Klockan tickar…
Med raska steg närmar vi oss deadline för de pågående partsförhandlingarna mellan å ena sidan Svenskt Näringsliv och å andra sidan de fackliga organisationerna (som företräds av LO och privattjänstemännens förhandlingsorganisation PTK). Den sista september ska förhandlingarna vara slutförda. Frågorna om anställningsskyddet, som utgör en av tre delar i förhandlingen, har man sparat till sist och det är lätt att förstå varför: Genom att ta dom ”mjukare” frågorna (de som handlar om a-kassan och omställning) först sparar man dom mer kontroversiella frågorna om anställningsskyddet till sist. På så vis skapas maximalt tryck på förhandlarna, och detta tryck är från början ojämnt fördelat med tydlig fördel för arbetsgivarna – som har hjälp av regeringens hot om lagstiftning om facken inte viker ner sig.

Skäl till oro
Många är nu oroliga för att förhandlingen ska resultera i en uppgörelse med betydande eftergifter från de fackliga organisationerna. Den politiska spelplanen och risken för att ett sammanbrott i förhandlingarna i förlängningen kan utlösa en regeringskris (samt en nådastöt för det socialdemokratiska partiets nuvarande samarbete med centern och liberalerna), är påtaglig, vilket spelar roll i och med de starka banden mellan LO-förbunden och det socialdemokratiska partiet. Att Susanna Gideonsson, LO:s nyvalde ordförande, sitter i partiets verkställande utskott, är kanske det tydligaste uttrycket för detta. Och metoden, att pressa facken till eftergifter via politiska hot och förmå dem att själva medverka till bakslagen har ju med framgång praktiserats tidigare, senast i frågan om strejkrätten.

Tryck underifrån
Samtidigt finns många skäl för de fackliga organisationerna att säga nej till ett alltför dåligt förhandlingsresultat. Motviljan mot försämringar som undergräver fackförbundens förmåga att försvara medlemmarnas intressen finns representerad på alla nivåer i förbunden, och i basen finns en växande organisering som driver på för en mer konfrontativ linje. Budkavlen till försvar för turordningsreglerna, som initierades av IF Metalls starkaste fackklubb, den på Volvo Lastvagnar i Umeå, har fått ett betydande stöd inom det LO-förbund som annars varit mest öppet för förhandlingar: Fyra förbundsavdelningar och närmare trettiotalet klubbar, varav flera tunga bastioner i förbundet – såsom på Sandvik, inom Volvokoncernen och i flera av gruvorna – har tydligt sagt till förbundsledningen att man inte vill att den förhandlar om turordningsreglerna.

Inom Seko har ett tjugotal klubbar, den inom förbundet starka avdelningen i Stockholm samt förbundets största branschorganisation (Väg och Ban) anslutit sig till budkavlen. I övriga förbund har anslutningen varit på en lägre nivå, men även där den inte antagits har debatten på många håll gjort avtryck: I Kommunal, vars förbundsledning intagit en kritisk hållning till budkavlen (bl.a. med hänvisning till att man betraktar det som en intern angelägenhet för IF Metall) har företrädare för förbundsledningens linje bara med svårighet kunnat få sin vilja igenom. Ibland har det skett med nödargument: Så argumenterade exempelvis företrädare för förbundsledningens hållning att de pågående förhandlingarna kan leda till ”förbättrade turordningsregler” på ett representantskap i Västerbotten helt nyligen. Omröstningen vanns med endast en handfull rösters övervikt, 31 mot 26.

Många förbundsföreträdare har också gjort skarpa utspel i förhållande till utredningen, och i många fall har man med kraft lovat förtroendevalda och medlemmar att inte medverka till att försämra anställningstryggheten. Nu kommer sådana löften att testas i blixtbelysning, och en hel del förtroendekapital har investerats.

I fråga om förhandlingen om anställningsskyddet kommer tre nötter att vara särskilt svåra att knäcka:

Frågan om saklig grund: Här vill arbetsgivarna stöpa om regelverket för att göra det lättare att säga upp personal. Utöver att man vill göra ändringar i förhållande till vad som ska krävas för att få gå vidare med en uppsägning vill man, liksom Toijer-utredningen, ge arbetsgivarna rätt att avsluta den uppsagdes anställning även om denne vill bestrida uppsägningens giltighet. Här kommer man troligtvis att försöka ”muta” motparten med en lösning som innebär att den uppsagde ändå ska kunna få ekonomisk ersättning under tvisteperioden via en gemensamt finansierad försäkring.

