Skip to main content

Författare: gunnarwestin81

Regeringen förvandlar a-kassan till ett straffsystem

Den nya a-kassan innebär att ersättningen trappas ned betydligt snabbare än tidigare. För många betyder det att inkomsten rasar redan efter några månader. Samtidigt skenar hyror, matpriser och elräkningar. Människor tvingas ta av sina besparingar, sälja tillgångar eller skuldsätta sig. Den som saknar ekonomiska marginaler – och det är majoriteten av LO-yrkena – faller rakt igenom.

Brutaliseringen blir kanske tydligast i fråga om hur de nya reglerna drabbar de som är långtidsarbetslösa. För dessa hamnar ersättningen i och med de nya reglerna inte bara på en orimligt låg nivå, denna nivå pressas dessutom ned över tid trots att just denna grupp har svårast att förbättra sin situation. Att överleva på systemets bottennivå – 365 kr per dag (före skatt) – är i princip inte möjligt för någon, och kommer att leda till att allt fler långtidsarbetslösa tvingas att ansöka om försörjningsstöd.

Samtidigt som regeringen alltså pressar in fler människor i verkligt bidragsberoende säger den att lägre ersättning ska ”öka drivkrafterna till arbete”. Det är ett argument som gång på gång har motbevisats. Det finns inga belägg för att människor frivilligt väljer arbetslöshet för att ersättningen är för hög. Däremot finns det gott om forskning som visar att ekonomisk stress försämrar hälsa, försvårar jobbsökande och pressar människor att ta första bästa jobb – oavsett villkor. Det leder till sämre matchning och ett mer otryggt arbetsliv.

Det som nu sker är inte en teknisk reform, utan ett ideologiskt vägval. Regeringen flyttar risk från samhälle till individ. Arbetslöshet behandlas som ett moraliskt tillkortakommande snarare än ett strukturellt problem. Den som förlorar jobbet ska straffas ekonomiskt, inte ges stöd att ställa om.

Konsekvensen är ett starkare klassamhälle. Den som har hög lön, sparade pengar eller en partner med god inkomst klarar sig. Den som lever på sin lön gör det inte. A-kassan slutar vara en omställningsförsäkring och blir i stället ett disciplineringsverktyg riktat mot arbetarklassen.

Sverige har valt en annan väg tidigare. En stark arbetslöshetsförsäkring har varit en grundbult i den svenska modellen – för trygghet, för rörlighet och för jämlikhet. Regeringen river nu systematiskt ner den modellen.

Det är inte modernisering. Det är en medveten politik för att göra otrygghet till norm och fattigdom till påtryckningsmedel. Ett samhälle som behandlar arbetslösa så här är inte starkare. Det är kallare, mer ojämlikt – och djupt orättvist.

Ciczie Weidby,
arbetsmarknadspolitisk talesperson och fackligt-politiskt ansvarig för Vänsterpartiet

Nytt nummer: Vänstern på jobbet

Vänsterpartiets fackliga nätverk sprider nytt nummer av Vänstern på jobbet. Upplagan ligger på 32 000 ex. Tidningen delas ut och sprids företrädesvis på arbetsplatser och i fackliga miljöer i följande län och städer: Skåne, Göteborg, Väst, Värmland, Sjuhärad, Dalarna, Fyrbodal, Flen, Nordmaling, Örebro, Jönköping, Storstockholm, Gävleborg, Blekinge, Skaraborg och Norrbotten. Läs tidningen som pdf här.

Kampen om tiden handlar om människovärdet

”Vi sprängde inte hemmets bojor för att åter förslavas av arbetsmarknaden”. Citatet har för mig okänt ursprung, men i åratal har det legat på topplistan av bästa tänkbara slagord att skriva på banderoller. Orden betyder något. De ger en tillbakablick: Kvinnor i Sverige fick slåss för att få rätt att arbeta, för att komma ut ur hemmen, för att sluta vara fängslade vid spis, tvätt och barnkammare. Det var inte hundratals år sedan – utan bara något hundra. 

