Den nya a-kassan innebär att ersättningen trappas ned betydligt snabbare än tidigare. För många betyder det att inkomsten rasar redan efter några månader. Samtidigt skenar hyror, matpriser och elräkningar. Människor tvingas ta av sina besparingar, sälja tillgångar eller skuldsätta sig. Den som saknar ekonomiska marginaler – och det är majoriteten av LO-yrkena – faller rakt igenom.
Brutaliseringen blir kanske tydligast i fråga om hur de nya reglerna drabbar de som är långtidsarbetslösa. För dessa hamnar ersättningen i och med de nya reglerna inte bara på en orimligt låg nivå, denna nivå pressas dessutom ned över tid trots att just denna grupp har svårast att förbättra sin situation. Att överleva på systemets bottennivå – 365 kr per dag (före skatt) – är i princip inte möjligt för någon, och kommer att leda till att allt fler långtidsarbetslösa tvingas att ansöka om försörjningsstöd.
Samtidigt som regeringen alltså pressar in fler människor i verkligt bidragsberoende säger den att lägre ersättning ska ”öka drivkrafterna till arbete”. Det är ett argument som gång på gång har motbevisats. Det finns inga belägg för att människor frivilligt väljer arbetslöshet för att ersättningen är för hög. Däremot finns det gott om forskning som visar att ekonomisk stress försämrar hälsa, försvårar jobbsökande och pressar människor att ta första bästa jobb – oavsett villkor. Det leder till sämre matchning och ett mer otryggt arbetsliv.
Det som nu sker är inte en teknisk reform, utan ett ideologiskt vägval. Regeringen flyttar risk från samhälle till individ. Arbetslöshet behandlas som ett moraliskt tillkortakommande snarare än ett strukturellt problem. Den som förlorar jobbet ska straffas ekonomiskt, inte ges stöd att ställa om.
Konsekvensen är ett starkare klassamhälle. Den som har hög lön, sparade pengar eller en partner med god inkomst klarar sig. Den som lever på sin lön gör det inte. A-kassan slutar vara en omställningsförsäkring och blir i stället ett disciplineringsverktyg riktat mot arbetarklassen.
Sverige har valt en annan väg tidigare. En stark arbetslöshetsförsäkring har varit en grundbult i den svenska modellen – för trygghet, för rörlighet och för jämlikhet. Regeringen river nu systematiskt ner den modellen.
Det är inte modernisering. Det är en medveten politik för att göra otrygghet till norm och fattigdom till påtryckningsmedel. Ett samhälle som behandlar arbetslösa så här är inte starkare. Det är kallare, mer ojämlikt – och djupt orättvist.
Ciczie Weidby,
arbetsmarknadspolitisk talesperson och fackligt-politiskt ansvarig för Vänsterpartiet
Det svenska skolsystemet skapar segregation och betygsinflation. Även arbetsmiljön för lärarna påverkas negativt. Facklig vänster bad Amanda Möllenhoff, lärare på fritidshem i Stockholms stad och fackligt engagerad i Lärarförbundet, förklara hur det hänger ihop.
– När lönsamhet går före drabbas både verksamheten och vår arbetsmiljö, men marknadsskolan dränerar även den kommunala skolans resurser. En effekt är att man skär ner på de olika stödfunktionerna vilket medför att man får lägga mycket tid på sånt som egentligen inte ingår i ens arbetsuppgifter. Barngrupperna har också blivit större i relation till antalet vuxna och lokalerna. Det medför ökad stress och utsatthet för höga bullernivåer.
Facklig vänster: Vilka är dom största fackliga utmaningarna?
– Just nu pågår en stor omorganisering av lärarfacken där alla lärare för första gången kommer ingå i samma förbund. Därför är det extra viktigt att vi bygger en starkare sammanhållning mellan våra yrkesprofessioner, ökar anslutningsgraden och blir ett starkare fack. Det ska vara en självklarhet att bli medlem och engagerad på sin arbetsplats.
Facklig vänster: Hur kan skolan bli en bättre arbetsplats?
– Lärarna behöver en hållbar arbetssituation. Marknadsskolan måste avskaffas och staten bör ta tillbaka ansvaret över skolan. Det kan vi möjliggöra genom att fortsätta påverka, värva kollegor och genom att rösta på Vänsterpartiet i höst!
I en uppmärksammad rapport från Arena Idé, författad av arbetsmarknadsjournalisten Mats Wingborg, görs en analys av de olika riksdagspartiernas inställning i de arbetsmarknadspolitiska frågorna inför det stundande valet. Ciczie Weidby, arbetsmarknadspolitisk talesperson för Vänsterpartiet, har läst rapporten:
– Det här är en gedigen, men fortfarande lättillgänglig rapport. Den ger en väldigt bra bild av dels den senaste mandatperiodens arbetsmarknadspolitiska beslut och förändringar, dels om riksdagspartiernas uppfattning i centrala frågor. Alla som är intresserade av arbetsmarknadspolitik borde läsa den!
Facklig vänster: Vad säger rapporten om den senaste mandatperiodens politik?
– En hel del. Mats Wingborg beskriver på ett bra sätt inte minst det som har varit den socialdemokratiska regeringens strategi för att hantera arbetsmarknadspolitiken. Å ena sidan har man gjort stora eftergifter och kompromisser med nyliberalerna i Centern och Liberalerna. Sedan har man lämpat över en stor del av ansvaret för verkställandet på arbetsmarknadens parter. Det var, som vi vet, ingen smärtfri process. Först efter att regeringen visade att man var beredd att köra över LO lyckades man splittra det fackliga motståndet. Det betydde att man i slutändan kunde hänvisa till parterna när man drev igenom LAS-uppgörelsen och försämringen av anställningsskyddet.
Facklig vänster: Vilka konsekvenser har detta fått för de facklig-politiska frågorna?
– I rapporten beskrivs hur processen lett till att man ”inkapslat” viktiga frågor i det nya huvudavtalet, och att det är en viktig förklaring till att centrala facklig-politiska krav som Socialdemokraterna tidigare lyft nu lyser med sin frånvaro. Det märker vi också nu i valrörelsen, och det blev väldigt tydligt nu i veckan när S presenterade sitt valmanifest, med en mycket begränsad uppsättning facklig-politiska krav.
Facklig vänster: Kan du ge exempel på det?
– Ett tidigare krav har handlat om att förbjuda omotiverade visstidsanställningar, det som tidigare hette ”allmän visstidsanställning” i LAS. Det har också länge varit ett centralt fackligt krav, inte minst från mitt eget fackförbund Handels. Om detta är det nu knäpptyst. Man har också släppt frågan om att försvara turordningsreglerna, vilket bara är logiskt när man själva lagt fram en proposition som utökar undantagen och utsträcker dem till att gälla fler arbetsgivare. Sen har uppenbarligen andra S-krav, som man rest så sent som i höstas, fallit bort utan någon tydlig förklaring, såsom det om en skattereduktion på medlemsavgiften till fackförbund.
