”Vi sprängde inte hemmets bojor för att åter förslavas av arbetsmarknaden”. Citatet har för mig okänt ursprung, men i åratal har det legat på topplistan av bästa tänkbara slagord att skriva på banderoller. Orden betyder något. De ger en tillbakablick: Kvinnor i Sverige fick slåss för att få rätt att arbeta, för att komma ut ur hemmen, för att sluta vara fängslade vid spis, tvätt och barnkammare. Det var inte hundratals år sedan – utan bara något hundra. 

I nära ett och ett halvt sekel har kampen om mera liv och mindre arbete pågått. Vid 1900-talets början arbetade den genomsnittlige svenska arbetaren 240 timmar i månaden. Rättvist, nödvändigt och rimligt enligt den tidens högerpartier och arbetsgivare. Men deras argumentation till trots drevs den första arbetstidsförkortningen igenom ungefär samtidigt med den första ”allmänna” rösträtten (som de också var emot). Först 48 timmars arbetsvecka för vissa grupper. Några decennier senare genomfördes en ytterligare sänkning, till 45 timmar i veckan. Nu är det över 50 år sedan arbetstiden sänktes till 40 timmar i veckan.

Kampen om tiden är lika viktig nu som då. Den handlar om människovärde – att vår tid i livet inte ska dedikeras till arbete, att arbeta och blott överleva. Att vara med familj och vänner, utöva någon hobby, fritidssyssla, göra vad som eller göra ingenting. Andas. Återhämta sig. Ett liv kan – faktiskt – vara mycket mer av det goda.

När vi lämnade pandemin gick vi in i något som brukar heta ”det nya normala” på arbetsplatserna. Det är distansarbete, avveckling av egna kontor till förmån för stora kontorslandskap och gränslöshet avseende tid och rum. För många och särskilt tjänstemän går det att arbeta lite var som helst, när som helst. Till och med ofta hur mycket som helst. Övertidsarbete skjuter i höjden år efter år, men det är bara sådant som syns i statistik. Det är nog en ganska liten del av det faktiska arbetet som utförs som dokumenteras. Det nya normala är mer gränslöst än det gamla normala. 

Samtidigt pågår allt det viktiga arbetet som inte går att utföra på distans eller via videomöten, dag ut och dag in. De grupper som får det här landet att fungera i grunden, de går till sina arbeten varje dag och kommer att fortsätta göra det. Alla kommer att fortsätta kämpa för att få ihop sina arbeten med sina liv. Alla kommer att fortsätta känna stress över allt som inte hinns med. Vi sliter ut oss på olika sätt men med samma konsekvens: Kortare livslängd och försämrad hälsa.

Ingen kan ju säga att vi inte gett den rådande 40 timmarsveckan tid. Men de arbetsveckor vi (fortfarande) har idag har inte anpassats till hur samhälle och teknik har utvecklats. De är inte heller anpassade till faktiska människoförhållanden. Systemet förutsätter att en person tar ett större ansvar för hushåll, barn, matlagning, tvätt med mera medan den andra arbetar. Gjort för kärnfamiljen. Men kärnfamiljen är knappast norm längre, tack och lov. Det går också att vända och vrida på frågan om arbetstidsförkortning på hur många sätt som helst. Ska det lösas av parterna genom avtal? Ska det lagstiftas? Vem ska betala? Vad kostar det? ”Sverige kommer att gå under om arbetsveckorna skulle vara 30 timmar i stället för 40!”

Många av argumenten emot att göra livet till mera liv och mindre arbete är, som av en händelse, ganska precis samma som de varit hela tiden, i över hundra år. De flesta har en tyglande ton: En arbetares uppgift i livet är arbete.

Människovärdet är det främsta argumentet för en välbehövlig förkortning av arbetstiden. Vi har inte sprängt en rad bojor för att åter förslavas av arbetsmarknaden.

Jenny Bengtsson

Gökhan Doramar, medlem i IF Metall och fackligt-politiskt ansvarig i Vänsterpartiet Halland, skriver om de några märkliga veckor, där ord tappat sin betydelse och kommentatorer skjutit bollen långt över målet. 

Den tjugoförsta Juni fälldes som vi alla vet den första statsministern någonsin av riksdagen, och det kom som en blixt från en klar himmel. Det vill säga om experter som Aftonbladets inrikespolitiska kommentator Lena Mellin får säga sitt, men mer om det senare. Den mest naturliga frågan är egentligen “varför?” till följd av frågan “hur?”.

