Skip to main content

Författare: guwe

Efter förhandlingarnas sammanbrott: Fortsätt kampen mot LAS-utredningen och för ökad anställningstrygghet

Skrivet av guwe den . Postad i Debatt. Inga kommentarer till Efter förhandlingarnas sammanbrott: Fortsätt kampen mot LAS-utredningen och för ökad anställningstrygghet

LAS-förhandlingarna har kraschat efter att en förenad fackföreningsrörelse avvisat Svenskt Näringslivs krav på urholkade turordningsregler och uppluckring av saklig grund-begreppet vid uppsägningar av personliga skäl. Heder åt LO och PTK:s förhandlare för att man stod på sig och inte gav vika trots hotet om lagstiftning! Det är sammantaget ett styrketecken, som visar på den svenska fackföreningsrörelsens kraft och förmåga att självständigt stå upp för medlemmarnas intressen.

Statsminister Stefan Löfven och arbetsmarknadsminister Eva Nordmark har tidigare varit tydliga i sin kritik av LAS-utredningens förslag i det att dessa rubbar den grundläggande balansen på svensk arbetsmarknad – den som i ett av januariavtalets formuleringar skulle värnas. Regeringsföreträdarna var, i samband med utredningens offentliggörande, också tydliga med att man inte har för avsikt att gå fram med dessa förslag. Det var bra, och det är löften som förpliktigar, även om det motsagts av andra uttalanden. På gårdagens presskonferens upprepade Nordmark återigen att regeringen, om parterna inte når en överenskommelse, kommer att gå vidare med utredningens förslag. Det faktum att LAS-utredningen ligger kvar på bordet innebär att hotet knappast kan betraktas som undanröjt.

Det stora skälet till detta är givetvis det skadliga inflytande över politiken som givets centern och liberalerna, som bär den största skulden till dagens situation. Nu förväntar vi oss att regeringen ställer sig på rätt sida: Centern och Liberalerna kan inte väga tyngre än den samlade svenska fackföreningsrörelsen i de fortsatta förhandlingarna om arbetsrätten.

Vi står upp för den svenska modellen där arbetsmarknadens parter fritt förhandlar om löner och anställningsvillkor. Förhandling under hot är ett brott mot denna modell. Nu måste kampen gå vidare.

”Nu ska vi se till att stoppa utredningens förslag”, deklarerade LO:s ordförande Susanna Gideonsson i LO:s pressmeddelande. Vi, fackligt aktiva som engagerat oss i kampanjen för att försvara anställningstryggheten, både hörsammar och uppmanar till uppslutning bakom gemensam kamp för att säkerställa att så sker. Ett sätt att göra det skulle kunna bestå i att varsla om politisk strejk i händelse av att ett lagförslag läggs fram på bordet: Även om en sådan skulle vara kortvarig, skulle det skicka en kraftfull signal till regeringen om att den saknar folkets stöd för åtgärder som försämrar anställningstryggheten.

Också den stundande avtalsrörelsen kan – och bör – bli en arena för kamp mot den utveckling mot ökad otrygghet som LAS-utredningens förslag skulle befästa och fördjupa. Genom att lyfta in krav på skrivningar i kollektivavtalen som fastslår att principen ”först in sist ut” ska gälla på arbetsplatserna – oavsett lagstiftning – kan fackföreningsrörelsen i den svenska modellens anda föregripa eventuella försämringar i LAS.

Avtalsrörelsen är också ett tillfälle där vi tillsammans – med kraften i kollektivets styrka – kan fortsätta föra kampen för de krav som varit fackföreningsrörelsens huvudmål i förhandlingarna: Att avskaffa allmänna visstidsanställningar, sätta stopp för arbetsgivarnas möjlighet att hyvla anställningsgrader samt för möjligheten att nyttja bemanningsföretag som medel för att undvika trygga anställningar.

Att både Seko och Kommunal uttalat sig för att driva kampen mot hyvling i avtalsrörelsen, och att Kommunal och Handels vill ta upp kampen mot allmän visstid, är i det sammanhanget efterlängtat. Pappers uttalade beredskap för sympatiåtgärder för sådana krav är också välkommet, och vi hoppas på fördjupad samordning i den riktningen. Vi är övertygade om att en förenad kamp för anställningstrygghet, där hela fackföreningsrörelsen ställer upp för varandra och då även för de förbund som har en svagare ställning på arbetsmarknaden, är vägen framåt. Vi känner också stor tillförlit till att en sådan skulle möta ett stort och positivt gensvar på arbetsplatserna.