Facklig vänster: Vad säger rapporten om Vänsterpartiet?
– Framför allt blir det väldigt tydligt att Vänsterpartiet är det enda parti som står upp för löntagarnas intressen i samtliga frågor, från a-kassa till arbetsrätt. Det visste vi redan om, utifrån hur det sett ut i riksdagen. I fråga efter fråga är det Vänsterpartiet som drivit och pressat på, tagit initiativ och i många fall tvingat ut regeringen på banan. Men det är bra att det sätts på pränt av en oberoende bedömare. Sen visar rapporten också att det finns tydliga skillnader mellan vänster och höger, även om Socialdemokraterna har svängt i frågor som rör arbetsrätten och Arbetsförmedlingens roll och uppdrag.
Facklig vänster: Avslutande kommentar?
– Om något så framstår det väl i ljuset av den här rapporten som än mer märkligt att LO:s ordförande i en intervju nyligen inte förmådde välja mellan C och V i frågan om vilket parti hon helst vill se i en regering. Men det säger kanske något om LO-ordförandens politiska kompass!
Se Arena Idé webbinarium om rapporten, där rapportförfattaren Mats Wingborg diskuterar rapporten med German Bender, utredningschef på Arena Idé. Klicka här.
Missnöjet med både arbetsvillkor och skolans organisation har pyrt länge bland lärare och andra anställda inom skolan. Nu har en grupp lärare bestämt sig för att återuppväcka branschföreningen Lärarvänstern i Stockholm, som legat vilande ett tag. Vi tog ett snack med branschföreningens ordförande.
Hej Amanda! Kan du berätta lite om dig själv, hur det kom sig att du blev fackligt engagerad och vilka frågor som ligger dig varmt om hjärtat?
Jag heter alltså Amanda Möllenhoff och jag arbetar som fritidshemslärare. Jag är även fackligt engagerad inom Lärarförbundet.
Mitt fackliga engagemang startade när jag som nyexaminerad på min första arbetsplats blev välkomnad av vårt dåvarande ombud Lena med olika foldrar, pins och viktiga telefonnummer. Jag fick uppleva kraften av att samlas tillsammans på jobbet för att diskutera arbetsvillkor. Att det går att förändra sin arbetssituation via facklig samverkan och att det är rätt spännande med lagar, avtal och regler.
Sedan dess har jag fått förtroendet att vara arbetsplats- och skyddsombud i ca 4-5 år och även haft facklig tid på den centrala avdelningen. Det har varit både roligt och givande att få vara en del av.
Om det är någonting jag verkligen brinner för personligen så är det folkbildning och organisering. Att väcka engagemang hos andra och visa att förändring är möjlig.
Lärarvänstern då, vad är det för något?
Den 14e maj startade jag och Martin Hansson, också han från Storstockholms fackliga utskott, upp Lärarvänstern. I grunden är det en branschförening inom Vänsterpartiet i Storstockholm som legat vilande i flera år.
Vi kände ett stort behov av ett sammanhang inom Vänsterpartiet där vi som är lärare och fackligt engagerade kan diskutera gemensamma erfarenheter som rör facklig organisering och skolpolitik.
Syftet är att vi ska samla lärare som är fackligt engagerade och medlemmar i Vänsterpartiet. Målet är att bli en viktig facklig och skolpolitisk röst, både inom och utanför Vänsterpartiet.
Jag har även startat en facebookgrupp som heter Lärar(V)änstern, för att samla lärare, vänsterpartister och fackliga i Sverige.
Det märks att intresset för oss är stort, årsmötet var välbesökt och många har hört av sig efteråt för att berätta att de är intresserade av att engagera sig med oss. Jag ser mycket fram emot att få leda Lärarvänsterns arbete framåt, vi har mycket att göra!
En sak som fått mycket uppmärksamhet på sistone är att de två stora lärarförbunden bestämt sig för att gå ihop. Kan du berätta lite mer om det?
Den 21 maj klubbades det igenom – våra stora lärarfack ska bli ett enda och alla lärare kommer för första gången samlas i ett nytt förbund . Vi i Lärarvänstern ser positivt på det och hoppas att det kommer att innebära att vi får mer gehör för våra krav på arbetsplatserna.
Det har säkert varit en utmaning att komma överens i en del organisatoriska och skolpolitiska frågor på vägen. Vi är en bred yrkesprofession med gymnasielärare, kulturskollärare, förskollärare, grundskollärare och studie- och yrkesvägledare. Därför känns det bra att processen till att bilda ett enat förbund har fått ta sin tid.
Vad tänker du borde vara de prioriterade frågorna för det nya förbundet?
En hållbar arbetsmiljö har länge varit en av våra mest prioriterade frågor. Nu börjar även konsekvenserna av det extra slitet under pandemin märkas. Det har varit hög sjukfrånvaro, stor rädsla för att bli smittad på jobbet och mycket vikarierande för varandra under lång tid. Det har tärt på oss alla.
Barngrupperna behöver bli mindre, lärartätheten högre och klassrummen och fritidshemslokalerna tillmötesgå våra olika behov. Pappersarbetet måste minska så att lärare kan lägga mer fokus på den faktiska undervisningen.
På det övergripande skolpolitiska nivån så ser vi också att marknadsskolan som system måste avskaffas. Det är inte rimligt att våra skattepengar försvinner till skatteparadis och att skolorna blir allt mer segregerade. Vi vill se en jämlik och statlig skola, och det är något vi vet att vi har enormt stort folkligt stöd för.
Att kriminaliteten på arbetsmarknaden brett ut sig på senare år har uppmärksammats av många. Att problemet är särskilt omfattande i byggbranschen är heller ingen en nyhet. Men att det börjar bli så allvarligt att det förekommer på i princip alla byggarbetsplatser är det kanske inte alla som greppat.
Att så är fallet hävdade åtminstone Stefan Slottensjö, förtroendevald i Byggnads Stockholm-Gotland. I en intervju med tidningen Byggindustrin sa han att ”det kan jag säga helt utan att generalisera”.
Facklig vänster har pratat med Stefan, för att höra mera om läget i byggbranschen, och om vad som kan göras för att vända utvecklingen.
Facklig vänster: Du menar alltså att arbetslivskriminaliteten förekommer på så gott som alla byggprojekt idag, utan undantag?
– Ja, efter många år i branschen, och med hyfsad koll på verksamheten i och med det fackliga engagemanget, vill jag påstå att så är det i princip. Så även på min egen arbetsplats.
Stefan jobbar som byggsnickare, anställd av Skanska, en av de större arbetsgivarna i branschen. Han beskriver hur det även på Skanskas byggen uppenbaras fall av misstänkt kriminalitet:
– Man upptäcker det på olika sätt. Det är i princip alltid många underentreprenörer inne på byggena, och man kan ofta se det på hur byggnadsarbetare har det. Det handlar om vilken utrustning de jobbar med, men också hur man tummar på regler, raster, arbetstider och arbetsmiljö.