Det hävdades under dagarna framtill omröstningen att Nooshi Dadgostar och Vänsterpartiet inte skulle initiera missförtroendeprocessen. Trots att Nooshi tydligt informerat om vad som skulle komma att ske, i hopp om att hitta en lösning. Det gjordes flertalet försök från Vänsterpartiets sida att undvika att händelseförloppet skulle utmynna i en missförtroendevotering men det togs inte på allvar. Vänsterpartiet försökte sitt yttersta ända till den sista minuten genom att söka en kompromiss utan att få gehör, trots att man utlyst en fyrtioåtta timmars förvarning innan man inledde processen.

Januaripartiernas svar? Ingenting.

Det togs inte på allvar. Det togs verkligen inte på allvar. Oavsett hur ofattbart det än må låta är det sanningen nu med facit i hand. Hur man som regering kan sitta rakryggad och invänta en kris när ett ultimatum ställts öppet inför svenska folket är något som jag aldrig kommer att förstå. Säkerligen är jag inte den enda som undrat över just detta.

Är det här det ledarskapet som vårt land förtjänar? Den meningen har cirkulerat i mina tankar sedan vårt land hamnade i pandemins våld. Bristande ledarskap har blivit ett signum för vår regering. Sen kom Nooshi Dadgostar.

Fyrtioåtta timmar.

Ett svar.

Bollen ligger i era händer.

Resultatet? Nej, fy på er! Vänsterpartiet försätter landet i en politisk kris ­– för att ni håller vad ni lovat. För att ni gör något som varit allmän kännedom sedan regeringen tilläts att komma till makten.

Makalöst. Lika makalöst som när politiker håller vad de lovar.

Sedan väljer man skamlöst att lägga skulden på Vänsterpartiet när det endast ställdes ett krav. Sveriges hyresgäster ska inte bli överkörda. Punkt.

På tal om punkter.

Under punkt fyrtiofyra återfinns förslaget om marknadshyror, i det sjuttiotrepunktsprogram som kallas Januariavtalet. Som ligger till grund för den regering som Vänsterpartiet släppte fram under 2019, för att undvika ytterligare parlamentariskt kaos med villkoret att Sveriges hyresgäster inte skulle bli överkörda.

Punkt fyrtiofyra är den punkt Centerpartiet kunde ha backat ifrån framtill själva omröstningen men valde att stå fast vid. Istället gjordes det medvetna valet att orsaka kaos genom sitt högmod.

I vårt land, i vårt Sverige finns det något fantastiskt som kallas den Svenska modellen. Den svenska modellen innebär att parterna förhandlar direkt med varandra, eftersom det är parterna som har mest och bäst kunskap om förhållanden på området. Politikerna ska inte blanda sig i, utan det ska förhandlas fram en tillfredställande lösning för båda parterna.

Nu måste jag förtydliga en sak som vi alla redan förstår: vad betyder förhandling? Jo, en förhandling är när den ena parten ger och den andra parten tar och vice versa – quid pro quo.

Vad betyder förhandling enligt centerpartiet?

Jo, att den ena parten (här: hyresgästföreningen) under tidspress får på sig att övertala den andra parten (här: fastighetsägarna) att gå med på en sämre överenskommelse  än vad de skulle få ifall “förhandlingarna” misslyckas. Uppenbarligen går det inte att förhandla i ett sådant läge, där den ena parten förlorar per automatik och endast infinner sig till nämnda förhandlingar som en symbolisk process.

Quid pro quo betyder på latin “något för något”. Det här tillvägagångsättet som Centerpartiet vill standardisera är inte något för något, och det är absolut ingen förhandling. Det är snarare något som liknar vad som sker i diktaturer runt om i världen och det finns liknande tendenser hos Centerpartiet. När man officiellt går ut med att Vänsterpartiet inte ska få ha något inflytande då ogiltigförklarar man minst en halv miljon röster. Vad hände med demokratiska rättigheter? Ärligt talat undrar jag hur man i Sverige år 2021 med ett straight face räkna bort svenska väljares röster. Det om något är extremism och fruktansvärt oroväckande.

