Facklig vänster: Du arbetar som städare, och är fackligt förtroendevald och skyddsombud i Fastighetsanställdas förbund. Hur började ditt fackliga engagemang?

Melinda: Mitt fackliga engagemang började den dagen jag fick en fast anställning. Fram tills dess hade jag och kollegorna jobbat under hemska förhållanden, och jag hade fått se en kollega jag jobbat särskilt nära krascha in i väggen och förlora sin inkomst, till följd av det. Jag förstod att saker vi utsattes för inte kunde ha varit tillåtna, men jag hade inte koll på våra rättigheter eller hur vi skulle bära oss åt för att få upprättelse. Framförallt hade chefen visat med all tydlighet vad som hände med folk som protesterade eller vägrade jobba för skitvillkor. En morgon ringde hen upp mig för att avreagera sig. Det handlade om att en kollega faktiskt hade dragit in facket för något personärende. Facket var ”jävla stalinister” och kollegan skulle skiljas från sin tjänst illa kvickt, gormade hen. Men jag höll ut tills provanställningen gick över i en fast anställning, och då vågade jag slå näven i bordet.

Min erfarenhet kändes som ett uttryck för samhällets ojämlikhet på ett smärtsamt påtagligt sätt, och jag drogs in i klasskampen. Jag gick på mitt första möte med facket den ena veckan, och mitt första möte med partiet veckan efter.

Facklig vänster: Vad är det bästa du vet med att vara fackligt engagerad?

Melinda: Jag tänker såhär. Livet kunde varit så mycket bättre för så många. För de som jobbar under riktigt usla förhållanden, men även för alla som går runt med känslan av att tillvaron är så fattig och tom. Tänk om vi, istället för att överproducera onödigt skit som förstör planeten och sliter sönder människor i förtid, istället kunde jobba mindre men med saker som är viktiga och meningsfulla för att vårt samhälle ska bli så bra och härligt som möjligt? Tänk om vi kunde jobba färre timmar, och resten av tiden pyssla med en rolig hobby? Kampen börjar på arbetsplatsen, i styrkemätningen mellan arbete och kapital. Jag kämpar på så gott jag kan med att organisera mina kollegor och pressa på med krav på förbättringar i arbetsmiljön. Det är en liten del, men en del i något stort och viktigt. Det är det bästa.

Facklig vänster: Vad är det tuffaste med att vara facklig?

Melinda: Det är ofta ganska ensamt. Den fackliga anslutningsgraden i städbranschen är låg, och det finns försvårande omständigheter som att vi ofta arbetar ensamma, språkförbistring, otrygga anställningar med mera. Jag kan ibland bli avundsjuk när jag hör kamrater som jobbar på stora fabriker berätta om sin 99-procentiga anslutningsgrad, och stormöten som fyller gymnastiksalar. Det är långt ifrån min situation, och det är nog liknande för de flesta fackliga i branschen.

Facklig vänster: Hur jobbar du och din fackliga organisation för att involvera och delaktiggöra medlemmarna i er verksamhet? Vad gör ni för att bli en stark motpart på arbetsplatsen?

Melinda: Vi har inte haft någon fackklubb i Norrköping där jag jobbar, men sedan jag la ett skyddsstopp i våras har jag utvecklat ett samarbete med de andra skyddsombuden på företaget. Vi har planer på att utvidga en regional klubb till att omfatta även Norrköping. Förhoppningen är att vi genom det ska kunna höja anslutningsgraden och ta steg mot en starkare organisering.

Facklig vänster: Kan du nämna två fackliga eller facklig-politiska frågor som du ser som särskilt viktiga idag?

Melinda: Jag ser två stora orsaker till att arbetarrörelsen har pressats tillbaka sedan 1980-talet. Det ena är anställningstryggheten, som bara blivit sämre och sämre. Som provanställd eller timmis är man inte särskilt kaxig. Den andra orsaken är de fackliga centralorganisationernas centralisering, som lett till tjänstemannavälde, toppstyrdhet och stagnation. I förlängningen försoffning, med en mycket låg ambitionsnivå, dåligt fungerande verksamheter, och många besvikelser för medlemmarna som betalar dyrt. Det märktes inte minst när Corona-pandemin slog till. Medans skolor, studieförbund och partiet snabbt ställde om sin verksamhet, tog de fackliga centralorganisationernas ledningar blixtsnabbt beslut om att all verksamhet skulle stängas ner. Under en tid när just de fackliga frågorna var på tapeten, arbetslösheten steg och folk strömmade till facken! Idag börjar all verksamhet ute i samhället återgå till det normala, förutom fackförbunden som fortsätter hålla stängt.