Stefan fortsätter:
– Ofta räcker det att ställa frågan om hur de har det på jobbet, för att man ska få en stark indikation. Sen är det inte ovanligt att man får undvikande svar. Man talar inte gärna med facket eftersom arbetsgivaren sagt till en att låta bli.
Att hjälpas åt för att hålla koll
Men det finns också andra metoder än mun-till-mun, som kompletterar bilden. Stefan utvecklar:
– En facklig uppgift alla vi som är Byggnads-medlemmar har är att hjälpas åt att hålla koll på vilka företag som är inne på en arbetsplats. För det första kan vi kolla upp om entreprenörerna som är inne har tecknat kollektivavtal. Det görs enklast via tjänsten Kollektivavtalskollen, som Byggnads tillhandahåller centralt.
– Men det är bara första steget. Även om det då och då händer att vi upptäcker att det slinker in företag som saknar avtal, så har merparten det idag. Man har lärt sig att man måste ha det, men det är ofta en fasad. Om avtalen följs, det är nästa fråga.
Ta hjälp av Byggnads centralt
Nästa steg blir att kolla med Byggnads centralt och höra efter om det företag man vill granska förekommer i förbundets ärendehanteringssystem. Det funkar som ett arkiv, där man enkelt kan hitta ärenden som kommit upp tidigare. Företag som har som affärsidé att konkurrera om anbuden genom att dumpa villkoren för dom anställda gör ofta fel på flera ställen:
– Man kan hitta ärenden där samma firma inte lyckats leverera redovisning på vad dom anställda tjänar. Eller sådana som visar att man betalat ut fel löner, hållit sig med misstänkt svart arbetskraft, eller vad det nu kan vara.
Systematisk avtalsdumpning
En ganska vanligt förekommande form av avtalsdumpning består i att mindre nogräknade företag betalar ut för låga löner. Arbetsgivare kan till exempel hänvisa till att man har arbetskraft som inte har fått yrkesbevis utfärdat. Med argumentet att man anställer folk som är helt nya i branschen hävdar man att dessa ska ha en lägre lön under upplärningen. Men det visar sig sällan hålla vid en närmare granskning.
– Fusket är omfattande. Det är inte alls ovanligt att vi upptäcker att man betalar ut löner som ligger hundralappen under genomsnittslönen för en byggnadsarbetare som blir ersatt i enlighet med kollektivavtalet. Eller så är det ännu värre ställt.
Offentliga upphandlingar slussar pengar till kriminella
Stefan berättar om ett byggprojekt i Råcksta, där Stockholms stad tidigare byggt ett parkeringshus för att serva kollektivtrafiken med parkeringsplatser för bilpendlare. På arbetsplatsen fanns sju led av underentreprenörer som tillsammans hade ett pris på 530 kr i timmen. Byggarbetarna längst ned i kedjan, de som i slutändan utförde jobbet, tjänade 30 kr i timmen.
Ett stort och växande problem är just dom offentliga upphandlingarna, där priset nästan alltid blir styrande för vem som vinner kontrakten. Det leder till att massvis med skattepengar hamnar i fickorna på de företag som systematiskt pressar priset genom att dumpa löner och villkor.
Kunden blir lidande
Men det stannar inte där. I samband med att priset på arbetskraft dumpas försämras också kvaliteten i det som byggs, och även kunden blir lidande. Stefan förklarar:
– Numera finns inte samma kontroll och uppföljning som tidigare, det är ”egenkontroll” som gäller. Det betyder att byggaren själv har i uppgift att kontrollera att det jobb man genomfört håller måttet.
– Längre tillbaka hade vi kommunala, yrkeskunniga kontrollanter som kom ut och inspekterade att ett bygge var korrekt utfört. Det säger sig självt att systemet med ”egenkontroll” inte funkar, och det visar sig också i siffrorna.
Stefan refererar till en rapport från Boverket, som konstaterat att det varje år rör sig om ca 100 miljarder kronor som försvinner i byggfel.
– Ett enda felbyggt badrum kan kosta 150 000 kr att riva ut och bygga om. Att oseriösa företag i lägre utsträckning håller sig med yrkeskunnig personal som inte får rätt förutsättningar för att kunna göra ett bra jobb är en stor orsak. I slutändan är det kunden som får betala priset.
Stefan Slottensjö, aktiv i Byggnads, är en aktiv röst i debatten.
Hur långt kan det gå innan branschen förstörs?
Vi återkommer till allvaret i situationen med den växande arbetslivskriminaliteten i byggbranschen. Även många seriösa företag tvingas lägga ner verksamheten. Den press som konkurrensen från lönedumparna medför blir för stor. Hur långt kan det få gå innan branschen förstörs, så att i princip inga seriösa aktörer blir kvar? Stefan, som följt utvecklingen som förtroendevald under många år, menar att utvecklingen gått åt fel lång alltför länge. Och att det fortfarande går åt fel håll.
– Det finns en kille som heter Lennart Weiss som är direktör på Veidekke, en av dom ledande byggentreprenörerna, men en hederlig typ. Hans syn är att det måste hända något väldigt snart. Annars är det inte bara en hel bransch som kommer att förstöras, utan det blir ett systemskifte som kommer att äta sig vidare in även i andra delar av arbetsmarknaden.
Lennart Weiss är ett namn i branschen. Han sammanställde en rapport på grundval av ett uppdrag från sin uppdragsgivare Veidekke, där han granskade underentreprenörer med utländska bolag i framför allt de östeuropeiska staterna. I rapporten kunde Weiss fastslå att mellan 50-90 procent av företagen fuskar på något vis. Senare har han uppdaterat sitt uttalande: ”I dag säger jag att 90 procent är i underkant. Det handlar om 95–100 procent”.
Både fackligt arbete och politiska reformer behövs
Vi samtalar vidare om vad som måste till för att åtgärda problemen. Det är tydligt att enbart den fackliga verksamheten inte räcker för att stoppa en utveckling som drivs på av ett system som är riggat för oseriösa arbetsgivare.
– Det finns många rufflare i branschen som utnyttjar människor kopiöst. På Byggnads är man bra på jobbet med att identifiera dom och driva ärenden. Men 32 ombudsmän, för att ta Stockholmsregionen som exempel, räcker inte till med tanke på omfattningen.
– Här handlar det dessutom inte sällan om grovt kriminella, och dom är ganska förslagna och jobbar på många plan. Det förekommer penningtvätt, och även om det är mindre vanligt så händer det att en del fall ramlar in även på mordroteln.