Uppenbarligen, som redan har påvisats, brister Centerpartiets språkkunskaper. De inte verkar införstådda med vad orden de slänger ur sig egentligen betyder. Om det är lögner? Jo. Osanningar likaså. Oavsett kan man inte ändra betydelsen av ord efter det som gynnar en själv mest.

Avslutningsvis måste jag ställa en fråga till Aftonbladet gällande deras inrikespolitiska expert Lena Mellin. Hur tänker ni angående att er inrikespolitiska experts träffsäkerhet är lika med noll? Om Lena Mellin skulle slå en straffspark för Sverige i EM-finalen skulle den straffsparken inte hamna i nät. Den skulle varken träffa ribban eller stolpen utan istället flyga långt över mål, sväva förbi läktaren med de svenska fansen och senare hamna på en parkeringsplats utanför stadion. Det här är inte journalistik, det är sagor.

Aftonbladet, ni kan bättre än så.

Glad sommar!

Gökhan Doramar, medlem i IF Metall och fackligt-politiskt ansvarig i Vänsterpartiet Halland, skriver om de nya LAS-förslagens konsekvenser och om världsfrånvända centerpartister och regeringsföreträdare.

Det har gått nittio år sedan skotten i Ådalen avlossades och historien berättar om arbetare som fick sätta livet till för bättre arbetsvillkor. Idag, nittio år senare låter det en aning overkligt att arbetarrörelsen en gång i tiden fick betala det högsta priset för rättvisa på arbetsmarknaden. Det är dock en verklighet som varit, och en verklighet som vi rör oss mot; en verklighet januaripartierna ser som en balanserad maktfördelning mellan arbetsgivare och arbetstagare.

Att Centerpartiet ser LAS som ett hinder för att skapa nya jobb är tragikomiskt. Det ges med en hand samtidigt som det tas med den andra. Man väljer att vagga in ungdomar, långtidsarbetslösa och nyanlända i en falsk trygghet med löften om en “ärlig chans” till att komma in på arbetsmarknaden. Vad som inte nämns men som återfinns i den finstilta lilla texten längst ner i hörnet är att det ska skapas jobb genom att förenkla uppsägningar. Är en “flexibel arbetsrätt” liktydig med en högre personalomsättning? För vad som inte berättas är att arbetsmarknaden – om de nya LAS-förslagen skulle träda i kraft – kommer bestå av osäkra anställningar och en oursäktlig maktförskjutning till arbetsgivaren.

För i den verklighet som vi lever i idag genomgår arbetsmarknaden en effektiviseringsprocess där man belastar arbetstagarna med mer och fler uppgifter samtidigt som man kortar ner på personalen. LAS-förslagen riskerar på många håll att tysta ner arbetsplatserna runt om i Sverige och samtidigt ge incitament för arbetsgivare att börja göra sig av med personal. De långsiktiga effekterna kan mycket väl leda till en högre arbetslöshet, men det väljer man att blunda för. Att följa utvecklingen av sjukskrivningar till följd av arbetsrelaterad stress är, om man uttrycker sig milt, skrämmande. Och ändå låtsas man här vara fullständigt ovetandes om effekterna på arbetsplatser och samhället.

De LAS-förslag, med uppluckrade turordningsregler och förenklade uppsägningsregler, som nu presenterats kommer helt fel i tiden och belyser endast kontrasten på hur verklighetsfrånvarande januaripartierna egentligen är. Den enda förklaringen som hade kunnat rättfärdiga det här agerandet vore om Annie Lööf med statsministern i passagerarsätet hade suttit i en Delorean och rest nittio år tillbaka i tiden för att lägga fram det förslag som redovisats nyligen. Ja, kanske just då hade förslaget framstått som ett konstruktivt förslag för att förbättra arbetsmarknaden, men Annie Lööf och statministern sitter inte i en Delorean och det är inte år 1931.

Den verklighet som vi lever i är året 2021 och i den verkligheten finns det ingen tidsmaskin som den i filmen ‘Tillbaka till framtiden’. Idag är det år 2021 och sjukskrivningar i samband med arbetslösheten ökar dramatiskt. Det förslag som lagts fram är inget annat än en regressiv utveckling av arbetsmarknaden. Att man väljer att försätta Sveriges arbetstagare på en kontinuerlig provanställning är inget mindre än hånfullt. Det här är ett oförsvarligt högt pris som arbetstagarna får betala för en trångsynt politik.