I nära ett och ett halvt sekel har kampen om mera liv och mindre arbete pågått. Vid 1900-talets början arbetade den genomsnittlige svenska arbetaren 240 timmar i månaden. Rättvist, nödvändigt och rimligt enligt den tidens högerpartier och arbetsgivare. Men deras argumentation till trots drevs den första arbetstidsförkortningen igenom ungefär samtidigt med den första ”allmänna” rösträtten (som de också var emot). Först 48 timmars arbetsvecka för vissa grupper. Några decennier senare genomfördes en ytterligare sänkning, till 45 timmar i veckan. Nu är det över 50 år sedan arbetstiden sänktes till 40 timmar i veckan.

Kampen om tiden är lika viktig nu som då. Den handlar om människovärde – att vår tid i livet inte ska dedikeras till arbete, att arbeta och blott överleva. Att vara med familj och vänner, utöva någon hobby, fritidssyssla, göra vad som eller göra ingenting. Andas. Återhämta sig. Ett liv kan – faktiskt – vara mycket mer av det goda.

När vi lämnade pandemin gick vi in i något som brukar heta ”det nya normala” på arbetsplatserna. Det är distansarbete, avveckling av egna kontor till förmån för stora kontorslandskap och gränslöshet avseende tid och rum. För många och särskilt tjänstemän går det att arbeta lite var som helst, när som helst. Till och med ofta hur mycket som helst. Övertidsarbete skjuter i höjden år efter år, men det är bara sådant som syns i statistik. Det är nog en ganska liten del av det faktiska arbetet som utförs som dokumenteras. Det nya normala är mer gränslöst än det gamla normala. 

Samtidigt pågår allt det viktiga arbetet som inte går att utföra på distans eller via videomöten, dag ut och dag in. De grupper som får det här landet att fungera i grunden, de går till sina arbeten varje dag och kommer att fortsätta göra det. Alla kommer att fortsätta kämpa för att få ihop sina arbeten med sina liv. Alla kommer att fortsätta känna stress över allt som inte hinns med. Vi sliter ut oss på olika sätt men med samma konsekvens: Kortare livslängd och försämrad hälsa.

Ingen kan ju säga att vi inte gett den rådande 40 timmarsveckan tid. Men de arbetsveckor vi (fortfarande) har idag har inte anpassats till hur samhälle och teknik har utvecklats. De är inte heller anpassade till faktiska människoförhållanden. Systemet förutsätter att en person tar ett större ansvar för hushåll, barn, matlagning, tvätt med mera medan den andra arbetar. Gjort för kärnfamiljen. Men kärnfamiljen är knappast norm längre, tack och lov. Det går också att vända och vrida på frågan om arbetstidsförkortning på hur många sätt som helst. Ska det lösas av parterna genom avtal? Ska det lagstiftas? Vem ska betala? Vad kostar det? ”Sverige kommer att gå under om arbetsveckorna skulle vara 30 timmar i stället för 40!”

Många av argumenten emot att göra livet till mera liv och mindre arbete är, som av en händelse, ganska precis samma som de varit hela tiden, i över hundra år. De flesta har en tyglande ton: En arbetares uppgift i livet är arbete.

Människovärdet är det främsta argumentet för en välbehövlig förkortning av arbetstiden. Vi har inte sprängt en rad bojor för att åter förslavas av arbetsmarknaden.

Jenny Bengtsson

“Vi behöver värna våra kollektivavtal”

I Sverige är anställnings- och arbetsvillkor (löner, arbetstider, ledigheter, pensioner och mycket annat) till stor del reglerade i kollektivavtal. För att den ordningen ska funka behövs fackföreningar med tillräcklig styrka och antal medlemmar för att kunna företräda de anställda. Grundtanken är att arbetsgivare inte ska kunna konkurrera med låga löner och försämrade arbetsvillkor.

Även i branscher där kollektivavtal är normen försöker arbetsgivare hitta sätt att runda dem. Ett exempel är kollektivtrafiken. Marta Aguirre har arbetat som tågvärd på Stockholms pendeltåg:

– Arbetsgivarna är ofta kreativa. Ett exempel var när de bildade ett nytt bolag som pendeltågstädarna flyttades över till, vilket betydde att de inte längre behövde tillämpa det tidigare kollektivavtalet.

