Vem hade trott
Vem hade trott att någonsin,
någon skulle vara rädd så här
Rädd på väg till bilen
Rädd på väg från bilen
Rädd i förhandling
Jag har varit mer modig
Mer modig ute på vägarna
Mer modig ute på broarna
Mer modig som betongare
Nu finns inte mycket mod kvar
Mest finns huvudvärk och sömnlöshet
Och ja, jag är rädd
Och nej, jag vill inte vara rädd
Ilskan får en att hålla sig kvar
Hur länge pallar man vara arg?
— Lisa Ledin
Förra året deltog ett antal fackliga aktiva från Sverige i den internationella utbildningen Organizing for Power. Sam Carlshamre pratade lite kort med Robert Mjörnberg som gick utbildningen förra året, om vad den går ut på, och varför man borde söka.
-Hej Robert! Kan du berätta lite kort om vad Organizing for Power är för något och vem det är som organiserar det?
Det är en internationell facklig utbildning för att skapa och ge verktyg för organisering. Utbildningen hålls av Rosa Luxemburg Stiftung, som man väl kan kalla för en tysk motsvarighet till ABF, kopplad till Vänsterpartiets tyska systerparti Die Linke.
-Du deltog ju i den här utbildningen förra året – hur fungerade utbildningen och vad kräver den av deltagarna?
Jag tyckte att det var en bra, omtumlande och intensiv utbildning. Det är väldigt koncentrerat och man får mycket information, kombinerat med praktisk erfarenhet, både nationell och internationell.
Utbildningen är digital och sker i ett antal block. Man har löpande möten varje vecka, tillsammans med människor från hela världen. Sen har man även möten nationellt där man arbetar i olika temablock, alla kopplade till konkret organisering.
-Vad får man som fackligt aktiv ut av att gå den här utbildningen skulle du säga?
Man får med sig verktyg för organisering som traditionellt kanske saknas inom svensk fackföreningsrörelse. Det handlar om verktyg som utgår ifrån att det finns en väldigt svag facklig organisering till att börja med. Facklig basorganisering helt enkelt.
-En central del av upplägget är att man lär sig av folk från andra länder. Vad kan man som svensk plocka upp på så sätt?
På ett sätt blir det ju ett slags ”historiskt perspektiv”: man får lära sig av kamrater som kanske har samma problem som vi hade för hundra år sedan. Men också påminns man om andra perspektiv som kan vara användbara. Svensk fackföreningsrörelse är ju i mångt och mycket förvaltande idag. Den här utbildningen blir ett slags sätt att vända på steken och fokusera på att bygga upp organisering, snarare än att förvalta en position.
Sen är det ju helt enkelt otroligt häftigt att sitta och diskutera med människor som kanske möter samma problem i sin fackliga vardag som man själv, fast de befinner sig i Nepal, Belgien eller USA.
-Om du skulle säga en sak som du har tagit med dig från din utbildning, vad skulle det vara?
Att jag fått verktyg för just de branscher som är svåra att organisera för oss i svensk arbetarrörelse. Till exempel gig-jobb, men också delar av äldreomsorgen, personlig assistans och så vidare. Där lärde mig Organizing for power väldigt mycket.
-Tack Robert!
Tack själv!
Framväxten av företag som förmedlar tjänster via digitala plattformar påverkar arbetets organisering, och vem som anses vara arbetsgivare och anställd. Nya företag inom plattformsekonomin avskaffar tryggheten och utnyttjar arbetare som daglönare. Fackets svar, organisering, blir ett viktigt motmedel. Men även politiken behövs.
För den som jobbar för gig-företagen innebär vardagen på jobbet oftast ett ständigt jagande, och en konstant stress för att få ihop tillräckligt med timmar. Lönerna är låga, och man tjänar i regel bara pengar när man får ett uppdrag, vilket gör att man måste ta så många uppdrag som möjligt. Det får stora konsekvenser för arbetsmiljön, utöver den ofta totala bristen på anställningstrygghet.
På ett av budföretagen i den nya branschen, Foodora, lyckades Transportarbetarförbundet efter långvarig organisering få till ett kollektivavtal för cykelbuden. Detta efter en framgångsrik strejk i Norge, och ett tålmodigt organiseringsarbete. Sofia Södergren Poikulainen, avdelningsordförande för Transport i Stockholm, deltog i organiseringsarbetet.