Ålder: 23

Bor: I en etta i Norrköping

Familj/civilstånd: Sambo med 6 krukväxter

Fritidsintresse: Träffa vänner, vara ute i naturen

Du är idag klubbordförande för en av IF Metalls starkaste klubbar, den på Volvo Lastvagnar i Umeå. Hur började ditt fackliga engagemang?

Jan-Olov: Jag tillhörde den skara idealister som lät yrkesval delvis styras av politiska värderingar. Slutet av 70-talet var på många sätt en annorlunda tid, medvetenheten om kollektiv organisering var hög. Efter gymnasiet blev det en AMU-kurs som styr-och reglermekaniker och efter ett kortare påhugg på ett aluminiumpressverk blev det Volvo. Hela den tiden sjöd av olika sorters ”facklig” organisering. Jag hade erfarenhet från elevråd, soldatfackligt arbete och SARF (Amu-elevernas fackliga organisation).

Efter närmare 45 år som fackligt förtroendevald, vad har varit det roligaste med att engagera sig fackligt? Vad har varit tuffast?

Jan-Olov: Roligast är förstås när man känner att man har gjort skillnad, till exempel att man har hjälpt en enskild medlem, vilket givetvis har hänt rätt många gånger. Men också att ha lyckats flytta fram positionerna genom förbättrade villkor för hela kollektivet. Under 80- och 90-talen lyckades vi kämpa oss till en rad avtal som betydde mycket.

Tuffast är det när man inte räcker till, när man vet att man har rätt men inte rätten. Det kan gälla enskilda medlemmar som farit illa, eller som när vi fick förhandla uppsägningar som också verkställdes för 1047 medlemmar, halva antalet medlemmar på fabriken, efter finanskraschen 2009.

Hur bygger man upp en stark klubb med hög anslutningsgrad? Hur arbetar er klubb med att engagera medlemmarna i verksamheten?

Jan-Olov: Jag brukar säga att man ska vara obrottsligt lojal med arbetet, inte nödvändigtvis med arbetsgivaren. I den klassiska motsättningen mellan arbete och kapital ska det aldrig råda någon tvekan om var man står. Man får heller inte vara rädd att ta rollen att vara obekväm och att hamna i skottgluggen för arbetsgivarens ogillande.

Det är vad man gör, inte säger sig vilja göra, som medlemmarna utgår ifrån. I vår klubb har vi försökt utveckla medlemsdemokratin, till exempel genom hög frekvens på medlemsinformation, val av förtroendevalda på golvet och medlemsomröstning om viktiga avtal. Rent generellt har det fackliga engagemanget och den fackliga medvetenheten försvagats under den tid jag jobbat fackligt. Den samhällstrenden har inte passerat obemärkt hos oss heller.

Vad tycker du att svensk fackföreningsrörelsen kan bli bättre på?

Jan-Olov: Det korta svaret: att kämpa! Det är för mycket undfallenhet och anpasslighet. Fackföreningsrörelsen måste vara en systemkritisk samhällskraft mot kapitalismens destruktivitet och ojämlikhet. Det måste väl börja framstå som självklart!

Kan du nämna två fackliga eller facklig-politiska frågor som du ser som särskilt viktiga idag?

Jan-Olov: För det första: turordningsreglerna i LAS eftersom de symboliserar så mycket av kampen mot godtycke och underkastelse.

Och på ett mer allmänt plan: att organisera och aktivera medlemmar på varje arbetsplats. Är det något som visat sig tydligt de senaste årtiondena är att det inte går att argumentera eller förhandla bort orättvisor och ojämlikhet. Däremot går det att öka jämlikhet och rättvisa genom kollektiv kamp som hotar den rådande makten.

Ålder: snart 64

Bor: Umeå och sommarhus vid Höga Kusten

Familj: Passionerat förälskad i Annika sedan 44 år, stolt och lycklig över fyra söner och ett dryg handfull barnbarn.

