Vem hade trott
Vem hade trott att någonsin,
någon skulle vara rädd så här
Rädd på väg till bilen
Rädd på väg från bilen
Rädd i förhandling
Jag har varit mer modig
Mer modig ute på vägarna
Mer modig ute på broarna
Mer modig som betongare
Nu finns inte mycket mod kvar
Mest finns huvudvärk och sömnlöshet
Och ja, jag är rädd
Och nej, jag vill inte vara rädd
Ilskan får en att hålla sig kvar
Hur länge pallar man vara arg?
— Lisa Ledin
Förra året deltog ett antal fackliga aktiva från Sverige i den internationella utbildningen Organizing for Power. Sam Carlshamre pratade lite kort med Robert Mjörnberg som gick utbildningen förra året, om vad den går ut på, och varför man borde söka.
-Hej Robert! Kan du berätta lite kort om vad Organizing for Power är för något och vem det är som organiserar det?
Det är en internationell facklig utbildning för att skapa och ge verktyg för organisering. Utbildningen hålls av Rosa Luxemburg Stiftung, som man väl kan kalla för en tysk motsvarighet till ABF, kopplad till Vänsterpartiets tyska systerparti Die Linke.
-Du deltog ju i den här utbildningen förra året – hur fungerade utbildningen och vad kräver den av deltagarna?
Jag tyckte att det var en bra, omtumlande och intensiv utbildning. Det är väldigt koncentrerat och man får mycket information, kombinerat med praktisk erfarenhet, både nationell och internationell.
Utbildningen är digital och sker i ett antal block. Man har löpande möten varje vecka, tillsammans med människor från hela världen. Sen har man även möten nationellt där man arbetar i olika temablock, alla kopplade till konkret organisering.
-Vad får man som fackligt aktiv ut av att gå den här utbildningen skulle du säga?
Man får med sig verktyg för organisering som traditionellt kanske saknas inom svensk fackföreningsrörelse. Det handlar om verktyg som utgår ifrån att det finns en väldigt svag facklig organisering till att börja med. Facklig basorganisering helt enkelt.
-En central del av upplägget är att man lär sig av folk från andra länder. Vad kan man som svensk plocka upp på så sätt?
På ett sätt blir det ju ett slags ”historiskt perspektiv”: man får lära sig av kamrater som kanske har samma problem som vi hade för hundra år sedan. Men också påminns man om andra perspektiv som kan vara användbara. Svensk fackföreningsrörelse är ju i mångt och mycket förvaltande idag. Den här utbildningen blir ett slags sätt att vända på steken och fokusera på att bygga upp organisering, snarare än att förvalta en position.
Sen är det ju helt enkelt otroligt häftigt att sitta och diskutera med människor som kanske möter samma problem i sin fackliga vardag som man själv, fast de befinner sig i Nepal, Belgien eller USA.
-Om du skulle säga en sak som du har tagit med dig från din utbildning, vad skulle det vara?
Att jag fått verktyg för just de branscher som är svåra att organisera för oss i svensk arbetarrörelse. Till exempel gig-jobb, men också delar av äldreomsorgen, personlig assistans och så vidare. Där lärde mig Organizing for power väldigt mycket.
-Tack Robert!
Tack själv!
Framväxten av företag som förmedlar tjänster via digitala plattformar påverkar arbetets organisering, och vem som anses vara arbetsgivare och anställd. Nya företag inom plattformsekonomin avskaffar tryggheten och utnyttjar arbetare som daglönare. Fackets svar, organisering, blir ett viktigt motmedel. Men även politiken behövs.
För den som jobbar för gig-företagen innebär vardagen på jobbet oftast ett ständigt jagande, och en konstant stress för att få ihop tillräckligt med timmar. Lönerna är låga, och man tjänar i regel bara pengar när man får ett uppdrag, vilket gör att man måste ta så många uppdrag som möjligt. Det får stora konsekvenser för arbetsmiljön, utöver den ofta totala bristen på anställningstrygghet.
