Marta Aguirre
Marta Aguirre har varit aktiv i facket sedan dagen hon började jobba. Hennes engagemang har fört henne till posten som vice ordförande för klubben på Pendeln i Stockholm och dessutom till Vänsterpartiets partistyrelse. Men det är fortfarande det fackliga basarbetet hon brinner mest för.
Facklig vänster: Hur började ditt fackliga engagemang?
Marta: Eftersom jag alltid har varit politisk intresserad och engagerad så var det en självklarhet att gå med i facket direkt när jag började jobba. Men blev mycket mer påtagligt när jag kom till en stor arbetsplats med en närvarande fackklubb som engagerade sig i medlemmarna. Jag började jobba med studier, medlemsutbildningar på regionnivå och fortsatte sedan med alla andra typer av fackliga utbildningar.
Facklig vänster: Vad är det bästa med att vara fackligt engagerad?
Marta: Oj, vilken stor fråga! Kamratskapen, känslan av att tillhöra en rörelse och en historia och vetskapen att du har makten att kunna förändra. Men ibland är även det bästa väldigt förknippat med det värsta: kunskapen att du inte kan förändra eftersom lagen eller kollektivavtalet ger arbetsköparen rätt.
Facklig vänster: Vad är det tuffaste med att vara facklig?
Marta: Att leverera dåliga besked till arbetskamraterna, att slåss mot arbetsköparen som har så mycket makt att de får igenom det mesta de vill. Ibland kan det även vara tungt att att vara verksam i en organisation som är cementerad i gamla strukturer. Det kan kännas att man blir motarbetade av den egna organisationen när man jobbar på ett annat sätt, eller har en annan åsikt än den centrala åsikten.
Facklig vänster: Hur jobbar du med dina kamrater för att involvera medlemmarna i verksamheten och för att vara en stark motpart på arbetsplatsen?
Marta: En gång i tiden startade vi ABF för att utbilda våra kämpar. Jag tror att det är så vi kan involvera våra medlemmar även idag: genom att praktiskt lära dem vad våra rättigheter är. Oavsett om man är lokalvårdare, tågvärdar, sjuksköterskor eller lärare så är kunskapen om den egna kollektivavtalet och vilka rättigheter det ger idag ganska begränsade. Att ha kurser i den egna kollektivavtalet är alltså ett viktigt första steg.
Men det handlar också om att vara närvarande på arbetsplatsen både som arbetskamrat och som facklig. Jag har alltid tyckt att det är viktigt att de lokala fackliga företrädarna inte jobbar med facket på heltid så att de fortsätter bygga en relation till andra arbetare på sitt jobb. Det gör det också lättare att vara obekväm mot arbetsgivaren, att våga ifrågasätta och både driva frågor och motverka orättvisor. Det är när mina arbetskamrater ser att vi i facket kan förändra och att det gör skillnad att de är med som de också blir engagerade.
Facklig vänster: Du sitter också i Vänsterpartiets partistyrelse. Vad tänker du att du bidrar med där, som facklig?
Marta: Jag tror att det är avgörande att finns folk med min bakgrund och med erfarenhet av hur den övriga arbetarrörelsen fungerar högst upp i partiet. Inte minst för att tänka kring hur vi ska förhålla oss till den mycket stora folkrörelsen som LO-facken trots allt är.
Sedan är representation alltid viktigt, kan jag som medelålders rasifierad arbetarkvinna inspirera någon till att ta steget att sätta sig i en styrelse så är halva striden vunnen.
Facklig vänster: Kan du nämna två fackliga eller facklig-politiska frågor som du ser som särskilt viktiga idag?
Marta: Arbetsrätten och framförallt LAS är nog den största frågan. Sedan finns det en rad frågor som är viktiga som har att göra med upphandlingar och utförsäljningar av det offentliga. Det innebär inte bara mycket sämre service för de som ska nyttja den, utan också avtalsdumpningar och krav på ”effektiviseringar” som innebär att de flesta av oss som finns i en upphandlad verksamhet kan se fram emot att vid varje byte av arbetsgivare så kommer det bli tuffare jobbet.
Mer om Marta:
Ålder: 48.
Bor: Märsta.
Familj: Gift med Daniel, mamma till Alexis och Ellen.
Fritidsintressen: Cykla, titta på asiatiska serier och dricka fin god öl.