Fritidsintresse: Fuskar med kommunalpolitiska uppdrag, driver tillsammans med vänner ett kooperativt bokcafé med mängder av författarbesök och kulturarrangemang, slukar böcker, vårdar och sköter alla byggnader jag dragit på mig under åren och kom nyligen ut som längskidåkare.

Du arbetar som kock på Gothia Towers i Göteborg, där du också är engagerad i fackklubben. Hur började ditt fackliga engagemang?

Frida: Inom HRF:s område är facket på många arbetsplatser ganska anonymt. Jag har alltid varit fackligt medveten men mitt engagemang kom under förra avtalsrörelsen, tätt följt av att jag började jobba på en arbetsplats med en tydlig facklig närvaro och ett fungerande klubb där det var lätt att engagera sig.

Vad är det bästa med att vara fackligt engagerad?

Frida: Det bästa med mitt engagemang är gemenskapen och när man ser resultat. Att i skarpt läge se att vi vet vad vi gör och varför, och att jag inte är ensam utan att vi backar varandra även när det blir tufft – när det behövs som mest.

Vad är det tuffaste med att vara facklig?

Frida: Det är tufft att tillhöra ett litet förbund, med låg anslutningsgrad. Jag tillhör inte något starkt kollektiv och det märks och känns. Svårast blir nog när man blir motarbetad av kollegor bara för att de ”hatar facket”. Det är en attityd som finns hos vissa.

Hur jobbar din fackklubb för att involvera medlemmarna i verksamheten och för att vara en stark motpart på arbetsplatsen? Hur jobbar du med det?

Frida: Jag jobbar mycket med att engagera och informera. Det är min uppgift att vara påläst och se till att alla vet att om de har frågor som rör facket så kan de komma till mig.
Det handlar om att skapa facklig ”goodwill” och ibland rent av opinionsbilda. Vi jobbar också hårt på att skicka våra medlemmar på LO:s utbildningar.

Kan du nämna två fackliga eller facklig-politiska frågor som du ser som särskilt viktiga idag?

Frida: LAS-frågan är högst aktuell, och där är ju också vårens varsel ett bra exempel på vad som händer om man urholkar anställningstryggheten. Folk inom min bransch förlorade jobbet över en natt utan att det fanns några nya jobb att få. Utöver detta står vi inför en väldigt osäker avtalsrörelse. Visita har kommit med ett nollbud vilket är väntat, men vi vet inte riktigt hur vi ska möta det i den situation som Corona har fört med sig, eftersom den lett till att hot om strejk är ganska tandlöst. Det känns både svårt och deppigt och är något vi pratar mycket om. Om något visar det ändå hur beroende vi är av facklig solidaritet, och om vikten av att vi i arbetarrörelsen stöttar varandra.

Ålder: 31

Bor: Kortedala, Göteborg

Familj: Singel, Hunden Boris.

Fritidsintresse: Segling och båtar, träning. Det blir mycket yoga och dans, djur och politik.

Du arbetar som lokförare på Pågatågen i Skåne, och är fackligt förtroendevald och skyddsombud i Seko. Hur började ditt fackliga engagemang?

Ola: Jag har varit fackligt aktiv sedan jag började på Posten på Kungsholmen i Stockholm för 20 år sedan. Att organisera sig har för mig alltid varit en självklar del av att arbeta.

Vad är det bästa du vet med att vara fackligt engagerad?

Ola: När vi organiserar oss på arbetsplatsen så slutar arbetsdagen att vara 8 timmar som bara ska klaras av för att sluta för dagen. Arbetsplatsen blir helt plötsligt en plats där jag tillsammans med mina arbetskamrater gör något viktigt för oss själva, andra arbetare och för nästa generation. Vi går från att vara kollegor till att vara arbetskamrater. Vi jobbar inte bara bredvid varandra och ses i fikarummet. Vi har gemensamma mål och drömmar som vi tillbringar dagarna med att diskutera och kämpa för. Även om vår arbetsplats är full av konflikter med arbetsgivaren kan jag längta dit för att känna stämningen och sammanhållningen.

Vad är det tuffaste med att vara facklig?

Ola: Självklart är det tungt att hela tiden vara orolig att inte fatta rätt beslut. Även om själva besluten tas i demokratiska strukturer så har man ett stort ansvar som sitter på en helhetsbild. Våra beslut kan ha extremt stora effekter på vår vardag och det får helt enkelt inte bli fel. Botemedlet mot det är alltid en större organisation med fler involverade och aktiva medlemmar. Då delar vi på bördan.