LO har å andra sidan markerat kraftfullt i frågan om saklig grund och meddelat att regelverket är en röd gräns som man inte har för avsikt att överträda, något som varit en förutsättning för att ena den tidigare splittrade centralorganisationen. Om detta trots allt gjordes skulle det tveklöst öppna upp för en svekdebatt med svåröverblickbara konsekvenser.

Turordningsreglerna: Här vill arbetsgivarna ha ändringar i LAS som innebär fler undantag för större företag, jämfört med Toijers utredning (i denna får de redan 5 undantag för alla företag). Svenskt Näringsliv vill att undantagen ska räknas upp i relation till företagets storlek.

I de fackliga organisationerna betraktas turordningsreglerna på många håll som en hjärtefråga, och det är svårt att se att de fackliga förhandlarna skulle kunna acceptera alltför långtgående eftergifter. Även till synes små förändringar, t.ex. i regelverket kring turordningskretsar, kan få följden att turordningsreglerna i praktiken på många håll sätts ur spel. Även om de fackliga parterna har meddelat att de är beredda att förhandla om ytterligare undantag, torde avståndet mellan vad man kan gå med på, och vad arbetsgivarna kan nöja sig med att få, vara stort.

Ytterligare ett skäl för de fackliga organisationerna att hålla emot alltför långtgående förändringar är att sådana skulle hota att rycka undan mattan för många av de omställningsavtal som finns idag. Sådana avtal (som ger arbetsgivarna rätt till ytterligare undantag i utbyte mot generöst omställningsstöd till uppsagd personal) finns på i princip alla Sacos avtalsområden, på många håll inom TCO, och även på en del håll inom LO (där Kommunals avtal med SKR utgör ett). Om lagen skulle ge arbetsgivarna fördelar som de idag bara kan erhålla via dessa avtal, kommer dessa sannolikt att sägas upp.

Allmän visstid: Att ge efter i någon del i frågan om saklig grund och den om turordningsreglerna kanske kan vara möjligt om de fackliga förhandlarna får något av betydelse för att stärka anställningstryggheten för de många tidsbegränsat anställda. Utifrån underlagsrapporten som tagits fram av de partsgemensamma arbetsgrupperna inför förhandlingarna kan man läsa sig till att ett förslag som kan komma att diskuteras går ut på att byta namn på anställningsformen ”allmän visstid” till ”avtalad visstid”, men utan att innehållet ändras på något kvalitativt sätt. Det säger kanske något om hur långt Svenskt Näringsliv är beredda att gå: det är åtminstone svårt att se att arbetsgivarna skulle gå med på en förändring som på allvar avskaffar den otryggaste av de tidsbegränsade anställningsformerna utifrån nuvarande styrkeförhållanden utan betydande eftergifter i någon annan del.

Samtidigt: För fackföreningsrörelsen är frågan om kampen mot sms-anställningarna en hjärtefråga, och för enskilda förbund (Kommunal, Handels m.fl.) kanske den strategiskt enskilt viktigaste. Att gå med på en halvmesyr, och därtill riskera att bidra till att låsa in frågan (oavsett om i lag eller huvudavtal) för lång tid framöver, vore extremt svårsmält. Inte minst så för Susanna Gideonsson, som ju kommer från Handels, där daglöneriet är ett utbrett problem.

Hur kommer detta att sluta? Förhandlarna har en vecka på sig, och dramatiken är stor. Oavsett vad det landar i kommer det sannolikt få stora konsekvenser för svensk arbetarrörelse och för alla landets löntagare, saker vi lär få anledning att återkomma till. I nuläget är det bara att hoppas på att fackförbundsledningarna står på sig, att fortsätta arbetet för att mobilisera, bilda opinion och fortsätta lyfta diskussionen om den strid fackföreningsrörelsen behöver förbereda sig på om förhandlingarna bryter ihop.

Gunnar Westin,
Facklig-politisk sekreterare (v)

Uppdaterades: 24 sep 2020