På ett av budföretagen i den nya branschen, Foodora, lyckades Transportarbetarförbundet efter långvarig organisering få till ett kollektivavtal för cykelbuden. Detta efter en framgångsrik strejk i Norge, och ett tålmodigt organiseringsarbete. Sofia Södergren Poikulainen, avdelningsordförande för Transport i Stockholm, deltog i organiseringsarbetet.
Hur gjorde ni i Transport för att få med Foodoras cykelbud i facket?
–Från början, dvs 2017, så var det rent fotarbete i form av uppsökeriverksamhet. Vi befann oss på stan för att kunna stöta på så många som möjligt, men även för att försöka bilda oss en uppfattning om den då hyfsat nya branschen. Samtalen såg lite olika ut, långt ifrån alla kände till svensk arbetarrörelse och en del saknade goda erfarenheter av facket. Det handlade om att förklara fackets relevans, att det är tillsammans vi skapar positiv förändring och trygghet. Det ledde till fler samtal, och även till fackligt medlemskap.
Vad innebär kollektivavtalet som tecknats med Foodora för dom anställda i praktiken? Vilka problem återstår?
–I praktiken innebär det en grundtrygghet, att det finns ramar för både arbetsgivare och anställda att luta sig mot, och följa. Problem som återstår är snarare ett förbättringsarbete. Det är snart dags för ny avtalsrörelse där medlemmar kan lämna förslag på förbättringar, förtydliganden, tillägg med mera för förhandlingsdelegationen att föra fram.
Kommer facklig organisering att vara tillräckligt för att få bort orättvisorna i plattformsekonomin, eller behövs även andra medel?
–Vi arbetare är så pass många i jämförelse med våra arbetsgivare att om vi bara organiserade oss ordentligt så skulle vi i princip kunna välta uppochner på det som är dysfunktionellt i vårt samhälle, precis som kamraterna före oss gjorde. Sen är det så att politiken behöver hjälpa till för att få till lagstiftning och tydliga regleringar.
Ciczie Weidby, arbetsmarknadspolitisk talesperson för Vänsterpartiet, håller med:
–Den fackliga organiseringen är helt avgörande, men det behövs också politiska åtgärder. Vi behöver till exempel se till att det inte råder några oklarheter om att företagen i den här branschen är arbetsgivare med arbetsgivaransvar. Det behövs också skärpningar i regelverket kring egenanställningsföretagen, eftersom plattformsföretagen många gånger tvingar sina arbetare att jobba som falska f-skattare med hjälp av dessa. Sen behöver vi få bort de allmänna visstidsanställningarna, som ju är ett utbrett problem i branschen och en stor anledning till otryggheten som finns, även på företag där facket lyckats teckna kollektivavtal.
Missnöjet med både arbetsvillkor och skolans organisation har pyrt länge bland lärare och andra anställda inom skolan. Nu har en grupp lärare bestämt sig för att återuppväcka branschföreningen Lärarvänstern i Stockholm, som legat vilande ett tag. Vi tog ett snack med branschföreningens ordförande.
Hej Amanda! Kan du berätta lite om dig själv, hur det kom sig att du blev fackligt engagerad och vilka frågor som ligger dig varmt om hjärtat?
Jag heter alltså Amanda Möllenhoff och jag arbetar som fritidshemslärare. Jag är även fackligt engagerad inom Lärarförbundet.
Mitt fackliga engagemang startade när jag som nyexaminerad på min första arbetsplats blev välkomnad av vårt dåvarande ombud Lena med olika foldrar, pins och viktiga telefonnummer. Jag fick uppleva kraften av att samlas tillsammans på jobbet för att diskutera arbetsvillkor. Att det går att förändra sin arbetssituation via facklig samverkan och att det är rätt spännande med lagar, avtal och regler.
Sedan dess har jag fått förtroendet att vara arbetsplats- och skyddsombud i ca 4-5 år och även haft facklig tid på den centrala avdelningen. Det har varit både roligt och givande att få vara en del av.
Om det är någonting jag verkligen brinner för personligen så är det folkbildning och organisering. Att väcka engagemang hos andra och visa att förändring är möjlig.
