På förra fredagens EU-nämnd (grupp med företrädare från alla riksdagspartier där regeringen förankrar sin linje i EU-frågor) tydliggjorde regeringen att den kommer att stödja ett förslag från EU-kommissionen om minimilöner, eftersom förslaget innehåller skrivningar som gör att Sverige (och länder med en hög grad av kollektivavtalsteckning) inte skulle tvingas att genomföra minimilöner. Vänsterpartiet valde att stödja regeringens linje, som också fick majoritet i EU-nämnden.

I en del media och från högeroppositionen har det dock signalerats att detta innebär att regeringen bytt fot, och numera stödjer lagstiftning om minimilöner. Facklig vänster fick till en intervju med Ali Esbati, arbetsmarknadspolitisk talesperson för Vänsterpartiet, om vad som stämmer i frågan, och om vad som händer nu och framöver.

Facklig vänster: Ali, Vänsterpartiet har ju motsatt sig lagstiftning om minimilöner under hela resans gång. Innebär det här på något vis att partiet har ändrat uppfattning?

Ali: Nej, inte alls. Vänsterpartiet tycker inte att det borde finnas något EU-lagförslag på det här området. EU ska inte lägga sig i själva lönebildningen i medlemsländerna, särskilt inte i Sverige, där staten helt håller sig borta från lönefrågor. Det här är för övrigt också en ståndpunkt som en helt enig riksdag har fattat beslut om och meddelat EU-kommissionen.

Nu har frågan handlat om hur Vänsterpartiet ska ställa sig till en förhandlingskompromiss som regeringen har tagit fram i Europeiska rådet, alltså med de andra EU-ländernas regeringar, inför en fortsatt process. Man ska komma ihåg att den svenska ståndpunkten nästan helt saknar stöd i EU, och att EU-parlamentets majoritet, och även exempelvis Europafacket, snarare har drivit på hårt för en mer detaljerad och bindande EU-lagstiftning på det här området.

Facklig vänster: Hur är förslagets skrivningar om undantag från kravet på lagstiftning utformat? Hur hög måste kollektivavtalsteckning vara för att undantag ska kunna medges?

Ali: Det handlar om flera saker som i praktiken skapar ett undantag för Sverige. Det uttrycks tydligt att det är en skillnad mellan lagstadgade minimilöner, allmängiltigförklarade kollektivavtal, respektive rena partsförhandlade kollektivavtal. Det framgår av förslaget att förslag som rör lagstadgade minimilöner bara gäller där de redan finns. Det framgår också att det inte finns något krav på allmängiltigförklaring av kollektivavtal. Det som krävs i situationer där det är partsförhandlade kollektivavtal som gäller – det vill säga i Sverige – är att det fortsatt arbetas för att kollektivavtalen ska ha en stark ställning. Den siffra som nämns för att man ska kunna tala om kollektivavtalstäckning är 70 % på nationell basis, vilket är långt under det som gäller i Sverige.

Facklig vänster: Om kollektivavtalstecknandet faller under den nivån, vad händer då, enligt skrivningarna i kompromissförslaget?

Ali: Då handlar det om att parterna på arbetsmarknaden gemensamt ska komma överens om en handlingsplan för högre kollektivavtalstäckning. Så det föreslås inte heller i det fallet något automatiskt krav på statliga minimilöner.

Facklig vänster: Finns det en risk att undantagen i direktivet, om dessa antogs, skulle väga för lätt i en instans som EU-domstolen, och att vi alltså skulle riskera att få krav på lagstiftning om minimilöner trots detta?

Ali: Det där är ju alltid ett problem med EU-systemet, och några helt vattentäta garantier kan aldrig finnas. Det är å andra sidan väldigt få saker här i världen som aldrig kan bli annorlunda än man tänkt sig. Det vi kan konstatera nu är att kompromissförslaget i rådet är tydligt. Och att Sverige dessutom har lämnat in en mycket tydlig protokollsanteckning om den svenska ståndpunkten. Det stora hotet nu är snarare att slutresultatet i förhandlingarna mellan rådet, kommissionen och parlamentet ska bli sämre. Men då är det viktigt att understryka att Vänsterpartiet kommer att kunna kräva att den svenska regeringen röstar nej.

Facklig vänster: Under fredagens EU-nämnd markerade M, KD och SD att de motsätter sig även kompromissförslaget. Handlar det om att högern konsekvent försvarar den svenska arbetsmarknadsmodellen, eller finns det andra orsaker till högerns inställning?

Ali: Nej, det blir snarare ganska hycklande. M och KD har ju inte haft några större problem med att den svenska modellen undergrävdes i och med Laval-domen till exempel, röstade på sin tid igenom en lag som till och med gick längre än vad domen i EU-domstolen krävde och röstade senare mot förslag i motsatt riktning. I det här fallet handlar det dels om en allmän vilja att bygga vidare på sin blåbruna allians, dels om att generellt undergräva regeringen oavsett frågans innehåll, dels om att man impulsivt vill motverka högre lägstalöner i fattigare EU-länder, även när det inte innebär att den svenska lönebildningsmodellen hotas.

Man ska också komma ihåg att kraven som kommer från bland annat fackligt håll i många EU-länder, om EU-reglerade minimilöner, är ett resultat av växande klyftor och en svår situation för många med mycket låga löner. EU-systemet har, genom sitt starka fokus på marknadsliberalism, bidragit till den utvecklingen.

Facklig vänster: Vad händer med frågan nu och framöver?

Ali: Nu har rådet, alltså regeringarna, en ståndpunkt. Nu ska frågan processas vidare i så kallade trilog-förhandlingar mellan rådet, kommissionen och EU-parlamentet. EU-systemet är komplicerat och inte särskilt transparent. Men mycket tyder på att den processen kan bli klar i början av 2022, före det franska presidentvalet i april. Det är omöjligt att säga hur slutresultatet blir. Men Vänsterpartiets ståndpunkt är att Sverige bör rösta nej om inte de viktiga förbättringar som kommit med i rådets förslag, finns med till slut. Det den svenska regeringen nu har fått mandat av riksdagen att göra, är att fortsätta jobba stenhårt för att vi inte får ett EU-direktiv som innebär förändringar för den helt partsbestämda svenska lönebildningsmodellen.

Uppdaterades: 14 dec 2021