Ökad myndighetssamverkan nödvändig
Stefan argumenterar vidare för att det behövs mycket mer samverkan mellan myndigheter för att upptäcka, utreda och lagföra kriminella verksamheter. Den lagstiftning som förhindrar myndigheter att dela information sinsemellan är ett hinder som måste bort. Ett annat är den oreglerade arbetskraftsinvandringen, som gör det möjligt för arbetsgivare att importera arbetskraft helt efter eget tycke – vilket nyttjas för att pressa priset.
– Ett jättestort problem är till att börja med att många som kommer hit står i ett starkt beroendeförhållande till arbetsgivarna som tagit hit dom. Dom kan också vara relativt nöjda med den lön dom får, som trots allt ligger högre än den dom får där hemma. Det är inte ovanligt att man ställer upp och jobbar sena kvällar och i en taskig arbetsmiljö. Det är ingen hemlighet att det är jättesvårt att nå dom här för oss i facket.
Den avreglerade arbetskraftsinvandringen
Innan regeringen Reinfeldt avreglerade arbetskraftsinvandringen fanns ett kontrollsystem i och med arbetsmarknadsprövningen, varigenom facken bättre kunde medverka till att avtalen upprätthölls. Man kunde också säkerställa att den arbetskraft som togs in behövdes för att lösa en verklig brist, och inte för att dumpa priset på arbete. Stefan förklarar:
– När vi skulle ta ställning till om en ansökan var rimlig hade vi jättebra möjligheter att få uppgifter från länsarbetsnämnden och arbetsförmedlingen för att kunna hålla koll på hur arbetskraftsbehovet såg ut. Det systemet monterades dock ned, och nu finns ingen kontroll överhuvudtaget.
Stefan radar upp ett antal andra politiska reformer, som bidragit till att rigga den nya ordningen till fördel för mindre nogräknade arbetsgivare.
– Nedskärningarna i arbetsmiljöarbetet är en stor sak. Arbetsmiljöverket skulle behöva betydligt mera resurser, för att kunna sköta sitt uppdrag ordentligt. På samma sätt skulle man behöva stärka skyddsombuden. Att arbetsmiljötillsynen brister gör att många oseriösa aktörer kan komma undan.
För lätt att starta aktiebolag…
Men det handlar också om att avregleringar i förhållande till vem som får och kan bli företagare har gynnat dom oseriösa aktörerna.
– Ta som exempel de lättnader som gjorts för den som vill starta aktiebolag. Tidigare var du tvungen att gå in med lägst 100 000 kr i aktiekapital vid uppstarten, men Alliansregeringen sänkte det till 50 000 kr, och för bara några år sedan kom ytterligare en sänkning till 25 000 kr.
Stefan förklarar hur just aktiebolagsformen är gynnsam för kriminella:
– Aktiebolag, som alltså blivit väldigt mycket billigare att starta upp, har många fördelar för fuskare. Man kan t.ex. relativt enkelt köra bolaget i putten, för att sedan dumpa över lönekostnader på den statliga lönegarantin. Sådana exempel har vi massvis av, och flera aktörer återkommer och gör på det sättet, om och om igen.
För enkelt att få f-skattsedel
– Till det kan man också lägga avregleringar som gjorts för möjligheten att starta enmansföretag. Tidigare behövde man ha minst två kunder för att få F-skattsedel, men det ändrades av Maud Olofsson.*
– Det har betytt ökade möjligheter för företag som inte vill hålla sig med egna anställda att tvinga sina arbetare att bli f-skattare. På så vis slipper man sociala avgifter och överhuvudtaget en stor del av det ansvar som följer på att vara arbetsgivare.
Problemet finns inte bara i byggbranschen, utan är ett av huvudproblemen i den framväxande plattformsekonomin (ofta kallad ”gig-ekonomin”).
Hopplösheten behöver motverkas
Vi avslutar med att prata lite om den kommande manifestation som Byggnads Stockholm-Gotland anordnar på onsdag den 25 maj utanför riksdagen.
– Vi hoppas att många kommer, det är jätteviktigt. Frågan måste få mer uppmärksamhet, och vi måste få folk att snacka om det här i byggbodarna. Det snackas mycket i branschen generellt, men många har tappat tron på att det går att göra något. Hopplöshet är ingen bra sak när man ska förändra, och det är inte minst det som den här manifestationen handlar om.
* Maud Olofsson var näringsminister i Reinfeldts regeringar 2006-2011.
Vänsterpartiets politik mot arbetslivskriminalitet: Läs mer här.
Sedan SJ tog över driften av Öresundstågen för knappt två år sedan har konflikter mellan dem och uppdragsgivaren avlöst varandra. Efter att avtalet till sist kollapsat ryter SEKO ifrån:
– Upphandlingarna inom järnvägen har nått vägs ände. Det finns inget utrymme för att bedriva lekstuga med kortsiktiga perspektiv, säger förbundsordföranden Gabriella Lavecchia i ett uttalande.
För att reda ut turerna har vi tagit oss ett snack med Ola Brunnström, lokförare och styrelseledamot i SEKO klubb Pågatåg.
Hallå Ola!
Hej!
Först och främst, vem är det som kör egentligen?
Ja du. SJ vann en upphandling för att köra Öresundstågen i Skåne med start i december 2020. Man har inte lyckats komma överens med Öresundstågen AB som driver tågen och ägs av regionerna i området. Nu har alltså avtalet brutit ihop helt, och något slags nödlösning har fått ta över.
Vad säger detta om upphandlingssystemet?
Varje upphandling är otroligt dyr för oss skattebetalare. Dels är själva processen oerhört kostsam. Men de flesta upphandlingar överklagas dessutom av minst ett av de företag som inte vann, vilket i sig kostar ännu mer. Och till slut blir det ändå så här att det bara kollapsar. Extremt ineffektivt.
Systemet är helt enkelt trasigt, och det är vi som jobbar på tågen, för att inte tala om samhället som helhet, som får ta smällen.
Hur går snacket bland de som arbetar på tågen?
Alla är såklart väldigt oroliga. När jag pratar med dem på Öresundstågen så är de uppgivna. För oss anställda är varje upphandling full av risker. Lönesänkningar, uppsägningar och sämre kollektivavtal är vanligt förekommande när ett nytt bolag tar över. Det är extra riskfyllt när vi är mitt i en avtalsperiod där vi har fredsplikt och svårt att försvara oss om arbetsgivaren kommer med attacker.
Som om inte det var nog så har nu hela systemet brakat ihop. Det är klart det inte känns bra.
Vad kommer att hända nu?
Transdev som drev Öresundstågen innan SJ Öresund ska ta över igen, och köra tågen på löpande nota. En ny upphandling ska göras. Allt detta är förstås otroligt kostsamt för regionen. Detta är rakt av pengar som kunde använts till att se till att tågen funkar och trafiken går som den ska.
Det är uppenbart att upphandlingssystemet måste avvecklas – det finns absolut inga fördelar med det. Det enda det leder till är otrygghet och resursslöseri.