Lina El Yafi, aktiv i Seko
Robert Mjörnberg, aktiv i Kommunal
Frida Tånghag, aktiv i Hotell och Restaurangfacket
Patrik Strand, aktiv i Kommunal
Nina Broman Costa, aktiv i Transport
Jan-Olov Carlsson, aktiv i IF Metall

Ola Brunnström: ”Jag är övertygad om att Arriva kommer att ångra att man startade detta.”

Skrivet av guwe den . Postad i Aktuellt. Inga kommentarer till Ola Brunnström: ”Jag är övertygad om att Arriva kommer att ångra att man startade detta.”

Efter att arbetsgivaren Arriva, som driver trafiken på Pågatågen i Skåne, hotat sina anställda med hyvling, sämre villkor, och uppsägningar kokar det bland lokförare och ombordpersonal. Facklig vänster fick till en intervju med Ola Brunnström, huvudskyddsombud och aktiv i Seko Klubb Pågatåg.

Facklig vänster: Arbetsgivaren Arriva, som driver trafiken på Pågatågen i Skåne, har varslat om att de avser att ”erbjuda” 240 anställda en sänkning av arbetstiden till 80 procent, sämre villkor (bl.a. indragna fridagar) och hotar de som tackar nej med uppsägning. Vad säger du om detta ”erbjudande”? Hur har det tagits emot?

Ola: Det är ett slag i ansiktet på alla som arbetar på Pågatågen. Under året så har Arriva gjort flera framstötningar med lönedumpning och att försöka komma undan kollektivavtalet. Det här blir mer av samma. Vi kör i upphandlad trafik och Arriva har haft alla möjligheter att räkna på kostnaderna innan de la ett bud. Hyvlingen är ett försök att ytterligare sänka kostnader och lägga över bördan på personalen. Vi har en modell med ”sist in först ut”. Den är inte optimal men den ger ändå en förutsägbarhet. Hyvlingen ställer ”sist in först ut” åt sidan och öppnar för godtycklighet och splittring.

Facklig vänster: Seko Klubb Pågatåg har uppmanat dom anställda att tacka nej. Hur har gensvaret varit?

Ola: Bra, generellt. Sen är det alltid svårt att veta då de som kanske funderar på att tacka ja tenderar att vara tysta. Men den absoluta majoriteten tänker tacka nej, trots stora risker för den egna ekonomin om det blir uppsägningar.

Facklig vänster: Hur är stämningen hos arbetskamraterna nu? Oro? Förtvivlan? Kampvilja?

Ola: Många är självfallet rädda och oroliga, vissa är förtvivlade. Vi jobbar hårt nu med att komma ut med information och har massmöten på Zoom. Men jag känner att rädslan mer och mer vänds till kampvilja. Det här är en känslomässig process vi går igenom och de olika delarna måste få ta sin tid. Jag är övertygad om att Arriva kommer att ångra att man startade detta.

Facklig vänster: Seko har centralt gått ut med att man står beredd att, om man bedömer det som möjligt, ta upp frågan i avtalsrörelsen, dvs i ett läge där man inte är bunden av fredsplikt. Vad tänker du om det, ser du några hinder?

Ola: Svårt för mig lokalt att uttala mig om det då beslut om konflikt tas centralt. Men vi känner ett massivt stöd från förbundet så vi är inte oroliga.

Facklig vänster: Vad är nästa steg i kampen för att försvara heltidsanställningar för dom anställda? Vad kan utomstående göra?

Ola: Konflikten kommer att ske i lite olika faser där vi just nu framförallt behöver moraliskt stöd. Vi på Pågatågen behöver känna att vi inte står ensamma i detta. Så skicka gärna meddelanden från era klubbar och avdelningar så kommer vi att känna styrka. Om Arriva går vidare med uppsägningar så kommer vi kanske att behöva annat stöd på längre sikt. Men hyvlingen måste bort från hela arbetsmarknaden så prata om detta i era organisationer och på arbetsplatserna. Vi kommer behöva ett massivt tryck för att bli av med eländet.

_____________________________________________________

Stöduttalanden:
Skicka stöduttalanden till klubben: [email protected]

Mer information:
Läs mer om konflikten i Sekotidningen här.

Läs fackförbundet Sekos uttalande här.

Besök Seko Klubb Pågatågs hemsida här.

Mästerprovokatören från Rimini

Skrivet av guwe den . Postad i Krönika. Inga kommentarer till Mästerprovokatören från Rimini

Stefan Granér, tryckare, och bl.a. tidigare ordförande för Stockholms grafiker, ådrar sig ett semesterminne och önskar sig en livad tillställning i de pågående LAS-förhandlingarna.