Lärarvänstern då, vad är det för något?
Den 14e maj startade jag och Martin Hansson, också han från Storstockholms fackliga utskott, upp Lärarvänstern. I grunden är det en branschförening inom Vänsterpartiet i Storstockholm som legat vilande i flera år.
Vi kände ett stort behov av ett sammanhang inom Vänsterpartiet där vi som är lärare och fackligt engagerade kan diskutera gemensamma erfarenheter som rör facklig organisering och skolpolitik.
Syftet är att vi ska samla lärare som är fackligt engagerade och medlemmar i Vänsterpartiet. Målet är att bli en viktig facklig och skolpolitisk röst, både inom och utanför Vänsterpartiet.
Jag har även startat en facebookgrupp som heter Lärar(V)änstern, för att samla lärare, vänsterpartister och fackliga i Sverige.
Det märks att intresset för oss är stort, årsmötet var välbesökt och många har hört av sig efteråt för att berätta att de är intresserade av att engagera sig med oss. Jag ser mycket fram emot att få leda Lärarvänsterns arbete framåt, vi har mycket att göra!
En sak som fått mycket uppmärksamhet på sistone är att de två stora lärarförbunden bestämt sig för att gå ihop. Kan du berätta lite mer om det?
Den 21 maj klubbades det igenom – våra stora lärarfack ska bli ett enda och alla lärare kommer för första gången samlas i ett nytt förbund . Vi i Lärarvänstern ser positivt på det och hoppas att det kommer att innebära att vi får mer gehör för våra krav på arbetsplatserna.
Det har säkert varit en utmaning att komma överens i en del organisatoriska och skolpolitiska frågor på vägen. Vi är en bred yrkesprofession med gymnasielärare, kulturskollärare, förskollärare, grundskollärare och studie- och yrkesvägledare. Därför känns det bra att processen till att bilda ett enat förbund har fått ta sin tid.
Vad tänker du borde vara de prioriterade frågorna för det nya förbundet?
En hållbar arbetsmiljö har länge varit en av våra mest prioriterade frågor. Nu börjar även konsekvenserna av det extra slitet under pandemin märkas. Det har varit hög sjukfrånvaro, stor rädsla för att bli smittad på jobbet och mycket vikarierande för varandra under lång tid. Det har tärt på oss alla.
Barngrupperna behöver bli mindre, lärartätheten högre och klassrummen och fritidshemslokalerna tillmötesgå våra olika behov. Pappersarbetet måste minska så att lärare kan lägga mer fokus på den faktiska undervisningen.
På det övergripande skolpolitiska nivån så ser vi också att marknadsskolan som system måste avskaffas. Det är inte rimligt att våra skattepengar försvinner till skatteparadis och att skolorna blir allt mer segregerade. Vi vill se en jämlik och statlig skola, och det är något vi vet att vi har enormt stort folkligt stöd för.
Sedan SJ tog över driften av Öresundstågen för knappt två år sedan har konflikter mellan dem och uppdragsgivaren avlöst varandra. Efter att avtalet till sist kollapsat ryter SEKO ifrån:
– Upphandlingarna inom järnvägen har nått vägs ände. Det finns inget utrymme för att bedriva lekstuga med kortsiktiga perspektiv, säger förbundsordföranden Gabriella Lavecchia i ett uttalande.
För att reda ut turerna har vi tagit oss ett snack med Ola Brunnström, lokförare och styrelseledamot i SEKO klubb Pågatåg.
Hallå Ola!
Hej!
Först och främst, vem är det som kör egentligen?
Ja du. SJ vann en upphandling för att köra Öresundstågen i Skåne med start i december 2020. Man har inte lyckats komma överens med Öresundstågen AB som driver tågen och ägs av regionerna i området. Nu har alltså avtalet brutit ihop helt, och något slags nödlösning har fått ta över.
Vad säger detta om upphandlingssystemet?
