Du arbetar med fackliga uppdrag på heltid, sitter som ersättare i Kommunal Stockholms läns styrelse och har en bakgrund som personlig assistent. Hur började ditt fackliga engagemang?

Robert: Min första fackliga strid tog jag och några kamrater på en av mina arbetsplatser. Den utgick ifrån att man ville ge mig och en annan heltidsanställd ett lönepåslag på 5 kronor i timmen medan de timanställda skulle få två kronor påslag. Detta kunde vi inte gå med på, utan vi kontaktade ett regionalt facklig ombud (det uppdrag jag har idag) för att få stöd med hur vi kunde resonera med vår arbetsgivare lokalt. Det gick faktiskt så långt som att vi sa att vi slutar om vi inte får samma lönepåslag för alla. Det behövde vi inte göra, utan alla fick samma lön. Vi snackade ihop oss helt enkelt.

Tyvärr var min ingång till fackligt arbete, som så många andra, en dålig arbetsmiljö! Det var det som fick den ”fackliga polletten” att trilla ner för mig och inse att om vi ska kunna ordna det här så måste vi vara många som ställer samma krav.

Vad är det bästa med att vara fackligt engagerad?

Robert: Oj det är så mycket! Först och främst är det såklart alla de personer jag har förmånen att få hjälpa när de är på en väldigt jobbig plats. Jag företräder uteslutande medlemmar som jobbar som personliga assistenter och känner att jag verkligen har mycket av mina egna erfarenheter att relatera till när jag hjälper medlemmar idag. Förhoppningsvis märks det för dem. Min erfarenhet är att det i många ärenden inte först och främst handlar om ekonomiska frågor, även om ekonomisk upprättelse såklart är en viktig drivkraft. Inom personlig assistans går konflikterna på djupet och blir ofta intensivt personliga och det många medlemmar (däribland jag själv) söker är upprättelse och förbättring för vårt yrke i stort. Det är ett oerhört prekärt yrke. Att tillsammans med medlemmar kunna förbättra villkoren i en hel bransch, det måste väl ändå vara det mest givande man kan göra?

Jag gillar generellt mötet med medlemmar väldigt mycket, även om det såklart är svåra situationer så brukar det alltid bli bra samtal som stärker arbetsplatsen!

Vad är det tuffaste med att vara fackligt aktiv?

Robert: Samma sak som det bästa med att vara fackligt engagerad. De flesta jag möter i mina fackliga uppdrag har det väldigt dåligt på jobbet. Det kostar såklart på mentalt att ta del av dysfunktionella arbetsförhållanden och de skador som de gör på oss som kollektiv och som individer. Det gör ont att träffa unga medlemmar som på sitt första jobb blir fysiskt eller psykiskt skadade till den milda grad att de kanske inte kommer tillbaka i heltidsjobb igen.
Till detta kan man lägga svåra förhandlingar med arbetsgivarrepresentanter som ofta kan bete sig ganska cyniskt och samvetslöst gentemot medlemmarna. Men med detta sagt så finns det många motparter som verkligen försöker göra villkoren inom mitt yrke bättre, även om insikten bara har börjat hos de flesta.

Hur jobbar du med dina kamrater i Kommunal för att involvera medlemmarna i verksamheten och för att vara en stark motpart på arbetsplatsen?

Robert: Mitt yrke är av hävd svårorganiserat. Dels på grund av de lagar som är förutsättningen för personlig assiststans (LSS) och dels på grund av det faktum att våra arbetsplatser är någon annans hem. Att inkludera medlemmarna i det fackliga arbetet skulle jag vilja säga är en absolut nödvändighet, att utbilda, engagera och förmå så många som möjligt att ta på sig fackliga förtroendeuppdrag. Det gör också att ”våra frågor” syns i vår stora organisation.

Därför kan man säga att varje enskilt möte med våra medlemmar är ett tillfälle där vi bygger organisation. Ofta kommer vi i kontakt med medlemmarna när det redan är ”för sent”, då vi redan i dagsläget inte omfattas av LAS så kan en personlig assistent de facto sägas upp med minimal av anledning. Varje möte blir ett tillfälle då vi som arbetar fackligt gentemot personlig assistans måste ge stöd, medlemsutbildning och tillsammans hitta gångbara vägar framåt för hela vår bransch. Alla dessa möten och tillfällen så bygger vi så att säga den lokala fackliga organisationen, skapar plattformar för medlemmar att verka branschöverskridande med varandra för att bygga upp ett lokalt fackligt arbete på våra arbetsplatser och på de företagen där vi är anställda. Grunden till det lokala fackliga arbetet kan sägas vara förebyggande för att i nästa steg (i värsta fall på en annan arbetsgivare) kunna fokuserat arbeta med att bygga en riktig organisation.

Kan du nämna två fackliga eller facklig-politiska frågor som du ser som särskilt viktiga idag?

Robert: Utifrån ett personlig assistans-perspektiv är det till hundra procent att få igenom starkare anställningsskydd för alla de cirka 100 000 personer som jobbar som personliga assistenter i Sverige. Vi lever bokstavligt talat i en värld där ”saklig grund” inte existerar som ett hinder mot uppsägningar. Varje år företräder jag som fackligt förtroendevald i runda tal 300–400 medlemmar som blir uppsagda godtyckligt. Ofta för att man insisterar på att ha en korrekt arbetsmiljö, hjälpmedel eller bara för att man står på sig i någon viss fråga. Frågan om anställningsskydd går som en röd tråd genom hela den personliga assistansens historia, och vi är inte i mål ännu.

Kopplat till detta är jag fullständigt vettskrämd av den liggande LAS-utredningen. För mig är det helt absurt att man i utredningen lägger fram förslag som redan idag finns in min bransch, och vill att man ska låta dem råda för alla på arbetsmarknaden. Jag ser det som en av de viktigaste fackliga striderna under min livstid, kanske under de senaste 100 åren.

En annan fråga som många medlemmar jag företräder tycker är viktig, liksom jag själv och många från andrayrkesområden inom Kommunal, är arbetstidsförkortning. Det är få som håller fram till pensionen. Den genomsnittlige Kommunalaren är slutkörd fysiskt den dagen de går i pension och pensionskuvertet visar sällan eller aldrig en summa som speglar den graden av sliten kropp som personen har. Det är ytterligare en sådan ödesfråga för mig.

Ålder: 39.

Bor: Högdalen, Stockholm.

Familj: Gift med Maria sedan snart åtta år.

Fritidsintresse: Fritidspolitiker sedan två år – jag sitter i Stockholms stads Kommunfullmäktige och är bland annat gruppledare i Äldrenämnden – vilket tar en stor del av fritiden i anspråk. Läser annars mycket, främst politisk litteratur och artiklar och arkeologi/historia men jag har även en fäbless för fantasy och science-fiction. Landsvägscyklar dessutom runt 200 mil per år, spelar squash och vandrar. Lyssnar också mycket på musik och spelar en del dataspel.

Uppdaterades: 02 okt 2020