(Saxat ur ett kommande nummer av Första Linjen, Seko Stockholms medlemstidning)

I det slitna kyffet knappt hundra meter från den antika Tiberiusbron står luften stilla. Cafévärdinnan hade samlat ihop alla gamla pinnstolar i rader framför Tv:n. Där satt nu stammisarna, randiga av solljuset som strilar in mellan girlanderna i dörrhålet. Det var nästan uteslutande äldre män, parkerade i andlös tystnad och förväntan.  Det är VM i fotboll och Italien ska spela en avgörande match där man är tvungen att ta minst en poäng för att gå vidare i turneringen. Hela Italien står stilla! Lycka eller katastrof!

Det är några minuter kvar till avspark då det mörknar i lokalen. I dörrhålet står en lång mager man med håret lite på ända, skrynklig poplinrock och lång halsduk.

Den något udda personen går genast fram till den främsta raden för att belevat och lugnt förklara att på grund av sin onda rygg och sina långa ben så måste tyvärr någon av herrarna flytta på sig. Efter lite knorrande och muttrande får han sin plats, en av gubbarna flyttar bakåt i lokalen. Väl på plats så vänder sig den långe om och uttalar det förbjudna: Italien kommer att förlora med 2-1. Reaktionen är omedelbar. “Va, är du inte italienare, va fan menar du??!”, “Din idiot, du kan inte ett skit om fotboll!”. Kommentarerna haglar.

Situationen eskalerar en bit in i matchen när motståndarlaget gör 1-0. Den långe reser sig upp, vänder sig om och visar med fingrarna i luften 2-1. Nu brister det fullkomligt i lokalen. Vissa skriker ”Kasta ut honom!”, andra höjer sina stolar i luften för att gå till attack. Den paranta cafévärdinnan, som vanligtvis både kan tjusa och sätta gubbarna på plats med lika gott resultat, gör nu sitt yttersta för att lugna ner situationen. Hon får hjälp då Italien efter en stund kvitterar.

Den långe provokatören håller sig lugn ett tag, men efter en stund åker armarna upp i luften med fingrarna formerade till 2-1. Gubbarna har nu av spänningen i slutet av matchen blivit så nervklena att de inte orkar reagera. Då händer det outtalbara, motståndarlaget gör 2-1.

Den långe reser sig, och med fingrarna i en 2-1-gest backar han ut genom dörrhålet. Stolarna haglar mot honom. Cafévärdinnan har nu gett upp, hon kan inte längre besinna sig, och istället väser hon mellan tänderna “döda honom”. Utan tecken på minsta ryggont slinker han runt husgaveln med ett leende i mungipan.

Detta semesterminne dyker upp i skallen när jag med stigande förvåning på länk följer LO:s representantskap inför LAS-förhandlingarna. Under hot från en för oss katastrofal regeringsutredning, ska LO under fredsplikt försöka förhandla fram en uppgörelse.

Att vara ena parten i en uppgörelse som inte är väsentligt bättre än den verklighet som vi så hårt kritiserar – den med osäkra anställningar som allmän visstid, hyvling och sms-anställningar samt ofrivillig deltid – kan bli förödande. Då riskerar vi göra det nästan omöjligt att kämpa för att förändra detta framöver.

Jag ser därför fram mot en livad tillställning där diskussionerna går höga. Men ack nej, här sitter man still i båten, och mötet glider på utan störande inslag. Det är just därför mästerprovokatören från Rimini dyker upp i mitt minne. Jag frammanar bilden av en lång mager man med håret lite på ända, med skrynklig poplinrock och lång halsduk som tar sig fram till talarstolen samtidigt som han tänker: Vaffanculo! Nu ska det bli åka av i mellanmjölkens land.

Stefan Granér,
tryckare, tidigare ordförande för Stockholms grafiker och mångårig ledamot av grafikernas förbundsstyrelse

LAS-förhandlingarnas slutskede: Svåra nötter att knäcka

Skrivet av guwe den . Postad i Kommentar och debatt. Inga kommentarer till LAS-förhandlingarnas slutskede: Svåra nötter att knäcka

Klockan tickar…
Med raska steg närmar vi oss deadline för de pågående partsförhandlingarna mellan å ena sidan Svenskt Näringsliv och å andra sidan de fackliga organisationerna (som företräds av LO och privattjänstemännens förhandlingsorganisation PTK). Den sista september ska förhandlingarna vara slutförda. Frågorna om anställningsskyddet, som utgör en av tre delar i förhandlingen, har man sparat till sist och det är lätt att förstå varför: Genom att ta dom ”mjukare” frågorna (de som handlar om a-kassan och omställning) först sparar man dom mer kontroversiella frågorna om anställningsskyddet till sist. På så vis skapas maximalt tryck på förhandlarna, och detta tryck är från början ojämnt fördelat med tydlig fördel för arbetsgivarna – som har hjälp av regeringens hot om lagstiftning om facken inte viker ner sig.