I helgen beslutade Fastighets som första LO-förbund att samarbeta även med Vänsterpartiet. Tidigare har samarbete, i formen av samverkan, varit förbehållen till Socialdemokraterna. Ett på sitt sätt historiskt beslut som togs efter en jämn omröstning med 67 röster för bifall för förslaget om samarbete, mot 52 för avslag. Beslutet föregicks också av en livad debatt där flera ombud var uppe i talarstolen.
Bakgrunden var en motion från Fastighets avdelning i Mjölby, och debatten stod främst om den första av motionens två att-satser; ”att Fastighets ska verka för att samarbeta även med Vänsterpartiet”. I motionstexten argumenterar Mjölbyavdelningen för att Vänsterpartiet står upp för fackliga rättigheter och är en pålitlig allierad för fackföreningsrörelsen i riksdagen: ”Fastighets vinner på ett fördjupat samarbete med de partier som företräder löntagarnas intressen, de partierna heter idag Socialdemokraterna OCH Vänsterpartiet”.
Motionstexten lyfte också att ett samarbete med både S och V ”stärker den röda linjen i förbundet”, och att det är viktigt också i kampen mot rasismen samt för att stärka arbetarrörelsen. Fastighets har som förbund ett stort antal medlemmar födda utanför Sverige, och mötet med rasistiska fördomar är en del vardagen för många av förbundets medlemmar.
I sitt utlåtande över motionen yrkade den utgående förbundsstyrelsen avslag på första att-satsen, den om samarbete. Det huvudsakliga argumentet handlade om att det är genom samverkan med Socialdemokraterna som Fastighets kan få ett långsiktigt inflytande på politiken, med ett resonemang om den historiska bakgrunden till det beslutet. I utlåtande erkände förbundsstyrelsen dock att de historiska förutsättningarna ändrats något: ”När det socialdemokratiska partiet bildades fanns inget annat demokratiskt parti vid sidan av de borgerliga partierna. Så var det ända fram till början av 1990-talet, då Vänsterpartiet blev ett icke-kommunistiskt parti och miljöpartiet kom in i riksdagen.”
Men snarare än att föra diskussionen om vilka slutsatser man kan dra av det, konstaterade förbundsstyrelsens utlåtande att detta lett till att stödet för S minskat.
Emil Haapala, delegationsledare för Fastighets region Nord, var en av de första som gick upp i talarstolen i debatten. Han började med att ställa en fråga: ”Om målet med den facklig-politiska samverkan verkligen, som förbundsstyrelsen hävdar i sitt utlåtande, är att fackföreningsrörelsen ska få ett långsiktigt inflytande på politiken, då borde väl en rimlig slutsats vara att den borde vinna på att fördjupa sitt samarbete och samverkan med båda de partier som har en politik och en ideologisk grund i arbetarrörelsen?”. Han påtalade också att det ingenstans i förbundsstyrelsens utlåtande restes några hållbara argument mot de potentiella vinsterna med att gå på motionens förslag.
Efter Emil stod Josefine Nymark, från Region Ost och Södertälje, på tur. Hon började sitt anförande med att lyfta frågan om själva grundinställningen en fackförening bör ta i förhållande till partiet: ”Fackförbundet ska samarbeta med de som har bäst politik för arbetarna, och det är partierna som ska vara lojala med arbetarna, inte arbetarna som ska vara lojala mot ett parti.” Hon fortsatte med att fastslå att vägen framåt stavas tillsammans, och uppmanade kongressen att välja bort gammalt groll till förmån för den gemensamma kampens, då det bara är högern som ”tjänar på att socialdemokrater och vänsterpartister distraheras av att tjafsa med varandra trots att vi egentligen vill samma sak”.
Argument som manade till enhet och till stöd för motionen lyftes även av andra ombud, såsom Paschalis Karalis från Hägersten i Stockholm: ”Vi måste vara förenade, alla tillsammans. Arbetsgivarna kommer överens om att minska lönen, timmarna och försämrar vår arbetsmiljö. Vi måste vara förenade, mot samma mål för att kunna påverka systemet”.
Stödet för samarbete med Vänsterpartiet kom också från flera socialdemokratiska ombud. Peter Obermüller, stolt socialdemokrat:
”Låt oss samarbeta med Vänsterpartiet. Dom delar våra frågor, och vi måste ju stå upp för oss som en medlemsorganisation för det som gynnar våra medlemmar – oavsett partitillhörighet.”
Peter Obermüller menade också att detta inte bör ses som ett hot mot facklig-politisk samverkan, definierat som ”den djupare formen av samarbete som Fastighets har med Socialdemokraterna”.
Att ställningstagandet också handlar om politikens riktning, och att fackföreningsrörelsen behöver samarbeta med vänstern som ett sätt att pressa socialdemokratin åt vänster, kom också till uttryck i ett inlägg från en annan stolt socialdemokrat i debatten, Tommy Engström från Tierp:
”Vi vet att det är mycket tjafs i riksdagspolitiken. Men vi måste ju visa på vägen framåt. Kan fackförbunden samarbeta med Vänsterpartiet, ja då kan ta mig fasiken Socialdemokraterna göra det!”.
Ytterligare ett antal ombud från olika regioner yrkade bifall på motionen. Bara två yrkade på avslag. Den ena, Mattias Uhr från Köping, ifrågasatte ”varför vi ska splittra oss”, och argumenterade för att det vore bättre att engagera sig politiskt på ett och samma ställe. Han fick snabbt replik från Josefine Nymark, som ifrågasatte vad som är splittrande:
”Vi pratar ju om att ett samarbete, att vi ska enas och göra det tillsammans. Det tycker inte jag är att splittra, det är att ena”.
Annica Falck, facklig företrädare för Samhalls-anställda och aktiv i Skövde, menade att det är viktigt att komma ihåg historien, och påminde om att fackföreningsrörelsen bildade just Socialdemokraterna, och slog fast att ”det är Socialdemokraterna som är vårt parti”.
Hon fick replik från flera, bl.a. socialdemokraten Tommy Engström, som argumenterade för att det är ett gammalt och förlegat resonemang:
”Visst var det fackföreningsrörelsen som bildade Socialdemokraterna, men det har ju gått bra många år sen bildandet, och samtidigt måste vi ju också förändra oss. Jag kan inte se att vi inte skulle kunna samarbeta med Vänsterpartiet.”
Även Emil Haapala, först ut i debatten, instämde och manade kongressombuden att blicka framåt. Och så blev det alltså, vilket stod klart när rösterna räknats.
Facklig Vänster frågade Josefine Nymark, själv aktiv i Vänsterpartiet, om vad hon tagit med sig av debatten, och från förberedelserna inför kongressen.
