”Vi sprängde inte hemmets bojor för att åter förslavas av arbetsmarknaden”. Citatet har för mig okänt ursprung, men i åratal har det legat på topplistan av bästa tänkbara slagord att skriva på banderoller. Orden betyder något. De ger en tillbakablick: Kvinnor i Sverige fick slåss för att få rätt att arbeta, för att komma ut ur hemmen, för att sluta vara fängslade vid spis, tvätt och barnkammare. Det var inte hundratals år sedan – utan bara något hundra. 

I nära ett och ett halvt sekel har kampen om mera liv och mindre arbete pågått. Vid 1900-talets början arbetade den genomsnittlige svenska arbetaren 240 timmar i månaden. Rättvist, nödvändigt och rimligt enligt den tidens högerpartier och arbetsgivare. Men deras argumentation till trots drevs den första arbetstidsförkortningen igenom ungefär samtidigt med den första ”allmänna” rösträtten (som de också var emot). Först 48 timmars arbetsvecka för vissa grupper. Några decennier senare genomfördes en ytterligare sänkning, till 45 timmar i veckan. Nu är det över 50 år sedan arbetstiden sänktes till 40 timmar i veckan.

Kampen om tiden är lika viktig nu som då. Den handlar om människovärde – att vår tid i livet inte ska dedikeras till arbete, att arbeta och blott överleva. Att vara med familj och vänner, utöva någon hobby, fritidssyssla, göra vad som eller göra ingenting. Andas. Återhämta sig. Ett liv kan – faktiskt – vara mycket mer av det goda.

När vi lämnade pandemin gick vi in i något som brukar heta ”det nya normala” på arbetsplatserna. Det är distansarbete, avveckling av egna kontor till förmån för stora kontorslandskap och gränslöshet avseende tid och rum. För många och särskilt tjänstemän går det att arbeta lite var som helst, när som helst. Till och med ofta hur mycket som helst. Övertidsarbete skjuter i höjden år efter år, men det är bara sådant som syns i statistik. Det är nog en ganska liten del av det faktiska arbetet som utförs som dokumenteras. Det nya normala är mer gränslöst än det gamla normala. 

Samtidigt pågår allt det viktiga arbetet som inte går att utföra på distans eller via videomöten, dag ut och dag in. De grupper som får det här landet att fungera i grunden, de går till sina arbeten varje dag och kommer att fortsätta göra det. Alla kommer att fortsätta kämpa för att få ihop sina arbeten med sina liv. Alla kommer att fortsätta känna stress över allt som inte hinns med. Vi sliter ut oss på olika sätt men med samma konsekvens: Kortare livslängd och försämrad hälsa.

Ingen kan ju säga att vi inte gett den rådande 40 timmarsveckan tid. Men de arbetsveckor vi (fortfarande) har idag har inte anpassats till hur samhälle och teknik har utvecklats. De är inte heller anpassade till faktiska människoförhållanden. Systemet förutsätter att en person tar ett större ansvar för hushåll, barn, matlagning, tvätt med mera medan den andra arbetar. Gjort för kärnfamiljen. Men kärnfamiljen är knappast norm längre, tack och lov. Det går också att vända och vrida på frågan om arbetstidsförkortning på hur många sätt som helst. Ska det lösas av parterna genom avtal? Ska det lagstiftas? Vem ska betala? Vad kostar det? ”Sverige kommer att gå under om arbetsveckorna skulle vara 30 timmar i stället för 40!”

Många av argumenten emot att göra livet till mera liv och mindre arbete är, som av en händelse, ganska precis samma som de varit hela tiden, i över hundra år. De flesta har en tyglande ton: En arbetares uppgift i livet är arbete.

Människovärdet är det främsta argumentet för en välbehövlig förkortning av arbetstiden. Vi har inte sprängt en rad bojor för att åter förslavas av arbetsmarknaden.

Jenny Bengtsson

Uppdaterades: 05 jun 2024