Skäl till oro
Många är nu oroliga för att förhandlingen ska resultera i en uppgörelse med betydande eftergifter från de fackliga organisationerna. Den politiska spelplanen och risken för att ett sammanbrott i förhandlingarna i förlängningen kan utlösa en regeringskris (samt en nådastöt för det socialdemokratiska partiets nuvarande samarbete med centern och liberalerna), är påtaglig, vilket spelar roll i och med de starka banden mellan LO-förbunden och det socialdemokratiska partiet. Att Susanna Gideonsson, LO:s nyvalde ordförande, sitter i partiets verkställande utskott, är kanske det tydligaste uttrycket för detta. Och metoden, att pressa facken till eftergifter via politiska hot och förmå dem att själva medverka till bakslagen har ju med framgång praktiserats tidigare, senast i frågan om strejkrätten.

Tryck underifrån
Samtidigt finns många skäl för de fackliga organisationerna att säga nej till ett alltför dåligt förhandlingsresultat. Motviljan mot försämringar som undergräver fackförbundens förmåga att försvara medlemmarnas intressen finns representerad på alla nivåer i förbunden, och i basen finns en växande organisering som driver på för en mer konfrontativ linje. Budkavlen till försvar för turordningsreglerna, som initierades av IF Metalls starkaste fackklubb, den på Volvo Lastvagnar i Umeå, har fått ett betydande stöd inom det LO-förbund som annars varit mest öppet för förhandlingar: Fyra förbundsavdelningar och närmare trettiotalet klubbar, varav flera tunga bastioner i förbundet – såsom på Sandvik, inom Volvokoncernen och i flera av gruvorna – har tydligt sagt till förbundsledningen att man inte vill att den förhandlar om turordningsreglerna.

Inom Seko har ett tjugotal klubbar, den inom förbundet starka avdelningen i Stockholm samt förbundets största branschorganisation (Väg och Ban) anslutit sig till budkavlen. I övriga förbund har anslutningen varit på en lägre nivå, men även där den inte antagits har debatten på många håll gjort avtryck: I Kommunal, vars förbundsledning intagit en kritisk hållning till budkavlen (bl.a. med hänvisning till att man betraktar det som en intern angelägenhet för IF Metall) har företrädare för förbundsledningens linje bara med svårighet kunnat få sin vilja igenom. Ibland har det skett med nödargument: Så argumenterade exempelvis företrädare för förbundsledningens hållning att de pågående förhandlingarna kan leda till ”förbättrade turordningsregler” på ett representantskap i Västerbotten helt nyligen. Omröstningen vanns med endast en handfull rösters övervikt, 31 mot 26.

Många förbundsföreträdare har också gjort skarpa utspel i förhållande till utredningen, och i många fall har man med kraft lovat förtroendevalda och medlemmar att inte medverka till att försämra anställningstryggheten. Nu kommer sådana löften att testas i blixtbelysning, och en hel del förtroendekapital har investerats.

I fråga om förhandlingen om anställningsskyddet kommer tre nötter att vara särskilt svåra att knäcka:

Frågan om saklig grund: Här vill arbetsgivarna stöpa om regelverket för att göra det lättare att säga upp personal. Utöver att man vill göra ändringar i förhållande till vad som ska krävas för att få gå vidare med en uppsägning vill man, liksom Toijer-utredningen, ge arbetsgivarna rätt att avsluta den uppsagdes anställning även om denne vill bestrida uppsägningens giltighet. Här kommer man troligtvis att försöka ”muta” motparten med en lösning som innebär att den uppsagde ändå ska kunna få ekonomisk ersättning under tvisteperioden via en gemensamt finansierad försäkring.

LO har å andra sidan markerat kraftfullt i frågan om saklig grund och meddelat att regelverket är en röd gräns som man inte har för avsikt att överträda, något som varit en förutsättning för att ena den tidigare splittrade centralorganisationen. Om detta trots allt gjordes skulle det tveklöst öppna upp för en svekdebatt med svåröverblickbara konsekvenser.

Turordningsreglerna: Här vill arbetsgivarna ha ändringar i LAS som innebär fler undantag för större företag, jämfört med Toijers utredning (i denna får de redan 5 undantag för alla företag). Svenskt Näringsliv vill att undantagen ska räknas upp i relation till företagets storlek.