Hur jobbar du och din fackklubb för att involvera medlemmarna och göra dem delaktiga i verksamheten? Vad gör ni för att bli en stark motpart på arbetsplatsen?

Ola: Vi är över 500 personer i produktionen så det är ett stort jobb att se till att klubben finns över hela arbetsplatsen. Just nu har vi ca 40 personer på olika förtroendeuppdrag men det är långt ifrån tillräckligt. Målet är att alla ska ha en roll i klubben. Det måste finnas en plats för alla. Det finns ingen viktigare uppgift än att bygga klubben så stor som möjligt. När vi är nöjda med vårt inflytande på arbetsplatsen måste vi flytta blicken mot det som händer utanför jobbet men ändå påverkar oss, såsom LAS-förhandlingar, bostadsfrågor ja allt som berör oss som arbetare.

Kan du nämna två fackliga eller facklig-politiska frågor som du ser som särskilt viktiga idag? 

Ola: För oss som arbetar oregelbundna arbetstider är tiden en avgörande fråga. Schemaläggning är mindre fråga för de som arbetar 8-16 men för oss är det helt avgörande för vårt liv. Vi arbetar varannan helg och vår lediga helg är helig för oss. Vi vill inte sluta kl 23 på fredagskvällen och få den enda helgen förstörd.

Hyvlingen är ständig fara. Att arbetsgivaren på eget bevåg kan gå in och skära ner vår tjänstegrad till deltid gör att vi aldrig kan slappna av. Tiden mellan avtalsrörelser är inte fredstid så länge arbetsgivaren hela tiden har detta vapen. Det kryphålet i lagen måste täppas till.

Du arbetar med fackliga uppdrag på heltid, sitter som ersättare i Kommunal Stockholms läns styrelse och har en bakgrund som personlig assistent. Hur började ditt fackliga engagemang?

Robert: Min första fackliga strid tog jag och några kamrater på en av mina arbetsplatser. Den utgick ifrån att man ville ge mig och en annan heltidsanställd ett lönepåslag på 5 kronor i timmen medan de timanställda skulle få två kronor påslag. Detta kunde vi inte gå med på, utan vi kontaktade ett regionalt facklig ombud (det uppdrag jag har idag) för att få stöd med hur vi kunde resonera med vår arbetsgivare lokalt. Det gick faktiskt så långt som att vi sa att vi slutar om vi inte får samma lönepåslag för alla. Det behövde vi inte göra, utan alla fick samma lön. Vi snackade ihop oss helt enkelt.

Tyvärr var min ingång till fackligt arbete, som så många andra, en dålig arbetsmiljö! Det var det som fick den ”fackliga polletten” att trilla ner för mig och inse att om vi ska kunna ordna det här så måste vi vara många som ställer samma krav.

Vad är det bästa med att vara fackligt engagerad?

Robert: Oj det är så mycket! Först och främst är det såklart alla de personer jag har förmånen att få hjälpa när de är på en väldigt jobbig plats. Jag företräder uteslutande medlemmar som jobbar som personliga assistenter och känner att jag verkligen har mycket av mina egna erfarenheter att relatera till när jag hjälper medlemmar idag. Förhoppningsvis märks det för dem. Min erfarenhet är att det i många ärenden inte först och främst handlar om ekonomiska frågor, även om ekonomisk upprättelse såklart är en viktig drivkraft. Inom personlig assistans går konflikterna på djupet och blir ofta intensivt personliga och det många medlemmar (däribland jag själv) söker är upprättelse och förbättring för vårt yrke i stort. Det är ett oerhört prekärt yrke. Att tillsammans med medlemmar kunna förbättra villkoren i en hel bransch, det måste väl ändå vara det mest givande man kan göra?

Jag gillar generellt mötet med medlemmar väldigt mycket, även om det såklart är svåra situationer så brukar det alltid bli bra samtal som stärker arbetsplatsen!

Vad är det tuffaste med att vara fackligt aktiv?