Varje upphandling är otroligt dyr för oss skattebetalare. Dels är själva processen oerhört kostsam. Men de flesta upphandlingar överklagas dessutom av minst ett av de företag som inte vann, vilket i sig kostar ännu mer. Och till slut blir det ändå så här att det bara kollapsar. Extremt ineffektivt.
Systemet är helt enkelt trasigt, och det är vi som jobbar på tågen, för att inte tala om samhället som helhet, som får ta smällen.
Hur går snacket bland de som arbetar på tågen?
Alla är såklart väldigt oroliga. När jag pratar med dem på Öresundstågen så är de uppgivna. För oss anställda är varje upphandling full av risker. Lönesänkningar, uppsägningar och sämre kollektivavtal är vanligt förekommande när ett nytt bolag tar över. Det är extra riskfyllt när vi är mitt i en avtalsperiod där vi har fredsplikt och svårt att försvara oss om arbetsgivaren kommer med attacker.
Som om inte det var nog så har nu hela systemet brakat ihop. Det är klart det inte känns bra.
Vad kommer att hända nu?
Transdev som drev Öresundstågen innan SJ Öresund ska ta över igen, och köra tågen på löpande nota. En ny upphandling ska göras. Allt detta är förstås otroligt kostsamt för regionen. Detta är rakt av pengar som kunde använts till att se till att tågen funkar och trafiken går som den ska.
Det är uppenbart att upphandlingssystemet måste avvecklas – det finns absolut inga fördelar med det. Det enda det leder till är otrygghet och resursslöseri.
Tack för din tid!
Tack själva!
Läs och sprid Vänstern på Jobbet!
Vänsterpartiets fackliga nätverket sprider tidning i massupplaga – 91 500 exemplat – som delas ut på arbetsplatser i hela landet. Vänstern på Jobbet är en del av Vänsterpartiets facklig-politiska valrörelse. Läs tidningen digitalt här.
Under förra årets sista vecka blev det facklig dramatik av lite ovanligare slag på Pågatågen i Skåne: Skyddsombudet Ola Brunnström, som tagit en framträdande roll både i kampen mot hyvling och under höstens avtalsrörelse, hotades av uppsägning efter att ha tackat nej när arbetsgivaren Arriva i en första giv försökte köpa ut honom. Men det blev inget av uppsägningen: Olas arbetskamrater hotade att gå ut i vild strejk, med konsekvensen att arbetsgivaren backade.
Vad var bakgrunden till det som hände? Hur gick det till när Olas arbetskamrater beslutade sig för att hota med strejk, och hur förbereddes stridsåtgärden? Facklig vänster har talat med Ola, men också med en av Olas arbetskamrater som var en av de pådrivande initiativtagarna.
Facklig vänster: Ola, när det stod klart att det förelåg ett hot mot din anställning gick ditt fackförbund Seko snabbt ut och fördömde Arrivas agerande i skarpa ordalag. Seko anklagade Arriva för att vilja slå tillbaka efter en i arbetsgivarens ögon misslyckad avtalsrörelse, där du också var part vid förhandlingsbordet. Vad är din bild av bakgrunden till det som hänt?
Ola Brunnström: Självklart kan jag bara spekulera i varför företaget gjorde som de gjorde. Men vi har haft ett par stora attacker mot oss anställda sedan december 2019. De var värda väldigt mycket pengar och när vi gjorde motstånd så blev konflikten väldigt allvarlig på grund av de stora ekonomiska värdena. När det är mycket pengar som står på spel blir konflikten hård, och frustrationen från företaget ökade när de insåg att vi i princip lyckades stoppa allt. I detta läge räknade de nog på risken med att försöka försvaga klubben genom att göra sig av med en förtroendevald. Kostnaderna för utköp är försvinnande små i jämförelse med de vinster företaget hade tänkt sig. Utöver detta finns det såklart känslomässiga skäl. Företag leds av chefer med stolthet, prestige och rädslor. De spelar en stor roll och det finns en myt om att företag agerar rationellt. Så är inte alltid fallet.