I de fackliga organisationerna betraktas turordningsreglerna på många håll som en hjärtefråga, och det är svårt att se att de fackliga förhandlarna skulle kunna acceptera alltför långtgående eftergifter. Även till synes små förändringar, t.ex. i regelverket kring turordningskretsar, kan få följden att turordningsreglerna i praktiken på många håll sätts ur spel. Även om de fackliga parterna har meddelat att de är beredda att förhandla om ytterligare undantag, torde avståndet mellan vad man kan gå med på, och vad arbetsgivarna kan nöja sig med att få, vara stort.

Ytterligare ett skäl för de fackliga organisationerna att hålla emot alltför långtgående förändringar är att sådana skulle hota att rycka undan mattan för många av de omställningsavtal som finns idag. Sådana avtal (som ger arbetsgivarna rätt till ytterligare undantag i utbyte mot generöst omställningsstöd till uppsagd personal) finns på i princip alla Sacos avtalsområden, på många håll inom TCO, och även på en del håll inom LO (där Kommunals avtal med SKR utgör ett). Om lagen skulle ge arbetsgivarna fördelar som de idag bara kan erhålla via dessa avtal, kommer dessa sannolikt att sägas upp.

Allmän visstid: Att ge efter i någon del i frågan om saklig grund och den om turordningsreglerna kanske kan vara möjligt om de fackliga förhandlarna får något av betydelse för att stärka anställningstryggheten för de många tidsbegränsat anställda. Utifrån underlagsrapporten som tagits fram av de partsgemensamma arbetsgrupperna inför förhandlingarna kan man läsa sig till att ett förslag som kan komma att diskuteras går ut på att byta namn på anställningsformen ”allmän visstid” till ”avtalad visstid”, men utan att innehållet ändras på något kvalitativt sätt. Det säger kanske något om hur långt Svenskt Näringsliv är beredda att gå: det är åtminstone svårt att se att arbetsgivarna skulle gå med på en förändring som på allvar avskaffar den otryggaste av de tidsbegränsade anställningsformerna utifrån nuvarande styrkeförhållanden utan betydande eftergifter i någon annan del.

Samtidigt: För fackföreningsrörelsen är frågan om kampen mot sms-anställningarna en hjärtefråga, och för enskilda förbund (Kommunal, Handels m.fl.) kanske den strategiskt enskilt viktigaste. Att gå med på en halvmesyr, och därtill riskera att bidra till att låsa in frågan (oavsett om i lag eller huvudavtal) för lång tid framöver, vore extremt svårsmält. Inte minst så för Susanna Gideonsson, som ju kommer från Handels, där daglöneriet är ett utbrett problem.

Hur kommer detta att sluta? Förhandlarna har en vecka på sig, och dramatiken är stor. Oavsett vad det landar i kommer det sannolikt få stora konsekvenser för svensk arbetarrörelse och för alla landets löntagare, saker vi lär få anledning att återkomma till. I nuläget är det bara att hoppas på att fackförbundsledningarna står på sig, att fortsätta arbetet för att mobilisera, bilda opinion och fortsätta lyfta diskussionen om den strid fackföreningsrörelsen behöver förbereda sig på om förhandlingarna bryter ihop.

Gunnar Westin,
Facklig-politisk sekreterare (v)

Fackliga nätverksledningen: ”På vilken sida står fackförbunds­ledningarna i las-frågan?

Skrivet av guwe den . Postad i Debatt. Inga kommentarer till Fackliga nätverksledningen: ”På vilken sida står fackförbunds­ledningarna i las-frågan?

Är det viktigare att rädda den socialdemokratiska ledningens januariöverenskommelse än att stå upp för grundläggande fackliga rättigheter?, skriver företrädare i Vänsterpartiets fackliga nätverk.

(Publicerad i Arbetet 8/9-2020, länk)

LO sitter tillsammans med PTK sedan i slutet av augusti i förhandlingar med Svenskt Näringsliv, med målet att dessa ska vara slutförda den sista september. Det kan diskuteras om detta är en klok idé: Sällan har arbetsgivarsidan haft ett sådant övertag. De fackliga organisationerna förhandlar under fredsplikt, och blir man inte överens hotar lagstiftning som kan komma att innebära genomdrivandet av de mest antifackliga lagar som någon svensk regering klubbat på decennier.