Hur gjorde ni i Transport för att få med Foodoras cykelbud i facket?
–Från början, dvs 2017, så var det rent fotarbete i form av uppsökeriverksamhet. Vi befann oss på stan för att kunna stöta på så många som möjligt, men även för att försöka bilda oss en uppfattning om den då hyfsat nya branschen. Samtalen såg lite olika ut, långt ifrån alla kände till svensk arbetarrörelse och en del saknade goda erfarenheter av facket. Det handlade om att förklara fackets relevans, att det är tillsammans vi skapar positiv förändring och trygghet. Det ledde till fler samtal, och även till fackligt medlemskap.
Vad innebär kollektivavtalet som tecknats med Foodora för dom anställda i praktiken? Vilka problem återstår?
–I praktiken innebär det en grundtrygghet, att det finns ramar för både arbetsgivare och anställda att luta sig mot, och följa. Problem som återstår är snarare ett förbättringsarbete. Det är snart dags för ny avtalsrörelse där medlemmar kan lämna förslag på förbättringar, förtydliganden, tillägg med mera för förhandlingsdelegationen att föra fram.
Kommer facklig organisering att vara tillräckligt för att få bort orättvisorna i plattformsekonomin, eller behövs även andra medel?
–Vi arbetare är så pass många i jämförelse med våra arbetsgivare att om vi bara organiserade oss ordentligt så skulle vi i princip kunna välta uppochner på det som är dysfunktionellt i vårt samhälle, precis som kamraterna före oss gjorde. Sen är det så att politiken behöver hjälpa till för att få till lagstiftning och tydliga regleringar.
Ciczie Weidby, arbetsmarknadspolitisk talesperson för Vänsterpartiet, håller med:
–Den fackliga organiseringen är helt avgörande, men det behövs också politiska åtgärder. Vi behöver till exempel se till att det inte råder några oklarheter om att företagen i den här branschen är arbetsgivare med arbetsgivaransvar. Det behövs också skärpningar i regelverket kring egenanställningsföretagen, eftersom plattformsföretagen många gånger tvingar sina arbetare att jobba som falska f-skattare med hjälp av dessa. Sen behöver vi få bort de allmänna visstidsanställningarna, som ju är ett utbrett problem i branschen och en stor anledning till otryggheten som finns, även på företag där facket lyckats teckna kollektivavtal.
Arbetstidsförkortning med bibehållen lön är ett av de krav Vänsterpartiet driver inför valet 2022. Det finns många goda argument: den tekniska utvecklingen och jämställdheten brukar framhållas. Ett annat perspektiv är det som handlar om arbetsplatserna.
I Göteborg har man testat arbetstidsförkortning i delar av den kommunala verksamheten. Maria Wåhlin, fackligt aktiv stödassistent och aktiv i Kommunalvänstern, framhåller ökad effektivitet, tillgänglighet och minskade sjukskrivningar som några av vinsterna:
– Dels startade kommunen ett projekt på Svartedalens äldreboende, och där blev det väldigt bra effekter för personalens hälsa. Samma erfarenheter har gjorts för socialsekreterarna i Angered, som haft 6 timmarsdag sedan 2017. Där minskade sjukskrivningar, och man behöver inte ta in vikarier på samma sätt som tidigare. Man kan också hålla öppet längre och ge mer service åt medborgarna.
Det är inte bara inom välfärdsverksamheterna som kortare arbetstid lönar sig. Maria fortsätter:
– Vi har även exemplet Toyota Center i Mölndal. Där har det möjliggjort 12 timmars öppettid, med roterande tvåskift. Det gjorde att man kunde utnyttja lokalerna bättre, samtidigt som fordonsteknikerna, som har ett tungt jobb, har fått bättre arbetsmiljö.
Maria har också pratat med folk hon känner i byggbranschen.
– Snickare och elektriker jag pratat med säger att det borde finnas tydliga fördelar även för dom med 6-timmar. Då skulle man kunna upprätthålla 12-timmarspass fördelat på två skift, och jobba mer effektivt med material som måste tas fram och stoppas undan vid arbetsdagens slut. Kör man sextimmarspass i två lag kan några gubbar ta fram, byta av och så tar nästa lag vid.