Den vilda strejken kan inte Ola uttala sig så mycket om. Som fackligt förtroendevald var han, liksom övriga förtroendevalda företrädare för Seko-klubben, förpliktigad att försöka avvärja strejken med anledning av Medbestämmandelagens paragraf om fredsplikt. Initiativet till strejken kom istället från Olas arbetskamrater. Facklig vänster har talat med en av de involverade, som väljer att vara anonym med anledning av ämnets känslighet.
Facklig vänster: På ett extra-inkallat medlemsmöte på nyårsafton diskuterades den uppkomna situationen, och en stor majoritet av det dryga hundratalet deltagare ställde sig bakom ett förslag om att gå ut i vild strejk om det misstänkta hotet om avsked eller uppsägning förverkligades. Att varsla om vild strejk är förenligt med vissa risker, det ställer framförallt andra krav på deltagarna än i fallet med en lovlig strejk. Kan du säga något om stämningen på mötet? Hur gick det till när ni kom fram till beslutet?
Anonym arbetskamrat: För oss som ”kapade” mötet var det självfallet ganska nervöst. Även om vi redan innan mötet hade planterat frö om att en eventuellt olovlig stridsåtgärd kunde vara i görningen så kunde ingen förutspå hur det skulle mottas av den stora skaran. Jag åtog mig rollen som målmedveten agitator, berättade sakligt vad som skulle ske, informerade om fördelar och nackdelar, eldade igång mötesdeltagarna bra och inhyste ett brett förtroende för striden. Ingen utryckte någon större oro där och då. Folk var helt enkelt less på företagets ständiga övertramp, och denna droppe fick bägaren att rinna över. En vild strejk upplevdes nästan som självklar i detta läge. Det fanns en ordentlig stridslystnad som tillsynes helt åsidosatte risktagandet.
Några kortvariga diskussioner om alternativa stridsåtgärder dök upp under mötet men dessa avfärdades snabbt. Framförallt på grund av den oerhört korta tid vi hade på oss att förbereda en plan B, men också för att vi var ganska pålästa kring just vild strejk. Flera frågor runt den vilda strejkens uppbyggnad kunde hänvisas till den vid tidpunkten redan upprättade bloggen där flera svar fanns. Vi kände oss förberedda och det tror jag även att mötesdeltagarna upplevde.
Vi var ivriga att komma till omröstningen kring en vild strejk och så fort den var genomförd så var stämningen faktiskt bara pepp.
Facklig vänster: Enligt uppgift lades ansvaret för förberedelser och verkställande i händerna på en från klubben formellt oberoende strejkkommitté med lokal förankring på de olika knutpunkterna för att samordna strejken. Skedde detta helt spontant, eller fanns en vana av organisering som underlättade organiseringen sedan tidigare? Hur arbetade kommittén?
Anonym arbetskamrat: Bakom strejkkommittén fanns, låt oss kalla det för en tankesmedja, där idéer och tillvägagångssätt diskuterades fram. Flera personer från denna tankesmedja kom också att ingå i den strejkkommitté som upprättades. På kort tid skaffade de sig mycket kött på benen och visste någorlunda detaljerat hur allt skulle gå till. Därmed var det inte helt spontant. De som utöver dessa tillfrågades att ingå i kommittén hade mer eller mindre erkända egenskaper som skulle fylla olika organisatoriska syften. I kommittén fanns också folk som hade tidigare erfarenheter av vilda strejker.
Kommitténs arbete bestod initialt till största del av att nå ut med information till så många i personalen som möjligt. Svara på mejl och uppdatera bloggen. Framförallt att instruera den personal som skulle ha arbetat strejkens första dag. Parallellt arbetade vissa med att utforma texter med instruktioner och allmän information kring den vilda strejken till personalen. Andra skrev texter som riktade sig till allmänheten och någon agerade talesperson gentemot media. Ingen förutom talespersonen tillskrevs en specifik uppgift. Alla arbetade mot samma mål och hjälptes åt efter bästa förmåga.
Eftersom strejken aldrig bröt ut försattes inte kommittén i ett operativt läge. Skulle det ha skett skulle kommittén även ansvara för ”arbetsfördelning” av de strejkande och utse en kassör som ansvarade för insamling till strejkkassa och en möjlig skadeståndsfond.