Robert: Samma sak som det bästa med att vara fackligt engagerad. De flesta jag möter i mina fackliga uppdrag har det väldigt dåligt på jobbet. Det kostar såklart på mentalt att ta del av dysfunktionella arbetsförhållanden och de skador som de gör på oss som kollektiv och som individer. Det gör ont att träffa unga medlemmar som på sitt första jobb blir fysiskt eller psykiskt skadade till den milda grad att de kanske inte kommer tillbaka i heltidsjobb igen.
Till detta kan man lägga svåra förhandlingar med arbetsgivarrepresentanter som ofta kan bete sig ganska cyniskt och samvetslöst gentemot medlemmarna. Men med detta sagt så finns det många motparter som verkligen försöker göra villkoren inom mitt yrke bättre, även om insikten bara har börjat hos de flesta.

Hur jobbar du med dina kamrater i Kommunal för att involvera medlemmarna i verksamheten och för att vara en stark motpart på arbetsplatsen?

Robert: Mitt yrke är av hävd svårorganiserat. Dels på grund av de lagar som är förutsättningen för personlig assiststans (LSS) och dels på grund av det faktum att våra arbetsplatser är någon annans hem. Att inkludera medlemmarna i det fackliga arbetet skulle jag vilja säga är en absolut nödvändighet, att utbilda, engagera och förmå så många som möjligt att ta på sig fackliga förtroendeuppdrag. Det gör också att ”våra frågor” syns i vår stora organisation.

Därför kan man säga att varje enskilt möte med våra medlemmar är ett tillfälle där vi bygger organisation. Ofta kommer vi i kontakt med medlemmarna när det redan är ”för sent”, då vi redan i dagsläget inte omfattas av LAS så kan en personlig assistent de facto sägas upp med minimal av anledning. Varje möte blir ett tillfälle då vi som arbetar fackligt gentemot personlig assistans måste ge stöd, medlemsutbildning och tillsammans hitta gångbara vägar framåt för hela vår bransch. Alla dessa möten och tillfällen så bygger vi så att säga den lokala fackliga organisationen, skapar plattformar för medlemmar att verka branschöverskridande med varandra för att bygga upp ett lokalt fackligt arbete på våra arbetsplatser och på de företagen där vi är anställda. Grunden till det lokala fackliga arbetet kan sägas vara förebyggande för att i nästa steg (i värsta fall på en annan arbetsgivare) kunna fokuserat arbeta med att bygga en riktig organisation.

Kan du nämna två fackliga eller facklig-politiska frågor som du ser som särskilt viktiga idag?

Robert: Utifrån ett personlig assistans-perspektiv är det till hundra procent att få igenom starkare anställningsskydd för alla de cirka 100 000 personer som jobbar som personliga assistenter i Sverige. Vi lever bokstavligt talat i en värld där ”saklig grund” inte existerar som ett hinder mot uppsägningar. Varje år företräder jag som fackligt förtroendevald i runda tal 300–400 medlemmar som blir uppsagda godtyckligt. Ofta för att man insisterar på att ha en korrekt arbetsmiljö, hjälpmedel eller bara för att man står på sig i någon viss fråga. Frågan om anställningsskydd går som en röd tråd genom hela den personliga assistansens historia, och vi är inte i mål ännu.

Kopplat till detta är jag fullständigt vettskrämd av den liggande LAS-utredningen. För mig är det helt absurt att man i utredningen lägger fram förslag som redan idag finns in min bransch, och vill att man ska låta dem råda för alla på arbetsmarknaden. Jag ser det som en av de viktigaste fackliga striderna under min livstid, kanske under de senaste 100 åren.

En annan fråga som många medlemmar jag företräder tycker är viktig, liksom jag själv och många från andrayrkesområden inom Kommunal, är arbetstidsförkortning. Det är få som håller fram till pensionen. Den genomsnittlige Kommunalaren är slutkörd fysiskt den dagen de går i pension och pensionskuvertet visar sällan eller aldrig en summa som speglar den graden av sliten kropp som personen har. Det är ytterligare en sådan ödesfråga för mig.

Ålder: 39.

Bor: Högdalen, Stockholm.

Familj: Gift med Maria sedan snart åtta år.

Fritidsintresse: Fritidspolitiker sedan två år – jag sitter i Stockholms stads Kommunfullmäktige och är bland annat gruppledare i Äldrenämnden – vilket tar en stor del av fritiden i anspråk. Läser annars mycket, främst politisk litteratur och artiklar och arkeologi/historia men jag har även en fäbless för fantasy och science-fiction. Landsvägscyklar dessutom runt 200 mil per år, spelar squash och vandrar. Lyssnar också mycket på musik och spelar en del dataspel.