”En sak som varit tydlig, inte minst här i Stockholm, är att många av förbundets förtroendevalda med invandrarbakgrund som tidigare stöttat Socialdemokraterna nu ger sitt stöd till vänstern, som ses som en mer pålitlig kraft, också i kampen mot rasismen. Sen är det också tydligt att förhållandet till Socialdemokraterna ser olika ut för en yngre generation socialdemokratiska förtroendevalda, jämfört med en äldre. Dom senare har ofta ett starkt känslomässigt band till partiet, utifrån en annan tid när de själv blev engagerade och övertygade, medan den yngre generationen är mer pragmatiskt inställd, och i högre utsträckning ser möjligheten i samarbete för det gemensamma intresset i kampen mot en välorganiserad motpart. Den senare linjen var den som övertygade de allra flesta på våra träffar inför kongressen, och för många aktiva yngre socialdemokrater var det ett självklart ställningstagande. Det är också att göra det som är bäst för medlemmarna, snarare än att verka för ett enskilt parti, som varit den samlande gemensamma nämnaren. Sen handlar det givetvis om tillit, att man litar på varandra, och vi har haft väldigt bra sammanhållning i kongressdelegationen.”
Emil Haapala, som också deltog i de gemensamma diskussionerna mellan olika delegationer inför kongressen, menade också att det blivit tydligt för många inom Fastighets att samarbete med Vänsterpartiet är rätt utifrån hur politiken utvecklats på senare år:
”Man måste ju se vilka som driver ens frågor, och Vänsterpartiet har ju gjort det väldigt tydligt den senaste mandatperioden, och även innan det. Man ska samarbeta med dem som vill samarbeta, för alla kan göra skillnad.”
Hemma i Mjölby firade Joakim Häggkvist, lokalvårdare och skyddsombud på Samhall. Joakim var inte själv kongressombud, men han var den som skrev motionen som avdelningen i Mjölby senare antog som sin egen. Han var själv aktiv i Socialdemokraterna i tio års tid innan han för några år sedan beslutade sig för att gå med i Vänsterpartiet, och det här var andra gången han skrev en motion på samma tema. Joakim följde debatten på nätet.
Joakim Häggkvist, Fastighets Mjölby
”Jag blev otroligt glad för detta, det blev till att fira! Det var många socialdemokrater som var uppe och argumenterade för, och det är bra, för det visar att vi är enade. Vi var också helt enade bakom motionen i Mjölby, och det känns väldigt bra att Fastighets som första LO-förbund tar det här steget. Det är bra för facket med samarbete. Vänsterpartiet har stått upp för Fastighets medlemmar, försvarat LAS:en, bidragit till att vi har en starkare sjukersättning och bättre pensioner. Partiet lyssnar tydligt på LO-medlemmarna, och det är en stor del av förklaringen till att allt fler LO-aktiva engagerar sig i Vänsterpartiet. Det är bra att Fastighets vill ta vara på det.”
I fallet med den andra att-satsen, som handlade om att Fastighets ska organisera medlemmarna i kampen mot rasismen, valde kongressen att ställa sig bakom förbundsstyrelsens besvarande-yrkande, med hänvisning till att Fastighets redan gör detta. I förbundet råder i princip nolltolerans mot rasism, och antirasismen har en självklar ställning i förbundets grundvärderingar. Joakim förklarar varför han ändå ville lyfta frågan om den antirasistiska kampen:
”Det är väldigt viktigt att sätta värde på de människor man har omkring sig. Fastighets har många medlemmar med invandrarbakgrund och dessa påverkas negativt av rasismen. Ibland blir medlemmar av med sina jobb p.g.a. rasism. Det här är en jätteviktig fråga för Fastighets, vi behöver verkligen en förenad kamp mot rasismen.”
På allt fler delar av arbetsmarknaden vinner oseriösa företag andelar. De utnyttjar kryphål, eller bryter direkt mot lagar och utnyttjar fattiga människor från andra länder. Ofta handlar det om folk som saknar uppehållstillstånd, eller är beroende av sin anställning för att få vara kvar i landet.
Det handlar om slaveriliknande exploatering. Genom att betala slavlöner, tumma på arbetsmiljön och undvika sociala avgifter kan företagen vinna kontrakt i konkurrensen. Arbetslivskriminaliteten är utbredd i städ-, bygg-, transport- och restaurangbranschen. Även hemtjänsten är drabbad, ja även i industrin finns problemen.
Ett hot mot allas villkor Konsekvenserna blir svåra inte bara för de arbetare som drabbas direkt. De oseriösa aktörernas agerande skapar också en press på löner och villkor hos de arbetsgivare som vill göra rätt för sig, och dessa får allt svårare att hävda sig i konkurrens med de mindre nogräknade.
Jeanette Stojic, ombudsman på IF Metall, har tillsammans med sin kollega Morgan Hallsénius skrivit rapporten ”Skuggsamhället”, där de undersöker vad facket kan göra. Hon har många egna erfarenheter:
– En gång, i samband med en arbetsbristförhandling hos en leverantör till tillverkningsindustrin, fick IF Metall information om att ett trettiotal personer fraktats bort med buss alldeles kort innan vi och Teknikföretagens förhandlare kom till arbetsplatsen.
– En annan gång, i samband med ett oanmält besök hos en bilfirma, såg vi arbetare som låg under bilar och mekade. När de hörde att vi var från facket gick de bara därifrån, utan ett ord. Kvar stod en chef, som hävdade att han inte hade en aning om vilka de var.
Fusket kostar samhället stora belopp. Enligt Dagens Samhälle rörde det sig bara år 2018 om mellan 90 och 135 miljarder som försvann i samband offentliga upphandlingar. Skattepengar som gått rakt ner i fickorna på kriminella aktörer.
Vad kan facket göra? För facket är frågan om att motverka de oseriösa aktörerna ytterst en fråga om att bekämpa osund konkurrens som undergräver kollektivavtalen. Hur man ska gå till väga har det dock rått delade meningar om. Jeanette Stojic menar att det först och främst måste vara en facklig uppgift att organisera även de papperslösa arbetarna, och att försöka säkerställa att dessa ges upprättelse där det är möjligt. I den processen kan facket också medverka till att avslöja kriminella upplägg. Men det är inte alltid en självklar prioritering:
– Det finns en tendens inom fackföreningsrörelsen att säga att ”nej, de där är här illegalt, de är inte medlemmar i facket, då har vi inget ansvar att hjälpa dem”. Till det kan man rada upp problem, som att de inte förstår språket, inte vet hur systemet funkar, och därför är svåra att hjälpa. På så sätt flyttas fokuset, och det blir en fråga för polisen och andra att lösa.
– Problemet med den ingången är för det första att fackets uppgift inte kan vara att jaga papperslösa. Vi måste jaga de oseriösa arbetsgivarna som utnyttjar dem. Utöver att grunduppgiften alltid måste vara att försvara solidariteten mellan arbetare, oavsett vart de kommer från och om de har papper eller ej, så har vi inte råd att bara välja att stå upp för somliga. Om en papperslös arbetare utvisas så ersätts den personen snabbt av en annan. Och även den som saknar papper omfattas av svensk lagstiftning.