Facklig vänster: I fackliga diskussionen om vilda strejker finns dels kritiker: De bör i mesta möjliga mån undvikas, underminerar kollektivavtalen och respekterar inte fredsplikten osv. Andra röster är mer positiva: De ger människor erfarenheter av sammanhållning, kan absolut spela en viktig roll där den fackliga organisationens möjlighet att agera kraftfullt är beskuren av gällande lagstiftning etc. Vad tänker du om den här frågan på ett allmänt plan, på grundval av erfarenheten ni gjort?
Anonym arbetskamrat: En arbetsgivare ska aldrig kunna luta sig tillbaka mot en gällande fredsplikt i tron om att det med den är fritt fram för dem att bete sig hur som helst och göra grava övertramp. I detta läge var en vild strejk absolut nödvändig eftersom facket aldrig hade haft något ordentligt vapen att ta till. Med det sagt så är jag enig om att vild strejk i mesta möjliga mån bör undvikas: Vild strejk är ett tillförlitligt vapen som inte ska urlakas av överanvändning. Riskerna det innebär för alla involverande och energin som krävs är inte hållbara i längden. Det är min övertygelse att det krävs en lång återhämtningstid mellan de vilda strejkerna, annars är risken att de förlorar sin trovärdighet. Emellertid är det också sant att en vild strejk styrker kollektivet. Alla tar en gemensam risk, för en gemensam sak. Just den erfarenheten kan kanske vara svår att införskaffa på annat vis.
Att Ola Brunnström var märkbart rörd efter arbetskamraternas beredskap att agera för att försvara hans anställning var tydligt efteråt när Ola kom ut från mötet och till arbetskamraternas jubel lämnade beskedet att han blir kvar på jobbet, och att han ska fortsätta köra tåg.
Facklig vänster: Ola, nu har du av ganska naturliga skäl stått i centrum för mycket av uppmärksamheten, och det har blivit uppenbart för alla att du är en väldigt viktig och uppskattad företrädare för dina medlemmar. Samtidigt vet vi att facket är tillbakapressat på många arbetsplatser, och att det allmänt är alldeles för få som engagerar sig fackligt. I ett läge där många medlemmar själva i den fackliga vardagen är relativt passiva blir det ofta lättare för arbetsgivaren att gå på enskilda, som lättare kan utmålas som ”anstiftare”, ”uppviglare” etc. Hur ser du på den problematiken?
Ola Brunnström: Ja, det är ett ganska stort problem. Är det bara en person som gör jobbet i klubben så är det egentligen svårt att kalla det en organisation. Vår strävan måste alltid vara att organisera och utbilda. Vi måste även hitta sätt att aktivera många medlemmar som kanske har begränsat med tid men kan hjälpa till med något mindre. Vi jobbar just nu med att starta upp grupper som arbetar med specifika frågor. Det är ett långsiktigt arbete men vi har nu grupper utanför styrelsen som sysslar med förhandling, text och sociala medier, sexuella trakasserier, schemagranskning, information, intern diskussion. De har styrelsemedlemmar kopplade till sig. Vi har även lokala ombud som har ansvar för daglig kontakt med medlemmarna. Lyckas vi med detta kan vi sprida arbetet på ett sätt som gör att klubben blir stark, kan aktivera många medlemmar och kan klara sig bra över tid.
Facklig vänster: Vilka lärdomar tänker du är viktigast att förmedla utifrån den här erfarenheten och utifrån klubbens engagemang i kampen mot hyvling under hösten? Vad tar du och Seko-klubben på Pågatågen med sig från det som hänt?
Ola Brunnström: Vi har definitivt utvecklats i vårt självförtroende om vad som är möjligt att göra i klubben. Många upplevde nog sig själva och facket som ganska maktlösa inför arbetsgivarens attacker. Vi hade svårt att försvara oss mot hyvling vid förhandlingsbordet, och att stoppa det juridiskt var lönlöst. Det vara bara när vi slöt oss samman som det började fungera. Vi ska aldrig glömma att fackets styrka är sammanhållningen mellan medlemmar. Allt bygger på det. Framgångar vid förhandlingsbordet bygger alltid på kollektivets styrka i klubben, förbundet och arbetarrörelsen. Men arbetsplatsen är alltid den viktigaste byggstenen.