Jan-Olov Carlsson, med ett förflutet som fackligt aktiv industriarbetare på Volvo Lastvagnar, har skrivit en motion till Umeås kommunpolitiker. I den föreslås en demokratisering av arbetslivet, konkret genom att kommunen ska ge makt och inflytande över hur arbetet i kommunens verksamheter ska utformas till dom anställda.
Vad hoppas du och Vänsterpartiet uppnå med detta?
Arbetsplatsträffar, samverkan och MBL-förhandlingar i all ära, det har inget med reellt inflytande att göra. De senaste årtiondena har de anställdas och fackens inflytande minskat. Det är dags att vända den trenden. Varför skulle inte en arbetsplats kunna vara demokratisk? Vi utmanar en ordning i samhället, omhuldat av arbetsgivare och makthavare. Den utgår från att arbetsgivaren har all makt och att vi anställda är maktlösa. Detta samtidigt som alla högtidlighåller 100 år av demokrati i Sverige!
Finns det exempel på att demokratiskt styrda arbetsplatser fungerar?
Ja, det finns exempel på arbetsplatser som styrs av mindre kooperativ och liknande, som kan kallas demokratiska. Det viktigast är ändå: vad är det som talar mot att löntagare inom offentlig eller privat verksamhet skulle kunna bli självstyrande i frågor som direkt berör deras arbete och arbetsvillkor? Utgångspunkten för mig är att det utvecklar ansvarskännande, höjer motivation, minskar sjuktal och ger en bättre verksamhet. Sedan handlar det förstås om att utveckla demokratiska former för bestämmande på en arbetsplats. Vi vill börja med de frågor som ligger närmast, göra försök, utvärdera och utveckla.
Hur har förslaget tagits emot av dom övriga politiska partierna? Vad säger facket?
Det har passerat den första instansen, personalnämnden. Alla partier som sitter i nämnden, utom Vänsterpartiet, röstade för att allt är bra som det är, dvs avslag. Motståndet kommer från en rädsla av att förlora makt och kontroll. Arbetsplatsdemokrati vinns inte utan självaktivering och en rörelse underifrån. Vi kommer att ta den stora debatten i kommunfullmäktige. Tills dess sprider vi ett arbetsplatsblad och satsar på arbetsplatsbesök. Vi försöker tända en gnista. Förhoppningsvis finns ett intresse från de fackliga organisationerna att kasta i mera ved i brasan.
Under sommaren har vi gång på gång hört vårdpersonal slå larm, om ohållbara och rent livsfarliga arbetsvillkor. Redan under pandemin blev det tydligt att nedskärningarna inom välfärden har gjort hela samhället sårbart.
Trots det verkar alltså lite ha hänt. Konstanta besparingarna och försämringarna av arbetsmiljön har bidragit till att skapa akut personalbrist. På vissa håll säger anställda upp sig i protest mot de dåliga villkoren.
Karin Rågsjö har varit hälsopolitisk talesperson för Vänsterpartiet i åtta år. På frågan vad hon upplevt som värst under de åren kommer svaret snabbt.
– Att dräneringen av personal och pengar bara fortsätter. Och pandemin såklart, som så tydligt visat bristen på resurser och på vårdens ojämlikhet.
Vårdkrisen handlar i grunden om personalbrist, menar Karin Rågsjö. Att regionerna som huvudansvariga inte anställer fler undersköterskor, sjuksköterskor och annan vårdpersonal.
– Personalen måste få bättre förutsättningar. Idag tvingas de att slita hårt, att slita ut sig. Mer pengar för att anställa fler är vad som krävs.
Hanna Dahlbäck, barnmorska i Stockholm som sade upp sig i protest mot personalbristen i TV4:s morgonsändning i höstas, instämmer i kritiken:
– För att lösa krisen måste man i första hand lyssna på och satsa på personalen. Tid för återhämtning genom en arbetstidsförkortning borde vara en självklarhet, men även god ekonomisk ersättning för att man arbetar kvällar, helger och nätter.
Resurserna behöver också fördelas där de behövs.
– Fler närakuter, hyrpersonal och nätdoktorer är inte lösningen. När det gäller barnmorskorna måste vi se till att fler sitter i beslutsfattande organ så att vi har möjlighet att påverka vården.