Jeanette Stojic, IF Metall
Men ofta, menar Jeanette, handlar den svaga fackliga organiseringen bland de mest utsatta arbetarna inte om fackligt ointresse. Många LO-förbund har heller ingen beslutad karenstid (som betyder att man bara hjälper någon som varit medlem sedan tidigare), som det ibland påstås. Det finns inte heller några formella hinder för att driva tvister retroaktivt, alltså för personer som gått med i facket först efter att de blivit utnyttjade, det intygar även LO-TCO Rättsskydd.
Det är dock ofta ett svårt och mödosamt arbete att värva medlemmar bland de som är rädda, och även om man lyckas kan det bli en lång och komplicerad process att få upprättelse, med osäker utgång. Men det går. Jeanette nämner den verksamhet som utförs av LO-förbunden i Fackligt center för papperslösa som ett positivt exempel:
– Den typen av facklig verksamhet borde få mycket mer stöd och resurser. Vi måste ta den här uppgiften på allvar, och alla förbund behöver inse och bidra gemensamt till det.
Utöver att driva enskilda ärenden skulle facket också kunna växla upp och agera mer proaktivt, menar Jeanette.
– Ta bara alla ansökningar om migrationsanställningar som facken ska yttra sig om. IF Metalls Stockholmsavdelning kan få in femtio sådana ansökningar från Migrationsverket på en vecka. Vi får ofta ta del av kontrakt där arbetsköpare erbjuder löner som ligger långt under kollektivavtalets nivå.
– Givetvis blir den fackliga rekommendationen då att inte godkänna anställningen, men det är långt ifrån alltid som Migrationsverket går på fackets linje. I en sån situation skulle facket kunna följa upp med besök hos den aktuella arbetsgivaren, ställa frågor om villkoren där, försöka få kontakt med arbetarna och ta det vidare den vägen.
Politiken måste ta ansvar – Sen är det så att även politiken måste ta ett större ansvar. Så länge man inte täpper till kryphålen i lagstiftningen så kommer det här alltid att vara ett arbete i uppförsbacke.
Jeanette är ändå hoppfull om både fackens och politikens möjligheter:
– En del steg i rätt riktning har tagits. Ett av dem är inrättandet av regionala center där myndigheter ska samverka för att stävja arbetslivskriminalitet. Men mer behöver göras, och det är bra att Vänsterpartiet driver på för fler steg. Det är också bra att diskussionen har lyfts mer och mer i fackföreningsrörelsen. En ökad medvetenhet om problemet är en nödvändig utgångspunkt för förändrade arbetssätt.
Återinföra den myndighetsbaserade arbetsmarknadsprövningen Vi behöver reglera arbetskraftsinvandringen, och inte låta arbetsgivaren ensidigt bestämma över vem och under vilka villkor de ska få anställa: Arbetstillstånd ska endast ges till de branscher där det råder brist på arbetskraft.
Införa juridiskt bindande avtal om lön och arbetsvillkor. Den lön och de villkor som utlovas när arbetskraftsinvandraren beviljas arbetstillstånd ska gälla. Lön och villkor ska vara i nivå med kollektivavtalet för branschen.
Införa tydliga straff för arbetsgivare som utnyttjar arbetskraftsinvandrare och skadestånd till dem som utnyttjas. Om arbetsgivaren inte infriar de villkor som utlovats i avtalet ska det utgöra ett brott mot lagen och därmed kunna få straffrättsliga påföljder. Arbetsgivaren ska även vara skyldig att betala skadestånd till arbetstagaren.
Införa krav på att max två led av underentreprenörer får användas vid offentlig upphandling. Långa kedjor av underentreprenörer ska bort. Upphandlande myndighet, huvudentreprenör och fack ska ha kontroll över vilka som utför arbetet.
Utöka resurserna till det myndighetsgemensamma arbetet så att fler inspektioner kan genomföras samt ändra sekretessreglerna så att det blir möjligt för myndigheterna att dela information inom och mellan myndigheterna.
På svensk arbetsmarknad förekommer en utbredd arbetslivskriminalitet. Oseriösa företag dumpar löner och villkor och bryter systematiskt mot lagar och regler i syfte att skaffa sig konkurrensfördelar. Arbetslivskriminaliteten påverkar arbetstagare, företag och i förlängningen hela samhället.
Arbetstagare utnyttjas och tvingas arbeta för låga löner och till usla villkor, vilket även pressar ner löner och villkor för övriga löntagare i utsatta branscher. Företag som följer lagar, avtal och regler konkurreras ut av oseriösa aktörer. Samhället går miste om miljardbelopp via uteblivna skatter och avgifter. Utvecklingen är systemhotande och måste stoppas.
I grunden är det avgörande att de som arbetar på svensk arbetsmarknad har trygga anställningar och att det finns en stark facklig organisering. Så kan brister och utnyttjande upptäckas och åtgärdas. För att stoppa arbetslivskriminaliteten krävs dock även skärpta lagar och regler.
Vänsterpartiet har under lång tid lagt fram förslag i riksdagen för att motverka arbetslivskriminalitet och osund konkurrens på svensk arbetsmarknad. Vi har bl.a. föreslagit skärpta regler för arbetskraftsinvandring som skyddar arbetskraftsinvandrare från att utnyttjas av oseriösa företag, att utstationeringslagstiftningen ska ändras så att svenska löner och villkor gäller fullt ut alla som jobbar i Sverige och att det myndighetsgemensamma arbetet mot arbetslivskriminalitet ska stärkas genom bl.a. förbättrade möjligheter att utbyta information.
Byggbranschen är en av de sektorer där arbetslivskriminaliteten är särskilt utbredd. Svartjobb, skattefusk och exploatering av utländsk arbetskraft är vanligt förekommande. För två år sedan tillsattes Byggmarknadskommissionen – ett branschgemensamt initiativ inom byggsektorn. Kommissionen fick i uppdrag att dels kartlägga rådande förhållanden på den svenska byggmarknaden, dels föreslå åtgärder som främjar en långsiktig utveckling av en sund, hållbar och attraktiv byggbransch.
Igår presenterade Byggmarknadskommissionen sin slutrapport. I rapporten presenterar kommissionen ett flertal förslag för att motverka arbetslivskriminaliteten i byggbranschen. Vänsterpartiet välkomnar kommissionens förslag och kan konstatera att flera av förslagen ligger i linje med våra förslag på området. Merparten av förslagen är specifika för byggbranschen, men flera av förslagen är övergripande och rör hela arbetsmarknaden.