Efter att arbetsgivaren Arriva, som driver trafiken på Pågatågen i Skåne, hotat sina anställda med hyvling, sämre villkor, och uppsägningar kokar det bland lokförare och ombordpersonal. Facklig vänster fick till en intervju med Ola Brunnström, huvudskyddsombud och aktiv i Seko Klubb Pågatåg.
Facklig vänster: Arbetsgivaren Arriva, som driver trafiken på Pågatågen i Skåne, har varslat om att de avser att ”erbjuda” 240 anställda en sänkning av arbetstiden till 80 procent, sämre villkor (bl.a. indragna fridagar) och hotar de som tackar nej med uppsägning. Vad säger du om detta ”erbjudande”? Hur har det tagits emot?
Ola: Det är ett slag i ansiktet på alla som arbetar på Pågatågen. Under året så har Arriva gjort flera framstötningar med lönedumpning och att försöka komma undan kollektivavtalet. Det här blir mer av samma. Vi kör i upphandlad trafik och Arriva har haft alla möjligheter att räkna på kostnaderna innan de la ett bud. Hyvlingen är ett försök att ytterligare sänka kostnader och lägga över bördan på personalen. Vi har en modell med ”sist in först ut”. Den är inte optimal men den ger ändå en förutsägbarhet. Hyvlingen ställer ”sist in först ut” åt sidan och öppnar för godtycklighet och splittring.
Facklig vänster: Seko Klubb Pågatåg har uppmanat dom anställda att tacka nej. Hur har gensvaret varit?
Ola: Bra, generellt. Sen är det alltid svårt att veta då de som kanske funderar på att tacka ja tenderar att vara tysta. Men den absoluta majoriteten tänker tacka nej, trots stora risker för den egna ekonomin om det blir uppsägningar.
Facklig vänster: Hur är stämningen hos arbetskamraterna nu? Oro? Förtvivlan? Kampvilja?
Ola: Många är självfallet rädda och oroliga, vissa är förtvivlade. Vi jobbar hårt nu med att komma ut med information och har massmöten på Zoom. Men jag känner att rädslan mer och mer vänds till kampvilja. Det här är en känslomässig process vi går igenom och de olika delarna måste få ta sin tid. Jag är övertygad om att Arriva kommer att ångra att man startade detta.
Facklig vänster: Seko har centralt gått ut med att man står beredd att, om man bedömer det som möjligt, ta upp frågan i avtalsrörelsen, dvs i ett läge där man inte är bunden av fredsplikt. Vad tänker du om det, ser du några hinder?
Ola: Svårt för mig lokalt att uttala mig om det då beslut om konflikt tas centralt. Men vi känner ett massivt stöd från förbundet så vi är inte oroliga.
Facklig vänster: Vad är nästa steg i kampen för att försvara heltidsanställningar för dom anställda? Vad kan utomstående göra?
Ola: Konflikten kommer att ske i lite olika faser där vi just nu framförallt behöver moraliskt stöd. Vi på Pågatågen behöver känna att vi inte står ensamma i detta. Så skicka gärna meddelanden från era klubbar och avdelningar så kommer vi att känna styrka. Om Arriva går vidare med uppsägningar så kommer vi kanske att behöva annat stöd på längre sikt. Men hyvlingen måste bort från hela arbetsmarknaden så prata om detta i era organisationer och på arbetsplatserna. Vi kommer behöva ett massivt tryck för att bli av med eländet.
_____________________________________________________
Stöduttalanden:
Skicka stöduttalanden till klubben: [email protected]
Mer information:
Läs mer om konflikten i Sekotidningen här.
Läs fackförbundet Sekos uttalande här.
Besök Seko Klubb Pågatågs hemsida här.