Missnöjet med både arbetsvillkor och skolans organisation har pyrt länge bland lärare och andra anställda inom skolan. Nu har en grupp lärare bestämt sig för att återuppväcka branschföreningen Lärarvänstern i Stockholm, som legat vilande ett tag. Vi tog ett snack med branschföreningens ordförande.
Hej Amanda! Kan du berätta lite om dig själv, hur det kom sig att du blev fackligt engagerad och vilka frågor som ligger dig varmt om hjärtat?
Jag heter alltså Amanda Möllenhoff och jag arbetar som fritidshemslärare. Jag är även fackligt engagerad inom Lärarförbundet.
Mitt fackliga engagemang startade när jag som nyexaminerad på min första arbetsplats blev välkomnad av vårt dåvarande ombud Lena med olika foldrar, pins och viktiga telefonnummer. Jag fick uppleva kraften av att samlas tillsammans på jobbet för att diskutera arbetsvillkor. Att det går att förändra sin arbetssituation via facklig samverkan och att det är rätt spännande med lagar, avtal och regler.
Sedan dess har jag fått förtroendet att vara arbetsplats- och skyddsombud i ca 4-5 år och även haft facklig tid på den centrala avdelningen. Det har varit både roligt och givande att få vara en del av.
Om det är någonting jag verkligen brinner för personligen så är det folkbildning och organisering. Att väcka engagemang hos andra och visa att förändring är möjlig.
Lärarvänstern då, vad är det för något?
Den 14e maj startade jag och Martin Hansson, också han från Storstockholms fackliga utskott, upp Lärarvänstern. I grunden är det en branschförening inom Vänsterpartiet i Storstockholm som legat vilande i flera år.
Vi kände ett stort behov av ett sammanhang inom Vänsterpartiet där vi som är lärare och fackligt engagerade kan diskutera gemensamma erfarenheter som rör facklig organisering och skolpolitik.
Syftet är att vi ska samla lärare som är fackligt engagerade och medlemmar i Vänsterpartiet. Målet är att bli en viktig facklig och skolpolitisk röst, både inom och utanför Vänsterpartiet.
Jag har även startat en facebookgrupp som heter Lärar(V)änstern, för att samla lärare, vänsterpartister och fackliga i Sverige.
Det märks att intresset för oss är stort, årsmötet var välbesökt och många har hört av sig efteråt för att berätta att de är intresserade av att engagera sig med oss. Jag ser mycket fram emot att få leda Lärarvänsterns arbete framåt, vi har mycket att göra!
En sak som fått mycket uppmärksamhet på sistone är att de två stora lärarförbunden bestämt sig för att gå ihop. Kan du berätta lite mer om det?
Den 21 maj klubbades det igenom – våra stora lärarfack ska bli ett enda och alla lärare kommer för första gången samlas i ett nytt förbund . Vi i Lärarvänstern ser positivt på det och hoppas att det kommer att innebära att vi får mer gehör för våra krav på arbetsplatserna.
Det har säkert varit en utmaning att komma överens i en del organisatoriska och skolpolitiska frågor på vägen. Vi är en bred yrkesprofession med gymnasielärare, kulturskollärare, förskollärare, grundskollärare och studie- och yrkesvägledare. Därför känns det bra att processen till att bilda ett enat förbund har fått ta sin tid.
Vad tänker du borde vara de prioriterade frågorna för det nya förbundet?
En hållbar arbetsmiljö har länge varit en av våra mest prioriterade frågor. Nu börjar även konsekvenserna av det extra slitet under pandemin märkas. Det har varit hög sjukfrånvaro, stor rädsla för att bli smittad på jobbet och mycket vikarierande för varandra under lång tid. Det har tärt på oss alla.
Barngrupperna behöver bli mindre, lärartätheten högre och klassrummen och fritidshemslokalerna tillmötesgå våra olika behov. Pappersarbetet måste minska så att lärare kan lägga mer fokus på den faktiska undervisningen.
På det övergripande skolpolitiska nivån så ser vi också att marknadsskolan som system måste avskaffas. Det är inte rimligt att våra skattepengar försvinner till skatteparadis och att skolorna blir allt mer segregerade. Vi vill se en jämlik och statlig skola, och det är något vi vet att vi har enormt stort folkligt stöd för.