Vi förutsätter att Delegationen mot arbetslivskriminalitet, som regeringen tillsatte i höstas, tar till sig Byggmarknadskommissionens förslag i det fortsatta arbetet med att motverka arbetslivskriminaliteten på svensk arbetsmarknad. Vi förutsätter även att regeringen, mot bakgrund av kommissionens rapport, intensifierar arbetet mot arbetslivskriminalitet och lägger fram konkreta förslag på riksdagens bord i närtid, bl.a. vad gäller myndigheternas möjligheter att utbyta information.
Ciczie Weidby, ersättare i arbetsmarknadsutskottet (Vänsterpartiet)
Ali Esbati, ledamot i arbetsmarknadsutskottet, arbetsmarknadspolitisk talesperson (Vänsterpartiet)
På förra fredagens EU-nämnd (grupp med företrädare från alla riksdagspartier där regeringen förankrar sin linje i EU-frågor) tydliggjorde regeringen att den kommer att stödja ett förslag från EU-kommissionen om minimilöner, eftersom förslaget innehåller skrivningar som gör att Sverige (och länder med en hög grad av kollektivavtalsteckning) inte skulle tvingas att genomföra minimilöner. Vänsterpartiet valde att stödja regeringens linje, som också fick majoritet i EU-nämnden.
I en del media och från högeroppositionen har det dock signalerats att detta innebär att regeringen bytt fot, och numera stödjer lagstiftning om minimilöner. Facklig vänster fick till en intervju med Ali Esbati, arbetsmarknadspolitisk talesperson för Vänsterpartiet, om vad som stämmer i frågan, och om vad som händer nu och framöver.
Facklig vänster: Ali, Vänsterpartiet har ju motsatt sig lagstiftning om minimilöner under hela resans gång. Innebär det här på något vis att partiet har ändrat uppfattning?
Ali: Nej, inte alls. Vänsterpartiet tycker inte att det borde finnas något EU-lagförslag på det här området. EU ska inte lägga sig i själva lönebildningen i medlemsländerna, särskilt inte i Sverige, där staten helt håller sig borta från lönefrågor. Det här är för övrigt också en ståndpunkt som en helt enig riksdag har fattat beslut om och meddelat EU-kommissionen.
Nu har frågan handlat om hur Vänsterpartiet ska ställa sig till en förhandlingskompromiss som regeringen har tagit fram i Europeiska rådet, alltså med de andra EU-ländernas regeringar, inför en fortsatt process. Man ska komma ihåg att den svenska ståndpunkten nästan helt saknar stöd i EU, och att EU-parlamentets majoritet, och även exempelvis Europafacket, snarare har drivit på hårt för en mer detaljerad och bindande EU-lagstiftning på det här området.
Facklig vänster: Hur är förslagets skrivningar om undantag från kravet på lagstiftning utformat? Hur hög måste kollektivavtalsteckning vara för att undantag ska kunna medges?
Ali: Det handlar om flera saker som i praktiken skapar ett undantag för Sverige. Det uttrycks tydligt att det är en skillnad mellan lagstadgade minimilöner, allmängiltigförklarade kollektivavtal, respektive rena partsförhandlade kollektivavtal. Det framgår av förslaget att förslag som rör lagstadgade minimilöner bara gäller där de redan finns. Det framgår också att det inte finns något krav på allmängiltigförklaring av kollektivavtal. Det som krävs i situationer där det är partsförhandlade kollektivavtal som gäller – det vill säga i Sverige – är att det fortsatt arbetas för att kollektivavtalen ska ha en stark ställning. Den siffra som nämns för att man ska kunna tala om kollektivavtalstäckning är 70 % på nationell basis, vilket är långt under det som gäller i Sverige.
Facklig vänster: Om kollektivavtalstecknandet faller under den nivån, vad händer då, enligt skrivningarna i kompromissförslaget?
Ali: Då handlar det om att parterna på arbetsmarknaden gemensamt ska komma överens om en handlingsplan för högre kollektivavtalstäckning. Så det föreslås inte heller i det fallet något automatiskt krav på statliga minimilöner.
Facklig vänster: Finns det en risk att undantagen i direktivet, om dessa antogs, skulle väga för lätt i en instans som EU-domstolen, och att vi alltså skulle riskera att få krav på lagstiftning om minimilöner trots detta?
Ali: Det där är ju alltid ett problem med EU-systemet, och några helt vattentäta garantier kan aldrig finnas. Det är å andra sidan väldigt få saker här i världen som aldrig kan bli annorlunda än man tänkt sig. Det vi kan konstatera nu är att kompromissförslaget i rådet är tydligt. Och att Sverige dessutom har lämnat in en mycket tydlig protokollsanteckning om den svenska ståndpunkten. Det stora hotet nu är snarare att slutresultatet i förhandlingarna mellan rådet, kommissionen och parlamentet ska bli sämre. Men då är det viktigt att understryka att Vänsterpartiet kommer att kunna kräva att den svenska regeringen röstar nej.
Facklig vänster: Under fredagens EU-nämnd markerade M, KD och SD att de motsätter sig även kompromissförslaget. Handlar det om att högern konsekvent försvarar den svenska arbetsmarknadsmodellen, eller finns det andra orsaker till högerns inställning?
Ali: Nej, det blir snarare ganska hycklande. M och KD har ju inte haft några större problem med att den svenska modellen undergrävdes i och med Laval-domen till exempel, röstade på sin tid igenom en lag som till och med gick längre än vad domen i EU-domstolen krävde och röstade senare mot förslag i motsatt riktning. I det här fallet handlar det dels om en allmän vilja att bygga vidare på sin blåbruna allians, dels om att generellt undergräva regeringen oavsett frågans innehåll, dels om att man impulsivt vill motverka högre lägstalöner i fattigare EU-länder, även när det inte innebär att den svenska lönebildningsmodellen hotas.
Man ska också komma ihåg att kraven som kommer från bland annat fackligt håll i många EU-länder, om EU-reglerade minimilöner, är ett resultat av växande klyftor och en svår situation för många med mycket låga löner. EU-systemet har, genom sitt starka fokus på marknadsliberalism, bidragit till den utvecklingen.
Facklig vänster: Vad händer med frågan nu och framöver?
Ali: Nu har rådet, alltså regeringarna, en ståndpunkt. Nu ska frågan processas vidare i så kallade trilog-förhandlingar mellan rådet, kommissionen och EU-parlamentet. EU-systemet är komplicerat och inte särskilt transparent. Men mycket tyder på att den processen kan bli klar i början av 2022, före det franska presidentvalet i april. Det är omöjligt att säga hur slutresultatet blir. Men Vänsterpartiets ståndpunkt är att Sverige bör rösta nej om inte de viktiga förbättringar som kommit med i rådets förslag, finns med till slut. Det den svenska regeringen nu har fått mandat av riksdagen att göra, är att fortsätta jobba stenhårt för att vi inte får ett EU-direktiv som innebär förändringar för den helt partsbestämda svenska lönebildningsmodellen.
