Efter de kraschade las-förhandlingarna behövs en samordnad kamp mellan fackförbunden och en gemensam strejk mot las-utredningen, skriver Vänsterpartiets fackliga nätverksledning.

(Debattartikeln publicerades 13 oktober i Arbetet.)

Att las-förhandlingarna inte resulterade i mer anställningstrygghet för Sveriges löntagare är ett nederlag.
Bättre förutsättningar för omställning och en starkare a-kassa som omfattar fler hade vid sidan om åtgärder mot hyvling och allmän visstid, också varit ytterst välkomna framgångar.

Men i ett läge där Svenskt Näringsliv insisterade på kraftigt urholkade turordningsregler och mer frihet att ”sparka fritt” är det samtidigt ett tecken på styrka att LO och PTK stod på sig och vägrade kompromissa, trots det alltjämt överhängande lagstiftningshotet.

Det var ett välbehövligt besked om den svenska fackföreningsrörelsens kraft och förmåga att sätta medlemmarnas intressen främst.

Det vore dock fel att betrakta sammanbrottet för förhandlingarna som en seger.

Men om de fackliga organisationerna med utgångspunkt i beslutsamheten att stoppa las-utredningen nu bygger vidare på och fördjupar motståndet finns möjligheten att inte bara sätta stopp för Centerns och Liberalernas dagordning, utan även att omvandla en försvarskamp till en efterlängtad offensiv.

En sådan är väl behövd och efterlängtas av många löntagare.

Vi har två förslag.

Dels borde LO-styrelsen varsla om att den kommer att utlysa en politisk strejk om inte las-utredningen dras tillbaka.

Även en kortare strejk skulle i det här läget kunna ha ett stort symbolvärde, visa på beredskap och framförallt delaktiggöra de breda massorna i en kamp som hittills främst engagerat förhandlare och förtroendevalda.
Här borde LO-styrelsen också söka enhet med TCO och Saco. Tillsammans kan vi stanna Sverige och lära klåfingriga politiker en välbehövd läxa!

Dels har vi nu ett gyllene tillfälle i den stundande avtalsrörelsen att lyfta in många av de frågor som legat på bordet i las-förhandlingarna.

Låt den bli en arena för kamp mot den utveckling mot ökad otrygghet som las-utredningens förslag skulle befästa och fördjupa.

Genom att kämpa för krav på skrivningar i samtliga kollektivavtal som fastslår att principen ”först in sist ut” ska gälla på arbetsplatserna kan fackföreningsrörelsen i den svenska modellens anda föregripa eventuella försämringar i las.

Likaså behöver vi en strid för att komma till rätta med den otrygghet som tillåtits breda ut sig på svensk arbetsmarknad.

Tillsammans – med kraften i kollektivets styrka – kan vi i avtalsrörelsen fortsätta föra kampen för de krav som varit fackföreningsrörelsens huvudmål i förhandlingarna.
Att avskaffa allmän visstid, sätta stopp för arbetsgivarnas möjlighet att hyvla anställningsgrader samt för möjligheten att nyttja bemanningsföretag som medel för att undvika trygga anställningar.

Flera fackförbund har redan sagt sig vilja göra just detta.
Handels och Kommunal reser frågan om att kämpa mot allmän visstid. Kommunal och Seko vill slåss mot hyvling. Byggnads ansluter sig till idén om gemensam kamp för anställningstryggheten och mobiliserar själva för ordning och reda i en den alltmer uppsplittrade byggbranschen – där arbetsgivarnas nyttjande av bemanningsföretag som medel för att dumpa avtalen allt mer breder ut sig.

Att Pappers deklarerat att de står beredda att vidta sympatiåtgärder för att stödja andra förbunds krav på ökad anställningstrygghet är välkommet. Vi hoppas att fler förbund följer efter och frågar: Är det inte hög tid att förbunden gemensamt samordnar sina krav för att åtgärda de många formerna av otrygghet? Varför slåss separat, var för sig?

En samordning mellan förbunden skulle kunna lägga grunden för en förenad kamp för anställningstryggheten – på hela arbetsmarknaden.

I en gemensam kamp skulle även de svagare förbunden, de som likt Hotell- och Restaurangfacket inte själva kan hoppas på att kunna strejka sig till förstärkt anställningstrygghet, få ta del av solidariteten och ges en rimlig chans att tillkämpa sig förbättringar.

En är sällan stark, men tillsammans kan vi förflytta berg, det är vår fasta övertygelse.

Det finns ytterligare ett starkt skäl till offensiv samordning.
Opinionsmässigt har förutsättningarna för en bredare kamp för anställningstryggheten sällan varit så goda som idag.
Coronapandemin har på många håll visat hur nödvändig anställningstryggheten är, rent av att det i pandemitider kan bli en fråga på liv och död.

En bred majoritet av svenska folket vill ha trygga anställningar på svensk arbetsmarknad, och bland de unga – framtidens generation som facket bör göra allt för att vinna – är stödet för detta närmast kompakt.