Trots pandemins begränsade effekter på verksamheter valdes det febrilt att forcera en satsning på lägre arbetsgivaravgifter för unga (18-24 år) trots att den bevisats vara ineffektiv och dyr. Konsekvenserna av det här tunnelseendet blev en prislapp på 18 miljarder kronor från våra skattepengar. Förbluffande nog följdes denna linje – utan någon som helst skymt av flexibilitet eller anpassningsförmåga – med vetskapen om att resultatet kommer bli fruktlöst. När man sedan väljer att fortsätta med samma mentalitet och kasta skattepengar till höger om vänster genom satsningar som LAS-utredningen, då skapar man ännu mer utgifter samtidigt som man försätter arbetsmarknaden i ruggig obalans.

Ytterligare 11 miljarder beräknas LAS-utredningen att årligen kräva i utgifter.

Det handlar bl.a. om pengar för omställning och vidareutbildning. Det är bra med stöd för studier och omskolning, men det blir samhället som ska bära kostnaden, trots att det är något som även arbetsgivarna kommer att tjäna på. Och då är inte effekterna på samhället – som LAS-förslagen kommer att orsaka – inräknade. Kostnaden för arbetslöshetsersättningen för alla de arbetstagare som kommer att förlora sin anställning har inte räknats in.

Sjukskrivningarna för psykisk ohälsa som kommer att öka till följd av ett kallare och hänsynslösare arbetsklimat, vems namn ska stå som mottagare på den fakturan? Kan pengar ersätta lidande? Vem ska betala? Är det Annie Lööf och Centerpartiet? Stefan Löfven och Socialdemokraterna? Eller är det Liberalerna? Jag väljer avsiktligen att inte räkna med Nyamko Sabuni då hennes partiledarskap – som vi alla vet – redan lever på lånad tid. Den “pappa betalar”-mentaliteten som genomsyrar januaripartierna måste försvinna. Annars blir det återigen vi arbetstagare och skattebetalare som får finansiera den ansvarslösa lekstuga som blivit ett varumärke för januariavtalet.

När restriktionerna lyfts och arbetarrörelsen får möjlighet att återigen göra sin röst hörd, kommer då Sergels torg – i anslutning till alla våra andra torg i landet – fyllas av arbetstagare som solidariskt krokar arm i protest? Kommer då folkets samlade röst att väga tyngre än ett torkat bläck på ett papper?  Mattias Dahl, vice vd på svenskt näringsliv, sade i samband med att LAS-utredningen presenerades: “Idag är en bra dag för den svenska modellen”. Den modellen har dock historiskt vilat på starka fackföreningar som förmått hävda löntagarnas intressen. LAS-förslagen, som kommer att öka otryggheten på svensk arbetsmarknad, undergräver denna modell. Nu ligger det i arbetarrörelsens händer att agera eftersom Socialdemokraterna och statsministern har sålt ut oss.

Gökhan Doramar,
medlem i IF Metall, fackligt-politiskt ansvarig för Vänsterpartiet i Halland

Åke Johansson, pensionerad järnvägare i Sundsvall (tidigare varvsarbetare från Karlskrona), kommer att presentera texter och annan kultur här på Facklig Vänster. Här är hans första krönika. Efter den följer även tips för dig som vill komma igång med arbetarskrivande!

————————————

Räta på ryggen!

Klasskampen lever, men det är kapitalisterna som driver den. Medan lokförare och brevbärare, undersköterskor och metallarbetare i stort har tappat tron på att vara en kraft i samhället, så snacka om att kapitalisterna har klassinsikt. De lyser av självförtroende och darrar inte det minsta inför förhandlingarna med LO-förbunden. Så kan de hålla lönerna nere och försämra anställningstrygghet och strejkrätt ytterligare.

Till sin hjälp har de många partier som arbetar för dem och en rik press där deras bokförlag och tankesmedjor tar plats. Tidningar och kommuner prisar entreprenörer och hyllar influencers, medan de som skapat välfärden och det moderna Sverige – arbetarna – inte ens syns. Som bortblåsta, liksom arbetarpressen. Istället är vi individer. Som ska sköta sig själva istället för att se sig som del i en klass.