Du arbetar som säljare på bensinstation, och är fackligt förtroendevald i Transportarbetarförbundets avdelning 5 i Stockholm. Hur började ditt fackliga engagemang?

Nina: Det började med att jag fick besök under nattpasset av en av Transport Avd.5:s bästa aktivister i dåvarande ”uppsökerigruppen”. Han fick mig att inse att man faktiskt kan göra något åt arbetsmiljöproblem genom att engagera sig aktivt som facklig, så jag blev skyddsombud på min arbetsplats. Jag var redan medlem i facket men passiv. Jag organiserade därefter min arbetsplats och vi fick till förändringar. Idag är jag förtroendevald avdelningssekreterare på 35%, sitter i avdelningsstyrelsen och dess verkställande utskott, men är dessutom fortfarande skyddsombud. Jag ingår också i Transports avtalsdelegation inför avtalsrörelsen. Att vara med och påverka beslut som fattas är viktigt och jag utgår alltid från mitt arbetarklassperspektiv. Vad är bra för oss arbetare?

Vad är det bästa du vet med att vara fackligt engagerad?

Nina: Att ha styrka att åstadkomma förändringar som gör skillnad för oss på golvet. Tillsammansskapet. Ensam är sällan stark, men tillsammans kan vi skapa förändringar. Att se att man faktiskt kan påverka arbetsmiljön och vardagen för oss hårt arbetande människor, det ger mig styrka och energi att fortsätta kämpa för våra villkor.

Vad är det tuffaste med att vara fackligt aktiv?

Nina: I vissa lägen får man ta fighten ensam. Det går det med, fast det är tufft. Jag vet ju dock i mitt hjärta att många har haft nytta av mina strider, och det gör mig glad såklart. Men jag önskar att fler såg vikten av att engagera sig fackligt istället för att vara passiva medlemmar.

Vad ser du som dom viktigaste utmaningarna för er i Transport idag i den fackliga verksamheten? Hur bygger ni ett starkare Transport?

Nina: Att vi lyckas organisera och få fler aktiva medlemmar. Högern och nyliberala krafter har skapat en arbetsmarknad som är oerhört segregerad. Det gäller att inte ställa arbetare mot varandra, och att stå upp för kollektivavtalen, som kan vara det viktigaste vi har idag. Vi bygger ett starkare Transport genom organisering, utbildning och kunskap om facklig verksamhet.

Vilka facklig-politiska frågor ser du som särskilt viktiga idag?

Nina: Det finns två frågor som definitivt har mitt fokus. Den ena är LAS-frågan, såklart. Det är den viktigaste frågan för facket, om vi alla inte ska backa 100 år och stå med mössan i hand igen och bli provanställda på livstid. Vi ska ha trygga anställningsformer!

Den andra är socialförsäkringssystemet. Det behöver definitivt reformeras. Betänk till exempel att vi löntagare avstår löneutrymme för att ha sjukpenning om vi blir sjuka. De pengarna är inte ens öronmärkta till det längre, det beslutade Alliansen 2013. Vårat avstådda lönepåslag som ska gå till att ge oss trygghet om vi blir sjuka går numera in i den allmänna skattebasen, samtidigt som direktiven till försäkringskassan som gavs av S-MP-regeringen 2015 är helt absurda. De gör så att vi hamnar mellan stolarna och har en allt för låg ersättning, om vi får någon alls.

Det skapar inte tillit till att bidra till skattesystemet och den som har råd skaffar privata försäkringar istället. Mottot måste vara att 80% får 80%, oavsett om vi är arbetare eller tjänstemän, så att alla ser värdet och nyttan i att betala skatt. Eller så kanske det löneutrymme vi avstår ska ges som ett plus i vårat lönekuvert, så att vi arbetare också har råd med privata försäkringar? Det skulle innebära 3,55% i lönepåslag utöver den löneökning vi förhandlar fram. Men den vägen vill vi inte gå! Vi måste alla solidariskt bidra till det system som en gång fungerade som ett skyddsnät när vi blev sjuka. Det är dags att reformera, göra om och göra rätt!

Ålder: Snart 50 år.

Bor: På landet i Knivsta, söder om Uppsala.

Familj: Två vuxna döttrar och katten Sixten.

Fritidsintresse: Trädgård och god mat.