Vi är övertygade om att en förenad avtalskamp för stärkt anställningstrygghet skulle möta ett stort och positivt gensvar på arbetsplatserna, och i samhället i stort.

Låt oss ta tillfället i akt!

Lina El Yafi, aktiv i Seko
Robert Mjörnberg, aktiv i Kommunal
Frida Tånghag, aktiv i Hotell och Restaurangfacket
Patrik Strand, aktiv i Kommunal
Nina Broman Costa, aktiv i Transport
Jan-Olov Carlsson, aktiv i IF Metall

LAS-förhandlingarna har kraschat efter att en förenad fackföreningsrörelse avvisat Svenskt Näringslivs krav på urholkade turordningsregler och uppluckring av saklig grund-begreppet vid uppsägningar av personliga skäl. Heder åt LO och PTK:s förhandlare för att man stod på sig och inte gav vika trots hotet om lagstiftning! Det är sammantaget ett styrketecken, som visar på den svenska fackföreningsrörelsens kraft och förmåga att självständigt stå upp för medlemmarnas intressen.

Statsminister Stefan Löfven och arbetsmarknadsminister Eva Nordmark har tidigare varit tydliga i sin kritik av LAS-utredningens förslag i det att dessa rubbar den grundläggande balansen på svensk arbetsmarknad – den som i ett av januariavtalets formuleringar skulle värnas. Regeringsföreträdarna var, i samband med utredningens offentliggörande, också tydliga med att man inte har för avsikt att gå fram med dessa förslag. Det var bra, och det är löften som förpliktigar, även om det motsagts av andra uttalanden. På gårdagens presskonferens upprepade Nordmark återigen att regeringen, om parterna inte når en överenskommelse, kommer att gå vidare med utredningens förslag. Det faktum att LAS-utredningen ligger kvar på bordet innebär att hotet knappast kan betraktas som undanröjt.

Det stora skälet till detta är givetvis det skadliga inflytande över politiken som givets centern och liberalerna, som bär den största skulden till dagens situation. Nu förväntar vi oss att regeringen ställer sig på rätt sida: Centern och Liberalerna kan inte väga tyngre än den samlade svenska fackföreningsrörelsen i de fortsatta förhandlingarna om arbetsrätten.

Vi står upp för den svenska modellen där arbetsmarknadens parter fritt förhandlar om löner och anställningsvillkor. Förhandling under hot är ett brott mot denna modell. Nu måste kampen gå vidare.

”Nu ska vi se till att stoppa utredningens förslag”, deklarerade LO:s ordförande Susanna Gideonsson i LO:s pressmeddelande. Vi, fackligt aktiva som engagerat oss i kampanjen för att försvara anställningstryggheten, både hörsammar och uppmanar till uppslutning bakom gemensam kamp för att säkerställa att så sker. Ett sätt att göra det skulle kunna bestå i att varsla om politisk strejk i händelse av att ett lagförslag läggs fram på bordet: Även om en sådan skulle vara kortvarig, skulle det skicka en kraftfull signal till regeringen om att den saknar folkets stöd för åtgärder som försämrar anställningstryggheten.

Också den stundande avtalsrörelsen kan – och bör – bli en arena för kamp mot den utveckling mot ökad otrygghet som LAS-utredningens förslag skulle befästa och fördjupa. Genom att lyfta in krav på skrivningar i kollektivavtalen som fastslår att principen ”först in sist ut” ska gälla på arbetsplatserna – oavsett lagstiftning – kan fackföreningsrörelsen i den svenska modellens anda föregripa eventuella försämringar i LAS.

Avtalsrörelsen är också ett tillfälle där vi tillsammans – med kraften i kollektivets styrka – kan fortsätta föra kampen för de krav som varit fackföreningsrörelsens huvudmål i förhandlingarna: Att avskaffa allmänna visstidsanställningar, sätta stopp för arbetsgivarnas möjlighet att hyvla anställningsgrader samt för möjligheten att nyttja bemanningsföretag som medel för att undvika trygga anställningar.

Att både Seko och Kommunal uttalat sig för att driva kampen mot hyvling i avtalsrörelsen, och att Kommunal och Handels vill ta upp kampen mot allmän visstid, är i det sammanhanget efterlängtat. Pappers uttalade beredskap för sympatiåtgärder för sådana krav är också välkommet, och vi hoppas på fördjupad samordning i den riktningen. Vi är övertygade om att en förenad kamp för anställningstrygghet, där hela fackföreningsrörelsen ställer upp för varandra och då även för de förbund som har en svagare ställning på arbetsmarknaden, är vägen framåt. Vi känner också stor tillförlit till att en sådan skulle möta ett stort och positivt gensvar på arbetsplatserna.