Vi borde ha fackliga agitatorer som på varje arbetsplats beskriver de ökande klassklyftorna. Att en direktör får 20 miljoner i bonus trots att de redan tjänar över tio miljoner. Medan Eva, efter att ha jobbat ett långt yrkesliv som städerska på tågen eller Gunilla, som vårdbiträde, går hem med eländigt låg pension. För några, många, ska ju betala de rikas lyxliv. Det är skamligt hur klassklyftorna har fått öka så här. Hur kan det få fortsätta?

Nyckeln till makten ligger i att ta tillbaka tron på oss själva. Oss tillsammans som klass.

I Sverige har arbetarlitteraturen tidigare betytt mycket i samhället. Som Ivar Los böcker om statarna. Sjömannen och författaren Ove Allansson som med sina böcker gav kraft åt fackets krav på bättre arbetsförhållanden på sjön. Sara Lidmans bok Gruva gav gruvarbetarna i Kiruna och Malmberget råg i ryggen inför deras stora strid. De medverkade alla till att arbetarna fick människovärdet tillbaka.

Böckerna, sången och konsten blev liksom de fackliga och politiska studierna tidigt en viktig del i att hålla ihop som klass och att blicka framåt. Böcker såldes i massupplagor. De mångas insikt att man tillhörde en arbetarklass gav fackförbunden tyngd och tvingade borgarna bakåt.

Dagens arbetarskrivare, om än mindre kända, för traditionen vidare och skriver för arbetare. Som Jenny Wrangborg och David Ericsson, som 2017 delade på SEKOs stora litteraturpris till Ove Allanssons minne.

Fackförbunden borde ta mer hjälp av kulturen, av arbetarförfattare som visar att vi är många som har det likadant. Som vill och kan hjälpa till att skapa liv i arbetarrörelsen. Som skriver om arbetare och gör oss tydligare. Arbetare som har roligt, är riktigt förbannade men också ledsna. En och en och tillsammans. Vi kan skriva om hur en tomte kan användas i facklig kamp, om att fira lugnet vid havet efter en lång dag bakom lastbilsratten, om en semmeltjuv på verkstaden, om hur man håller ihop på bageriet då en nyanställd råkar stoppa bandet och allt bröd förstörts, om att följa regler till punkt och pricka som en maskningsaktion, om hur det är att kämpa, om att man aldrig ska vänja sig vid dumheter på jobbet, istället ska man göra uppror. Om vår verklighet.

”Arbetare, räta på ryggen!” brukar Vibeke Olsson, författare till romanserien om sågverksarbetarflickan Bricken som var med vid Sundsvallsstrejken 1879, säga. ”Glöm aldrig att det var ni som byggde det moderna Sverige!” För så var det. Med arbetet och med våra organisationer.  Vi måste lära oss den läxan nu, att det är vi som bygger landet! Då kan vi också ta tillbaka vad vi förlorat.

Vi behöver sprida arbetarlitteraturen och annan kultur som visar samhället ur vårt eget perspektiv. Och liksom vi behöver fler fackligt och politiskt aktiva, behöver vi bli fler som skriver! Som bidrar till att göra klassamhället tydligare!

Åke Johansson

——————

Tips från Åke för dig som vill börja skriva!

Inspireras!
Föreningen Arbetarskrivare ger ut tidningen Klass, fyra gånger per år. Du kan prenumerera och bli medlem. Föreningen ger ut en antologi vartannat år.

Delta i skrivskola:
”Kvastens skrivskola” startar 14 april, digitalt, med målet att fler ska börja skriva om sina liv och sitt arbete. Kvasten är en facklig tidning som ges ut av arbetare på Volvo Personvagnar i Torslanda. Läs mer här, och låt dig inspireras och starta liknande på din arbetsplats eller på din ort!

Kursledare är Henrik Johansson, som är med i Föreningen Arbetarskrivare. Han har gjort en studiehandledning för skrivarkurser, som finns att ladda ner kostnadsfritt från ABF, https://webbutik.abf.se/ftp/files/studiehandling%20Skriv%20om%20klass.pdf

En annan kurs på gång är LOs och ABFs digitala skrivarkurs för arbetare med Anneli Jordahl som kursledare. Dessvärre så har anmälningstiden just gått ut, men här finns info om den.

