fick betala det högsta priset för rättvisa på arbetsmarknaden. Det är dock en verklighet som varit, och en verklighet som vi rör oss mot; en verklighet januaripartierna ser som en balanserad maktfördelning mellan arbetsgivare och arbetstagare.

Att Centerpartiet ser LAS som ett hinder för att skapa nya jobb är tragikomiskt. Det ges med en hand samtidigt som det tas med den andra. Man väljer att vagga in ungdomar, långtidsarbetslösa och nyanlända i en falsk trygghet med löften om en “ärlig chans” till att komma in på arbetsmarknaden. Vad som inte nämns men som återfinns i den finstilta lilla texten längst ner i hörnet är att det ska skapas jobb genom att förenkla uppsägningar. Är en “flexibel arbetsrätt” liktydig med en högre personalomsättning? För vad som inte berättas är att arbetsmarknaden – om de nya LAS-förslagen skulle träda i kraft – kommer bestå av osäkra anställningar och en oursäktlig maktförskjutning till arbetsgivaren.

För i den verklighet som vi lever i idag genomgår arbetsmarknaden en effektiviseringsprocess där man belastar arbetstagarna med mer och fler uppgifter samtidigt som man kortar ner på personalen. LAS-förslagen riskerar på många håll att tysta ner arbetsplatserna runt om i Sverige och samtidigt ge incitament för arbetsgivare att börja göra sig av med personal. De långsiktiga effekterna kan mycket väl leda till en högre arbetslöshet, men det väljer man att blunda för. Att följa utvecklingen av sjukskrivningar till följd av arbetsrelaterad stress är, om man uttrycker sig milt, skrämmande. Och ändå låtsas man här vara fullständigt ovetandes om effekterna på arbetsplatser och samhället.

De LAS-förslag, med uppluckrade turordningsregler och förenklade uppsägningsregler, som nu presenterats kommer helt fel i tiden och belyser endast kontrasten på hur verklighetsfrånvarande januaripartierna egentligen är. Den enda förklaringen som hade kunnat rättfärdiga det här agerandet vore om Annie Lööf med statsministern i passagerarsätet hade suttit i en Delorean och rest nittio år tillbaka i tiden för att lägga fram det förslag som redovisats nyligen. Ja, kanske just då hade förslaget framstått som ett konstruktivt förslag för att förbättra arbetsmarknaden, men Annie Lööf och statministern sitter inte i en Delorean och det är inte år 1931.

Den verklighet som vi lever i är året 2021 och i den verkligheten finns det ingen tidsmaskin som den i filmen ‘Tillbaka till framtiden’. Idag är det år 2021 och sjukskrivningar i samband med arbetslösheten ökar dramatiskt. Det förslag som lagts fram är inget annat än en regressiv utveckling av arbetsmarknaden. Att man väljer att försätta Sveriges arbetstagare på en kontinuerlig provanställning är inget mindre än hånfullt. Det här är ett oförsvarligt högt pris som arbetstagarna får betala för en trångsynt politik.

Trots pandemins begränsade effekter på verksamheter valdes det febrilt att forcera en satsning på lägre arbetsgivaravgifter för unga (18-24 år) trots att den bevisats vara ineffektiv och dyr. Konsekvenserna av det här tunnelseendet blev en prislapp på 18 miljarder kronor från våra skattepengar. Förbluffande nog följdes denna linje – utan någon som helst skymt av flexibilitet eller anpassningsförmåga – med vetskapen om att resultatet kommer bli fruktlöst. När man sedan väljer att fortsätta med samma mentalitet och kasta skattepengar till höger om vänster genom satsningar som LAS-utredningen, då skapar man ännu mer utgifter samtidigt som man försätter arbetsmarknaden i ruggig obalans.

Ytterligare 11 miljarder beräknas LAS-utredningen att årligen kräva i utgifter.

Det handlar bl.a. om pengar för omställning och vidareutbildning. Det är bra med stöd för studier och omskolning, men det blir samhället som ska bära kostnaden, trots att det är något som även arbetsgivarna kommer att tjäna på. Och då är inte effekterna på samhället – som LAS-förslagen kommer att orsaka – inräknade. Kostnaden för arbetslöshetsersättningen för alla de arbetstagare som kommer att förlora sin anställning har inte räknats in.

Sjukskrivningarna för psykisk ohälsa som kommer att öka till följd av ett kallare och hänsynslösare arbetsklimat, vems namn ska stå som mottagare på den fakturan? Kan pengar ersätta lidande? Vem ska betala? Är det Annie Lööf och Centerpartiet? Stefan Löfven och Socialdemokraterna? Eller är det Liberalerna? Jag väljer avsiktligen att inte räkna med Nyamko Sabuni då hennes partiledarskap – som vi alla vet – redan lever på lånad tid. Den “pappa betalar”-mentaliteten som genomsyrar januaripartierna måste försvinna. Annars blir det återigen vi arbetstagare och skattebetalare som får finansiera den ansvarslösa lekstuga som blivit ett varumärke för januariavtalet.

När restriktionerna lyfts och arbetarrörelsen får möjlighet att återigen göra sin röst hörd, kommer då Sergels torg – i anslutning till alla våra andra torg i landet – fyllas av arbetstagare som solidariskt krokar arm i protest? Kommer då folkets samlade röst att väga tyngre än ett torkat bläck på ett papper?  Mattias Dahl, vice vd på svenskt näringsliv, sade i samband med att LAS-utredningen presenerades: “Idag är en bra dag för den svenska modellen”. Den modellen har dock historiskt vilat på starka fackföreningar som förmått hävda löntagarnas intressen. LAS-förslagen, som kommer att öka otryggheten på svensk arbetsmarknad, undergräver denna modell. Nu ligger det i arbetarrörelsens händer att agera eftersom Socialdemokraterna och statsministern har sålt ut oss.

Gökhan Doramar,
medlem i IF Metall, fackligt-politiskt ansvarig för Vänsterpartiet i Halland

Dela den här sidan:

Kopiera länk