Legitimiteten i underlagen inför förhandlingarna, framtagna av partsgemensamma arbetsgrupper, är omtvistad, men innehållet vittnar om arbetsgivarsidans styrkeposition och målsättning: Att luckra upp regelverket kring saklig grund vid uppsägningar och införa ytterligare undantag i turordningsreglerna till förmån för större företag. De förslag som tillgodoser de fackliga organisationernas intressen väger jämförelsevis lätt: allmän visstid kan komma att ersättas med ”avtalad visstid”, men utan några betydande förändringar i innehållet. Möjligheterna att utnyttja bemanningsanställda ska något begränsas, men arbetsgivaren ska fortfarande kunna köpa sig fria från att tillsvidareanställa. Möjligheten att fritt hyvla anställningsgrader kan komma att begränsas något, men utan något klart förbud. Det är sammantaget inte mycket att glädjas över.

På uppsidan finns istället förslag om en starkare a-kassa, och mer resurser till kompetensutveckling och omställning. Arbetsgivarnas våta dröm om en flexicurity-modell, med ett till stora delar avvecklat anställningsskydd som kompenseras med omställningsstöd (delvis bekostat av det allmänna), skiner igenom. Att delar av den svenska fackföreningsrörelsen uttryckt sig positivt om en sådan modell är en gåta. Omställningsåtgärder i all ära (sådana behövs!), men som kompensation i utbyte mot maktförskjutningen kan den bara tjäna till att något mildra smällarna för den enskilde löntagare som jobbat tillräckligt många år, alt. är tillräckligt gammal för att kvala in i systemet. I skottgluggen står äldre arbetskraft, de som inte hoppar när arbetsgivaren knäpper med fingrarna och de som höjer rösten om dåliga arbetsförhållanden. Den lokala fackliga verksamheten på många arbetsplatser riskerar att drabbas stenhårt.

Vi, fackligt förtroendevalda verksamma med arbetsplatsen som bas, känner en djup oro över vart detta ska sluta. Vi vet att många kamrater i fackföreningsrörelsen delar den oron, som inte heller mildras av bristen på diskussion om vad alternativet består i. Att den socialdemokratiska regeringen nu agerar utpressare, samtidigt som den lagt sitt eget öde i händerna på fackföreningarna, skapar förstås en enorm press på förbundsledningar med nära band till partiet. Hela strategin bygger helt uppenbart på att en överenskommelse uppnås – annars hotar politiskt kris. Trots detta, Pappers undantaget, hörs inga ord från högre ord om den fackliga beredskapen för att ta konflikt för anställningstryggheten i händelse av att man kör fast. Och detta trots att förbunden har all möjlighet i världen att hantera frågorna i den kommande avtalsrörelsen – utan fredsplikt.

Har våra förbundsledningar glömt att styrkan i en fackförening i sista hand helt beror på vår förmåga att strejka? Anser ledande förbundsföreträdare i slutändan att det är viktigare att rädda den socialdemokratiska ledningens januariöverenskommelse än att stå upp för grundläggande fackliga rättigheter? Vi vill inte tro det, men tystnaden gör det nödvändigt att ställa denna fråga öppet.

Tage Erlander sade i en kommentar om metallstrejken 1945 insiktsfullt att ”[d]et kanske är så att arbetarrörelsen en gång per generation behöver en stor strid”. Nu är det länge sen sist, så länge att många glömt vad arbetarrörelsen förmår när vi håller ihop och tar kampen. Vi är övertygade om att det är hög tid att påminna både oss själva och våra motparter om vår kraft, också viktigt för att vi som rörelse kunna ta ansvaret för samhällsutvecklingen framöver. Låt diskussionen om alternativa handlingslinjer börja – på alla nivåer i fackföreningsrörelsen.

Lina el Yafi, Seko
Robert Mjörnberg, Kommunal
Frida Tånghag, Hotell och Restaurangfacket
Patrik Strand, Kommunal
Nina Broman Costa, Transport

Jan-Olov Carlsson

Skrivet av guwe den . Postad i Fackligt aktiva profiler. Inga kommentarer till Jan-Olov Carlsson

Du är idag klubbordförande för en av IF Metalls starkaste klubbar, den på Volvo Lastvagnar i Umeå. Hur började ditt fackliga engagemang?

Jan-Olov: Jag tillhörde den skara idealister som lät yrkesval delvis styras av politiska värderingar. Slutet av 70-talet var på många sätt en annorlunda tid, medvetenheten om kollektiv organisering var hög. Efter gymnasiet blev det en AMU-kurs som styr-och reglermekaniker och efter ett kortare påhugg på ett aluminiumpressverk blev det Volvo. Hela den tiden sjöd av olika sorters ”facklig” organisering. Jag hade erfarenhet från elevråd, soldatfackligt arbete och SARF (Amu-elevernas fackliga organisation).

Efter närmare 45 år som fackligt förtroendevald, vad har varit det roligaste med att engagera sig fackligt? Vad har varit tuffast?