Kom igång och skriv: Ta gärna kontakt med facket och ABF lokalt och hör om de kanske kan starta en skrivarkurs för arbetare. Just nu måste det bli digitalt. Föreningen Arbetarskrivare brukar alltid kunna hjälpa till med studieledare. Kontakta gärna mig om du vill veta mer, [email protected]

Stefan Granér, tryckare, och bl.a. tidigare ordförande för Stockholms grafiker, ådrar sig ett semesterminne och önskar sig en livad tillställning i de pågående LAS-förhandlingarna.

(Saxat ur ett kommande nummer av Första Linjen, Seko Stockholms medlemstidning)

I det slitna kyffet knappt hundra meter från den antika Tiberiusbron står luften stilla. Cafévärdinnan hade samlat ihop alla gamla pinnstolar i rader framför Tv:n. Där satt nu stammisarna, randiga av solljuset som strilar in mellan girlanderna i dörrhålet. Det var nästan uteslutande äldre män, parkerade i andlös tystnad och förväntan.  Det är VM i fotboll och Italien ska spela en avgörande match där man är tvungen att ta minst en poäng för att gå vidare i turneringen. Hela Italien står stilla! Lycka eller katastrof!

Det är några minuter kvar till avspark då det mörknar i lokalen. I dörrhålet står en lång mager man med håret lite på ända, skrynklig poplinrock och lång halsduk.

Den något udda personen går genast fram till den främsta raden för att belevat och lugnt förklara att på grund av sin onda rygg och sina långa ben så måste tyvärr någon av herrarna flytta på sig. Efter lite knorrande och muttrande får han sin plats, en av gubbarna flyttar bakåt i lokalen. Väl på plats så vänder sig den långe om och uttalar det förbjudna: Italien kommer att förlora med 2-1. Reaktionen är omedelbar. “Va, är du inte italienare, va fan menar du??!”, “Din idiot, du kan inte ett skit om fotboll!”. Kommentarerna haglar.

Situationen eskalerar en bit in i matchen när motståndarlaget gör 1-0. Den långe reser sig upp, vänder sig om och visar med fingrarna i luften 2-1. Nu brister det fullkomligt i lokalen. Vissa skriker ”Kasta ut honom!”, andra höjer sina stolar i luften för att gå till attack. Den paranta cafévärdinnan, som vanligtvis både kan tjusa och sätta gubbarna på plats med lika gott resultat, gör nu sitt yttersta för att lugna ner situationen. Hon får hjälp då Italien efter en stund kvitterar.

Den långe provokatören håller sig lugn ett tag, men efter en stund åker armarna upp i luften med fingrarna formerade till 2-1. Gubbarna har nu av spänningen i slutet av matchen blivit så nervklena att de inte orkar reagera. Då händer det outtalbara, motståndarlaget gör 2-1.

Den långe reser sig, och med fingrarna i en 2-1-gest backar han ut genom dörrhålet. Stolarna haglar mot honom. Cafévärdinnan har nu gett upp, hon kan inte längre besinna sig, och istället väser hon mellan tänderna “döda honom”. Utan tecken på minsta ryggont slinker han runt husgaveln med ett leende i mungipan.

Detta semesterminne dyker upp i skallen när jag med stigande förvåning på länk följer LO:s representantskap inför LAS-förhandlingarna. Under hot från en för oss katastrofal regeringsutredning, ska LO under fredsplikt försöka förhandla fram en uppgörelse.

Att vara ena parten i en uppgörelse som inte är väsentligt bättre än den verklighet som vi så hårt kritiserar – den med osäkra anställningar som allmän visstid, hyvling och sms-anställningar samt ofrivillig deltid – kan bli förödande. Då riskerar vi göra det nästan omöjligt att kämpa för att förändra detta framöver.

Jag ser därför fram mot en livad tillställning där diskussionerna går höga. Men ack nej, här sitter man still i båten, och mötet glider på utan störande inslag. Det är just därför mästerprovokatören från Rimini dyker upp i mitt minne. Jag frammanar bilden av en lång mager man med håret lite på ända, med skrynklig poplinrock och lång halsduk som tar sig fram till talarstolen samtidigt som han tänker: Vaffanculo! Nu ska det bli åka av i mellanmjölkens land.

Stefan Granér,
tryckare, tidigare ordförande för Stockholms grafiker och mångårig ledamot av grafikernas förbundsstyrelse