Sedan SJ tog över driften av Öresundstågen för knappt två år sedan har konflikter mellan dem och uppdragsgivaren avlöst varandra. Efter att avtalet till sist kollapsat ryter SEKO ifrån:
– Upphandlingarna inom järnvägen har nått vägs ände. Det finns inget utrymme för att bedriva lekstuga med kortsiktiga perspektiv, säger förbundsordföranden Gabriella Lavecchia i ett uttalande.
För att reda ut turerna har vi tagit oss ett snack med Ola Brunnström, lokförare och styrelseledamot i SEKO klubb Pågatåg.
Hallå Ola!
Hej!
Först och främst, vem är det som kör egentligen?
Ja du. SJ vann en upphandling för att köra Öresundstågen i Skåne med start i december 2020. Man har inte lyckats komma överens med Öresundstågen AB som driver tågen och ägs av regionerna i området. Nu har alltså avtalet brutit ihop helt, och något slags nödlösning har fått ta över.
Vad säger detta om upphandlingssystemet?
Varje upphandling är otroligt dyr för oss skattebetalare. Dels är själva processen oerhört kostsam. Men de flesta upphandlingar överklagas dessutom av minst ett av de företag som inte vann, vilket i sig kostar ännu mer. Och till slut blir det ändå så här att det bara kollapsar. Extremt ineffektivt.
Systemet är helt enkelt trasigt, och det är vi som jobbar på tågen, för att inte tala om samhället som helhet, som får ta smällen.
Hur går snacket bland de som arbetar på tågen?
Alla är såklart väldigt oroliga. När jag pratar med dem på Öresundstågen så är de uppgivna. För oss anställda är varje upphandling full av risker. Lönesänkningar, uppsägningar och sämre kollektivavtal är vanligt förekommande när ett nytt bolag tar över. Det är extra riskfyllt när vi är mitt i en avtalsperiod där vi har fredsplikt och svårt att försvara oss om arbetsgivaren kommer med attacker.
Som om inte det var nog så har nu hela systemet brakat ihop. Det är klart det inte känns bra.
Vad kommer att hända nu?
Transdev som drev Öresundstågen innan SJ Öresund ska ta över igen, och köra tågen på löpande nota. En ny upphandling ska göras. Allt detta är förstås otroligt kostsamt för regionen. Detta är rakt av pengar som kunde använts till att se till att tågen funkar och trafiken går som den ska.
Det är uppenbart att upphandlingssystemet måste avvecklas – det finns absolut inga fördelar med det. Det enda det leder till är otrygghet och resursslöseri.
Tack för din tid!
Tack själva!
Nuvarande system för arbetskraftsinvandring, som infördes av alliansregeringen och Miljöpartiet 2008 fungerar inte. Det är riggat för att arbetsgivare ska kunna ta hit lågbetald arbetskraft. Det har lett till lönedumpning, utnyttjande och osund konkurrens. Det är hög tid att införa ett rättvist system för arbetskraftsinvandring.
Vänsterpartiet har därför länge drivit på för att förändra nuvarande system för arbetskraftsinvandring. Våra huvudkrav är följande:
Läs mer här.
Facklig Vänster: Hej Johanna!
Hej!
Facklig vänster: Hur började ditt fackliga engagemang?
Jag är uppvuxen i en familj där fackliga och politiska frågor varit viktiga, så medvetenheten har funnits med från början. Jag gick med i facket direkt när jag började jobba inom hemtjänsten, men har av olika skäl inte tagit steget till att bli arbetsplatsombud förrän förra året. När vårt arbetsplatsombud på slutenvårdsavdelningen där jag jobbar slutade så anmälde jag mitt intresse och fick förtroendet av mina arbetskamrater att få företräda dem.
Idag är även aktiv i Kommunalvänstern Dalarna och sitter med som styrelseledamot. Fackligt samarbete inom vänstern känns viktigare och mer angeläget än någonsin, och vi planerar bland annat för tvärfackliga träffar här i länet för att tillsammans kunna bli starkare och kunna engagera fler.
Facklig vänster: Vad är det bästa med att vara fackligt engagerad?
Att få vara en del av något större, att få fortsätta driva kampen för arbetarnas sak och för våra barn och barnbarns rätt till ett drägligt arbetsliv. Att kliva ur sin egen bubbla och arbeta för kollektivet och kunna stötta och hjälpa mina arbetskamrater på det lokala planet. Det känns också bra att kunna vara en röst för de som av olika skäl inte kan eller vågar använda sin egen.