Jan-Olov: Roligast är förstås när man känner att man har gjort skillnad, till exempel att man har hjälpt en enskild medlem, vilket givetvis har hänt rätt många gånger. Men också att ha lyckats flytta fram positionerna genom förbättrade villkor för hela kollektivet. Under 80- och 90-talen lyckades vi kämpa oss till en rad avtal som betydde mycket.

Tuffast är det när man inte räcker till, när man vet att man har rätt men inte rätten. Det kan gälla enskilda medlemmar som farit illa, eller som när vi fick förhandla uppsägningar som också verkställdes för 1047 medlemmar, halva antalet medlemmar på fabriken, efter finanskraschen 2009.

Hur bygger man upp en stark klubb med hög anslutningsgrad? Hur arbetar er klubb med att engagera medlemmarna i verksamheten?

Jan-Olov: Jag brukar säga att man ska vara obrottsligt lojal med arbetet, inte nödvändigtvis med arbetsgivaren. I den klassiska motsättningen mellan arbete och kapital ska det aldrig råda någon tvekan om var man står. Man får heller inte vara rädd att ta rollen att vara obekväm och att hamna i skottgluggen för arbetsgivarens ogillande.

Det är vad man gör, inte säger sig vilja göra, som medlemmarna utgår ifrån. I vår klubb har vi försökt utveckla medlemsdemokratin, till exempel genom hög frekvens på medlemsinformation, val av förtroendevalda på golvet och medlemsomröstning om viktiga avtal. Rent generellt har det fackliga engagemanget och den fackliga medvetenheten försvagats under den tid jag jobbat fackligt. Den samhällstrenden har inte passerat obemärkt hos oss heller.

Vad tycker du att svensk fackföreningsrörelsen kan bli bättre på?

Jan-Olov: Det korta svaret: att kämpa! Det är för mycket undfallenhet och anpasslighet. Fackföreningsrörelsen måste vara en systemkritisk samhällskraft mot kapitalismens destruktivitet och ojämlikhet. Det måste väl börja framstå som självklart!

Kan du nämna två fackliga eller facklig-politiska frågor som du ser som särskilt viktiga idag?

Jan-Olov: För det första: turordningsreglerna i LAS eftersom de symboliserar så mycket av kampen mot godtycke och underkastelse.

Och på ett mer allmänt plan: att organisera och aktivera medlemmar på varje arbetsplats. Är det något som visat sig tydligt de senaste årtiondena är att det inte går att argumentera eller förhandla bort orättvisor och ojämlikhet. Däremot går det att öka jämlikhet och rättvisa genom kollektiv kamp som hotar den rådande makten.

Ålder: snart 64

Bor: Umeå och sommarhus vid Höga Kusten

Familj: Passionerat förälskad i Annika sedan 44 år, stolt och lycklig över fyra söner och ett dryg handfull barnbarn.

Fritidsintresse: Fuskar med kommunalpolitiska uppdrag, driver tillsammans med vänner ett kooperativt bokcafé med mängder av författarbesök och kulturarrangemang, slukar böcker, vårdar och sköter alla byggnader jag dragit på mig under åren och kom nyligen ut som längskidåkare.

Frida Tånghag

Skrivet av guwe den . Postad i Fackligt aktiva profiler. Inga kommentarer till Frida Tånghag

Du arbetar som kock på Gothia Towers i Göteborg, där du också är engagerad i fackklubben. Hur började ditt fackliga engagemang?

Frida: Inom HRF:s område är facket på många arbetsplatser ganska anonymt. Jag har alltid varit fackligt medveten men mitt engagemang kom under förra avtalsrörelsen, tätt följt av att jag började jobba på en arbetsplats med en tydlig facklig närvaro och ett fungerande klubb där det var lätt att engagera sig.

Vad är det bästa med att vara fackligt engagerad?

Frida: Det bästa med mitt engagemang är gemenskapen och när man ser resultat. Att i skarpt läge se att vi vet vad vi gör och varför, och att jag inte är ensam utan att vi backar varandra även när det blir tufft – när det behövs som mest.

Vad är det tuffaste med att vara facklig?

Frida: Det är tufft att tillhöra ett litet förbund, med låg anslutningsgrad. Jag tillhör inte något starkt kollektiv och det märks och känns. Svårast blir nog när man blir motarbetad av kollegor bara för att de ”hatar facket”. Det är en attityd som finns hos vissa.

Hur jobbar din fackklubb för att involvera medlemmarna i verksamheten och för att vara en stark motpart på arbetsplatsen? Hur jobbar du med det?