Lina El Yafi, aktiv i Seko
Robert Mjörnberg, aktiv i Kommunal
Frida Tånghag, aktiv i Hotell och Restaurangfacket
Patrik Strand, aktiv i Kommunal
Nina Broman Costa, aktiv i Transport
Jan-Olov Carlsson, aktiv i IF Metall

Är det viktigare att rädda den socialdemokratiska ledningens januariöverenskommelse än att stå upp för grundläggande fackliga rättigheter?, skriver företrädare i Vänsterpartiets fackliga nätverk.

(Publicerad i Arbetet 8/9-2020, länk)

LO sitter tillsammans med PTK sedan i slutet av augusti i förhandlingar med Svenskt Näringsliv, med målet att dessa ska vara slutförda den sista september. Det kan diskuteras om detta är en klok idé: Sällan har arbetsgivarsidan haft ett sådant övertag. De fackliga organisationerna förhandlar under fredsplikt, och blir man inte överens hotar lagstiftning som kan komma att innebära genomdrivandet av de mest antifackliga lagar som någon svensk regering klubbat på decennier.

Legitimiteten i underlagen inför förhandlingarna, framtagna av partsgemensamma arbetsgrupper, är omtvistad, men innehållet vittnar om arbetsgivarsidans styrkeposition och målsättning: Att luckra upp regelverket kring saklig grund vid uppsägningar och införa ytterligare undantag i turordningsreglerna till förmån för större företag. De förslag som tillgodoser de fackliga organisationernas intressen väger jämförelsevis lätt: allmän visstid kan komma att ersättas med ”avtalad visstid”, men utan några betydande förändringar i innehållet. Möjligheterna att utnyttja bemanningsanställda ska något begränsas, men arbetsgivaren ska fortfarande kunna köpa sig fria från att tillsvidareanställa. Möjligheten att fritt hyvla anställningsgrader kan komma att begränsas något, men utan något klart förbud. Det är sammantaget inte mycket att glädjas över.

På uppsidan finns istället förslag om en starkare a-kassa, och mer resurser till kompetensutveckling och omställning. Arbetsgivarnas våta dröm om en flexicurity-modell, med ett till stora delar avvecklat anställningsskydd som kompenseras med omställningsstöd (delvis bekostat av det allmänna), skiner igenom. Att delar av den svenska fackföreningsrörelsen uttryckt sig positivt om en sådan modell är en gåta. Omställningsåtgärder i all ära (sådana behövs!), men som kompensation i utbyte mot maktförskjutningen kan den bara tjäna till att något mildra smällarna för den enskilde löntagare som jobbat tillräckligt många år, alt. är tillräckligt gammal för att kvala in i systemet. I skottgluggen står äldre arbetskraft, de som inte hoppar när arbetsgivaren knäpper med fingrarna och de som höjer rösten om dåliga arbetsförhållanden. Den lokala fackliga verksamheten på många arbetsplatser riskerar att drabbas stenhårt.

Vi, fackligt förtroendevalda verksamma med arbetsplatsen som bas, känner en djup oro över vart detta ska sluta. Vi vet att många kamrater i fackföreningsrörelsen delar den oron, som inte heller mildras av bristen på diskussion om vad alternativet består i. Att den socialdemokratiska regeringen nu agerar utpressare, samtidigt som den lagt sitt eget öde i händerna på fackföreningarna, skapar förstås en enorm press på förbundsledningar med nära band till partiet. Hela strategin bygger helt uppenbart på att en överenskommelse uppnås – annars hotar politiskt kris. Trots detta, Pappers undantaget, hörs inga ord från högre ord om den fackliga beredskapen för att ta konflikt för anställningstryggheten i händelse av att man kör fast. Och detta trots att förbunden har all möjlighet i världen att hantera frågorna i den kommande avtalsrörelsen – utan fredsplikt.

Har våra förbundsledningar glömt att styrkan i en fackförening i sista hand helt beror på vår förmåga att strejka? Anser ledande förbundsföreträdare i slutändan att det är viktigare att rädda den socialdemokratiska ledningens januariöverenskommelse än att stå upp för grundläggande fackliga rättigheter? Vi vill inte tro det, men tystnaden gör det nödvändigt att ställa denna fråga öppet.

Tage Erlander sade i en kommentar om metallstrejken 1945 insiktsfullt att ”[d]et kanske är så att arbetarrörelsen en gång per generation behöver en stor strid”. Nu är det länge sen sist, så länge att många glömt vad arbetarrörelsen förmår när vi håller ihop och tar kampen. Vi är övertygade om att det är hög tid att påminna både oss själva och våra motparter om vår kraft, också viktigt för att vi som rörelse kunna ta ansvaret för samhällsutvecklingen framöver. Låt diskussionen om alternativa handlingslinjer börja – på alla nivåer i fackföreningsrörelsen.

Lina el Yafi, Seko
Robert Mjörnberg, Kommunal
Frida Tånghag, Hotell och Restaurangfacket
Patrik Strand, Kommunal
Nina Broman Costa, Transport