Johanna Magnusson
Facklig Vänster: Hej Johanna!
Hej!
Facklig vänster: Hur började ditt fackliga engagemang?
Jag är uppvuxen i en familj där fackliga och politiska frågor varit viktiga, så medvetenheten har funnits med från början. Jag gick med i facket direkt när jag började jobba inom hemtjänsten, men har av olika skäl inte tagit steget till att bli arbetsplatsombud förrän förra året. När vårt arbetsplatsombud på slutenvårdsavdelningen där jag jobbar slutade så anmälde jag mitt intresse och fick förtroendet av mina arbetskamrater att få företräda dem.
Idag är även aktiv i Kommunalvänstern Dalarna och sitter med som styrelseledamot. Fackligt samarbete inom vänstern känns viktigare och mer angeläget än någonsin, och vi planerar bland annat för tvärfackliga träffar här i länet för att tillsammans kunna bli starkare och kunna engagera fler.
Facklig vänster: Vad är det bästa med att vara fackligt engagerad?
Att få vara en del av något större, att få fortsätta driva kampen för arbetarnas sak och för våra barn och barnbarns rätt till ett drägligt arbetsliv. Att kliva ur sin egen bubbla och arbeta för kollektivet och kunna stötta och hjälpa mina arbetskamrater på det lokala planet. Det känns också bra att kunna vara en röst för de som av olika skäl inte kan eller vågar använda sin egen.
Sen gör det också att det är roligare att gå till jobbet helt enkelt! Jag känner en enorm stolthet över förtroendet mina arbetskamrater gett mig att vara gruppens röst uppåt och utåt.
Facklig vänster: Vad är det tuffaste med att vara facklig?
De är nog svårigheten i att faktiskt få igenom sin vilja och det man lovat sina kollegor. Att acceptera kompromisser man inte är nöjd med. Att inse hur stort avståndet kan vara mellan ledning och folk på golvet, och att lyckas förmedla och skapa förståelse åt båda håll.
Många chefer tar konstruktiv kritik djupt personligt och går i försvarsställning istället för att se att det som leder till ett bättre arbetsklimat också gynnar arbetsgivaren i slutändan. Inom vården är hög personalomsättning till följd av den tuffa arbetsbelastningen ett jätteproblem, och alla skulle vinna på en kraftigt förbättrad arbetsmiljö. Men hur ska vi nå fram med det budskapet när det inte hörs trots att vi skrikit oss hesa? Ibland får man bita sig hårt i läppen för att tygla sin ilska och uppträda balanserat och diplomatiskt.
Facklig vänster: Hur jobbar du med dina kamrater för att involvera medlemmarna i verksamheten och för att vara en stark motpart på arbetsplatsen?
Jag jobbar på en slutenvårdsavdelning på ett landsortslasarett med ett relativt stort upptagningsområde. Till och från har det funnits stora arbetsmiljöproblem, precis som det ser ut inom vården överlag runt i landet. Därför har vi sedan en tid tillbaka startat upp ett tvärfackligt samarbete mellan de olika avdelningarna och yrkeskategorierna för att tillsammans kunna arbeta med arbetsmiljön utifrån våra olika professioner.
Många medlemmar har varit trötta och uppgivna och ser sig om efter nya jobb, och det känns bra att kunna säga att det faktiskt börjar hända saker. Jag informerar och försöker motivera så bra det går. Vi har relativt hög anslutningsgrad på avdelningen, och jag pratar mig alltid varm om vikten att organisera sig och att vara med i facket. Inte minst med de undersköterskelever jag handleder, av vilka många går på gymnasiet och snart ska ta klivit ut i arbetslivet.
Jag tänker att det är särskilt viktigt för de som är yngre och där kunskapen om och avståndet till fackföreningsrörelsen kan vara ganska stort. Men vet helt enkelt inte hur viktig den fackliga kampen varit och är, och vilken tyngd det ger när många talar för gemensam sak. Det tycker jag är ett viktigt budskap att förmedla.
Facklig vänster: Kan du nämna två fackliga eller facklig-politiska frågor som du ser som särskilt viktiga idag?
En fråga som nötts under lång tid, och som vi inte får sluta nöta, är den som rör våra löner och arbetsvillkor inom vård- och omsorg. Hur ska vi få folk att vilja jobba inom vården och känna att arbetsbördan är rimlig och att insatsen värderas, så att man vill stanna kvar inom yrket? Sex timmars arbetsdag tror jag stenhårt på – man måste kunna orka jobba heltid och ha ett meningsfullt liv utanför arbetet. Arbetstiderna är överlag ett problem, och många har svårt att någonsin känna sig utvilade.
En annan aktuell fråga som Kommunal driver just nu är slopandet av karensavdraget, vilket jag håller med om helt. Många går till jobbet trots sjukdomssymtom eftersom man inte har råd att stanna hemma. Risken att bli smittad på arbetsplatsen är också stor, och att då dessutom förlora arbetsinkomst blir en sorts dubbelbestraffning. Visst finns det kanske de som skulle utnyttja systemet. Men de allra flesta gör det ju inte, och kollektiv bestraffning känns som ett ganska omodernt och förlegat system.
Ålder: 40 år.
Bor: Mora.
Familj: Samuel, 12, och Alfred, 14, samt storasyster, föräldrar och vänner.
Fritidsintressen: Odling, matlagning och förädling av skörden (älskar fermentering!), snowboard, politik, lyssna på musik, p1, poddar och ljudböcker.