Frida: Jag jobbar mycket med att engagera och informera. Det är min uppgift att vara påläst och se till att alla vet att om de har frågor som rör facket så kan de komma till mig.
Det handlar om att skapa facklig ”goodwill” och ibland rent av opinionsbilda. Vi jobbar också hårt på att skicka våra medlemmar på LO:s utbildningar.

Kan du nämna två fackliga eller facklig-politiska frågor som du ser som särskilt viktiga idag?

Frida: LAS-frågan är högst aktuell, och där är ju också vårens varsel ett bra exempel på vad som händer om man urholkar anställningstryggheten. Folk inom min bransch förlorade jobbet över en natt utan att det fanns några nya jobb att få. Utöver detta står vi inför en väldigt osäker avtalsrörelse. Visita har kommit med ett nollbud vilket är väntat, men vi vet inte riktigt hur vi ska möta det i den situation som Corona har fört med sig, eftersom den lett till att hot om strejk är ganska tandlöst. Det känns både svårt och deppigt och är något vi pratar mycket om. Om något visar det ändå hur beroende vi är av facklig solidaritet, och om vikten av att vi i arbetarrörelsen stöttar varandra.

Ålder: 31

Bor: Kortedala, Göteborg

Familj: Singel, Hunden Boris.

Fritidsintresse: Segling och båtar, träning. Det blir mycket yoga och dans, djur och politik.

Ola Brunnström

Skrivet av guwe den . Postad i Fackligt aktiva profiler. Inga kommentarer till Ola Brunnström

Du arbetar som lokförare på Pågatågen i Skåne, och är fackligt förtroendevald och skyddsombud i Seko. Hur började ditt fackliga engagemang?

Ola: Jag har varit fackligt aktiv sedan jag började på Posten på Kungsholmen i Stockholm för 20 år sedan. Att organisera sig har för mig alltid varit en självklar del av att arbeta.

Vad är det bästa du vet med att vara fackligt engagerad?

Ola: När vi organiserar oss på arbetsplatsen så slutar arbetsdagen att vara 8 timmar som bara ska klaras av för att sluta för dagen. Arbetsplatsen blir helt plötsligt en plats där jag tillsammans med mina arbetskamrater gör något viktigt för oss själva, andra arbetare och för nästa generation. Vi går från att vara kollegor till att vara arbetskamrater. Vi jobbar inte bara bredvid varandra och ses i fikarummet. Vi har gemensamma mål och drömmar som vi tillbringar dagarna med att diskutera och kämpa för. Även om vår arbetsplats är full av konflikter med arbetsgivaren kan jag längta dit för att känna stämningen och sammanhållningen.

Vad är det tuffaste med att vara facklig?

Ola: Självklart är det tungt att hela tiden vara orolig att inte fatta rätt beslut. Även om själva besluten tas i demokratiska strukturer så har man ett stort ansvar som sitter på en helhetsbild. Våra beslut kan ha extremt stora effekter på vår vardag och det får helt enkelt inte bli fel. Botemedlet mot det är alltid en större organisation med fler involverade och aktiva medlemmar. Då delar vi på bördan.

Hur jobbar du och din fackklubb för att involvera medlemmarna och göra dem delaktiga i verksamheten? Vad gör ni för att bli en stark motpart på arbetsplatsen?

Ola: Vi är över 500 personer i produktionen så det är ett stort jobb att se till att klubben finns över hela arbetsplatsen. Just nu har vi ca 40 personer på olika förtroendeuppdrag men det är långt ifrån tillräckligt. Målet är att alla ska ha en roll i klubben. Det måste finnas en plats för alla. Det finns ingen viktigare uppgift än att bygga klubben så stor som möjligt. När vi är nöjda med vårt inflytande på arbetsplatsen måste vi flytta blicken mot det som händer utanför jobbet men ändå påverkar oss, såsom LAS-förhandlingar, bostadsfrågor ja allt som berör oss som arbetare.

Kan du nämna två fackliga eller facklig-politiska frågor som du ser som särskilt viktiga idag? 

Ola: För oss som arbetar oregelbundna arbetstider är tiden en avgörande fråga. Schemaläggning är mindre fråga för de som arbetar 8-16 men för oss är det helt avgörande för vårt liv. Vi arbetar varannan helg och vår lediga helg är helig för oss. Vi vill inte sluta kl 23 på fredagskvällen och få den enda helgen förstörd.

Hyvlingen är ständig fara. Att arbetsgivaren på eget bevåg kan gå in och skära ner vår tjänstegrad till deltid gör att vi aldrig kan slappna av. Tiden mellan avtalsrörelser är inte fredstid så länge arbetsgivaren hela tiden har detta vapen. Det kryphålet i lagen måste täppas till.