Sen gör det också att det är roligare att gå till jobbet helt enkelt! Jag känner en enorm stolthet över förtroendet mina arbetskamrater gett mig att vara gruppens röst uppåt och utåt.
Facklig vänster: Vad är det tuffaste med att vara facklig?
De är nog svårigheten i att faktiskt få igenom sin vilja och det man lovat sina kollegor. Att acceptera kompromisser man inte är nöjd med. Att inse hur stort avståndet kan vara mellan ledning och folk på golvet, och att lyckas förmedla och skapa förståelse åt båda håll.
Många chefer tar konstruktiv kritik djupt personligt och går i försvarsställning istället för att se att det som leder till ett bättre arbetsklimat också gynnar arbetsgivaren i slutändan. Inom vården är hög personalomsättning till följd av den tuffa arbetsbelastningen ett jätteproblem, och alla skulle vinna på en kraftigt förbättrad arbetsmiljö. Men hur ska vi nå fram med det budskapet när det inte hörs trots att vi skrikit oss hesa? Ibland får man bita sig hårt i läppen för att tygla sin ilska och uppträda balanserat och diplomatiskt.
Facklig vänster: Hur jobbar du med dina kamrater för att involvera medlemmarna i verksamheten och för att vara en stark motpart på arbetsplatsen?
Jag jobbar på en slutenvårdsavdelning på ett landsortslasarett med ett relativt stort upptagningsområde. Till och från har det funnits stora arbetsmiljöproblem, precis som det ser ut inom vården överlag runt i landet. Därför har vi sedan en tid tillbaka startat upp ett tvärfackligt samarbete mellan de olika avdelningarna och yrkeskategorierna för att tillsammans kunna arbeta med arbetsmiljön utifrån våra olika professioner.
Många medlemmar har varit trötta och uppgivna och ser sig om efter nya jobb, och det känns bra att kunna säga att det faktiskt börjar hända saker. Jag informerar och försöker motivera så bra det går. Vi har relativt hög anslutningsgrad på avdelningen, och jag pratar mig alltid varm om vikten att organisera sig och att vara med i facket. Inte minst med de undersköterskelever jag handleder, av vilka många går på gymnasiet och snart ska ta klivit ut i arbetslivet.
Jag tänker att det är särskilt viktigt för de som är yngre och där kunskapen om och avståndet till fackföreningsrörelsen kan vara ganska stort. Men vet helt enkelt inte hur viktig den fackliga kampen varit och är, och vilken tyngd det ger när många talar för gemensam sak. Det tycker jag är ett viktigt budskap att förmedla.
Facklig vänster: Kan du nämna två fackliga eller facklig-politiska frågor som du ser som särskilt viktiga idag?
En fråga som nötts under lång tid, och som vi inte får sluta nöta, är den som rör våra löner och arbetsvillkor inom vård- och omsorg. Hur ska vi få folk att vilja jobba inom vården och känna att arbetsbördan är rimlig och att insatsen värderas, så att man vill stanna kvar inom yrket? Sex timmars arbetsdag tror jag stenhårt på – man måste kunna orka jobba heltid och ha ett meningsfullt liv utanför arbetet. Arbetstiderna är överlag ett problem, och många har svårt att någonsin känna sig utvilade.
En annan aktuell fråga som Kommunal driver just nu är slopandet av karensavdraget, vilket jag håller med om helt. Många går till jobbet trots sjukdomssymtom eftersom man inte har råd att stanna hemma. Risken att bli smittad på arbetsplatsen är också stor, och att då dessutom förlora arbetsinkomst blir en sorts dubbelbestraffning. Visst finns det kanske de som skulle utnyttja systemet. Men de allra flesta gör det ju inte, och kollektiv bestraffning känns som ett ganska omodernt och förlegat system.
Ålder: 40 år.
Bor: Mora.
Familj: Samuel, 12, och Alfred, 14, samt storasyster, föräldrar och vänner.
Fritidsintressen: Odling, matlagning och förädling av skörden (älskar fermentering!), snowboard, politik, lyssna på musik, p1, poddar och ljudböcker.