Lars Henriksson
Skyddsombudet och bilarbetaren Lars Henriksson har ett helt liv som fackligt engagerad bakom sig, och har hunnit med att göra mycket. Efter att bara ha jobbat en vecka på Volvos bilfabrik i Torslanda fick han erfara en vild strejk, och sen var Lasse engagerad i försöken att bygga facklig opposition. Sedan 15 år ger han ut Kvasten, en oberoende arbetsplatstidning, han har också hunnit med att skriva en bok som handlar om hur bilindustrin skulle kunna ställas om för klimatvänlig produktion, och är en flitig krönikör i industrifackens tidning Dagens Arbete. Facklig vänster fick till en intervju.
Facklig vänster: Du arbetar på bilfabriken Volvo Torslanda, och har länge varit fackligt engagerad. Hur började ditt fackliga engagemang?
Lasse: Med en rivstart! Någon vecka efter att jag börjat jobba i juni 1978 utbröt en vild strejk och hela fabriken stannade. Jag hade egentligen bara tänkt jobba över sommaren men hamnade direkt i hetluften och blev kvar och hängde med i den fackliga opposition som dragit igång några år innan.
Facklig vänster: Vad är det bästa, respektive det svåraste med att vara fackligt engagerad?
Lasse: Det bästa är att ha någonstans att göra av den ilska, frustration och irritation som företaget alltid förser en med på en arbetsplats som vår. Och i de allra bästa stunderna, att vara en del av en gemenskap som tar sig an detta tillsammans.
Det svåraste är nog att inte falla in i rollen som den som ”tar hand om det fackliga”, i stället för att se sig som organisatör, alltså att göra saker gemensamt. Det blir lätt så att folk överlåter saker och ting till den som är erfaren och brukar stå i första ledet och det kan också vara lockande. Men då urholkar man på sikt det som är vår styrka.
Facklig vänster: Om du skulle nämna en av dom viktigaste erfarenheterna du gjort under ditt liv som fackligt engagerad, vilken skulle det vara?
Lasse: Just detta, att det är i kollektivet, hos arbetskamraterna gemensamt, styrkan finns, inte i ett välsmort munläder eller en tuff attityd. Det gäller att alltid lita till den kraften. Därför är det också så oerhört viktigt att lyssna och inte hamna i försvarsposition när någon kommer med kritik, även om den går på tvärs mot ens egen uppfattning. Jag har varit med om att bli utskälld av folk som sedan tagit på sig viktiga uppgifter.
Facklig vänster: Efter den förra finanskrisen och massuppsägningarna på Volvo som följde skrev du boken Slutkört, som handlar om hur bilindustrin kan ställa om till klimatvänlig produktion. Vad tänker du om klimatfrågan idag utifrån ett fackligt perspektiv? Vilken roll kan fackföreningar spela i kampen för omställning och en ekologiskt hållbar samhällsutveckling?
Lasse: De flesta fack säger pliktskyldigt fraser om klimatet men gör väldigt lite. Framför allt saknas det försök att förankra klimatkampen i det fackliga vardagsarbetet. Facken skulle kunna bli den verkliga maktfaktor som klimatrörelsen saknar, vi finns i produktionen, samhällets ekonomiska hjärta, och kan direkt hota kapitalet. Ungdomarnas klimatstrejker har varit oerhört viktiga men har ändå bara varit symbolhandlingar. Vi skulle faktiskt kunna genomföra verkliga strejker för att sätta press på både stat och kapital. Facken borde bli en tung allierad till klimatrörelsen och själva driva frågor om omställning som ett sätt att rädda hotade jobb och backa upp kraven med traditionella fackliga maktmedel.
Facklig vänster: Du tog 2006 initiativ till att starta en arbetsplatstidning, Kvasten, som sedan dess kommit ut med 150 nummer. Tidningen har ett underifrånperspektiv och är inte knuten till facket, utan har en mer oberoende ställning. Förra året fick du priset Arbetare till arbetare för utgivningen med motiveringen att du bidragit till att skapa ”en levande och kritisk röst från golvet på Volvo Personvagnars fabrik i Torslanda, en röst som skulle behövas på betydligt fler arbetsplatser.” Vad har ni åstadkommit med Kvasten, och hur står sig tidningens relevans idag?
Lasse: Det vi framför allt har gjort är att sätta ord på saker som väldigt många på fabriken tycker och lyft fram dem i ljuset. Sådant som folk säger till varandra vid fikaborden har Kvasten satt på pränt. Förhoppningsvis har det lett till att fler har vågat säga ifrån själva. Säkert har en del chefer också tänkt sig för en gång extra när de varit på väg att göra något dumt eftersom de vet att risken alltid finns att hamna i Kvasten. Den röda tråden som går genom varje nummer är att vi som arbetar har gemensamma intressen gentemot företaget, saker som vi måste stå upp för gemensamt om vi inte ska bli överkörda. Egentligen borde det vara fackföreningen som driver den ståndpunkten i varje läge men så länge de inte gör det kommer det att finnas behov av en oberoende röst som Kvasten.
Facklig vänster: Avslutningsvis, kan du nämna två frågor som du ser som särskilt viktiga idag?
Lasse: En sak som nästan alla pratar om oavsett om de jobbar på fabrik, i hemtjänsten eller som lärare är den ökande hetsen, hur våra jobb sliter allt hårdare på kropp och själ när resurser skärs ner och jobben rationaliseras. Allt för att vi ska bli ”konkurrenskraftiga”, alltså mer lönsamma. Det är något som behöver mötas på alla nivåer, först och främst direkt på varje arbetsplats när vi utsätts för det, men även genom övergripande krav på kortare arbetstid, starkare anställningsskydd och fackliga rättigheter. Det är en fråga där jag tror att det går att skapa solidaritet med lokala strider eftersom så många känner igen sig.
Den övergripande ”frågan” för allt fackligt arbete är hur vi bedriver det fackliga arbetet. Att uppgiften alltid är att skapa stridbara kollektiv. Att vi inte faller in i den byråkratiska lunken utan hela tiden strävar efter att facket ska vara en demokratisk organisation där medlemmarna bestämmer.
Mer om Lasse:
Ålder: 63 år
Bor: Göteborg, Majorna
Familj: Firade 40-årsjubiléum med Kirsti i fjol. Två söner, lika många svärdöttrar och fyra barnbarn.
Fritidsintresse: Läser och skriver, tränar aikido och, på sommarhalvåret, en liten stuga på numera utsålda arbetarön Knarrholmen utanför Göteborg.
Favoritmusik: Helst hårdrock på små ställen men jag lyssnar på ett brett spann av musik. Mest missade spelningar det senaste året: Nick Cave, Einstürzende Neubauten och Mastodon.