Marta menar att det bara är genom facklig organisering som sådana försök kan avvärjas, med tillägget att facket också måste våga ta konflikter.


Ett problem för alla anställda i tåg- och busstrafiken är också de återkommande upphandlingarna:

– De som vill ha systemet säger att kollektivtrafiken blivit billigare med dessa. Men upphandlingarna leder till en press på villkoren. Bolagens vinster betalas av anställda och av resenärer i form av sämre turtäthet, urholkad service och brister i arbetsmiljön.

Marta Aguirre, fd tågvärd som kandiderar i EU-valet

Marta kandiderar i EU-valet
Marta Aguirre kandiderar för Vänsterpartiet i det kommande EU-valet, och står på fjärde plats på partiets lista. Om hon väljs in vill hon arbeta för att det ska bli svårare för arbetsgivarna att runda kollektivavtalen.

– Vi behöver ändra regelverket för EU:s upphandlingsdirektiv så att kollektivavtal blir normen. Sedan behöver vi en diskussion i Sverige om värdet av att sköta samhällsviktiga verksamheter, såsom kollektivtrafiken, i egen regi. 

”Vänstern måste vara en stark röst för yrkes-chaufförerna”

En effekt av den fria rörligheten på EU:s arbetsmarknad har varit att allt fler inrikestransporter utförts av utländska åkerier som betalar löner långt under nivån i svenska kollektivavtal, och som dessutom pressar sina chaufförer att bryta mot både arbetstids- och trafikregler. Seriösa åkerier har å andra sidan fått det svårare att klara konkurrensen.

Dock har viktiga steg kunnat tas för att komma till rätta med problemet: År 2020 antogs ett nytt ”vägpaket” i EU med nya regler för att få bättre ordning på den tunga trafiken på vägarna. Detta skedde efter ett omfattande arbete från transportarbetarfacken och vänstern i EU.

Paketet innehöll nya regler för utstationerade chaufförer (som tillfälligt kör i ett annat EU-land), så att de kan få rättvisare löner för sitt arbete. Det innehöll även bättre kontrollmöjligheter genom kör- och vilotidsbestämmelser, färdskrivarbestämmelser och bättre reglering av så kallade cabotagetransporter (då utländska lastbilar utför inrikestransporter).

Björn Molin, ordförande i Transports avdelning 6 (Värmland)

Trots lagstiftningen är det dock tydligt att fusket på många håll fortsätter, och att kontrollerna behöver förbättras. Björn Molin, som jobbar på Schenkers terminal i Karlstad och är fackligt aktiv i Transport, håller med:

– Bra lagstiftning har införts. Men det nya regelverket måste efterlevas, och där brister det ofta. Det behövs definitivt mer resurser för myndighetskontroller och bättre samordning för att stävja fusket.

Så länge som det går att tjäna pengar på billiga transporter finns också ett starkt incitament till att fusket fortsätter, något som Björn ser i sin fackliga vardag:


– Arbetsgivarsidan är i princip helt frånvarande. När vi träffar förhandlarna för åkeriföretagen så fattar de förvisso att branschen behöver bättre arbetsvillkor. Men deras huvudorganisation Svenskt Näringsliv sitter och bromsar. Där trycker man i stället på för ”gratis frakt”, och säger att transporterna inte får bli dyrare för industrin.


Gällande vad som behöver göras nu har Björn ett tydligt budskap:


– Vi behöver mer av samverkan mellan myndigheter inom EU för att öka antalet kontroller på vägarna, också här i Sverige. Här är det viktigt att vänstern fortsätter att trycka på som en stark röst för chaufförerna, och för branschen som helhet! 

Fem förslag från vänster i EU-valet

  1.  Svenska kollektivavtal gälla för alla som arbetar på svensk arbetsmarknad
    Vänsterpartiet vill ändra EU:s upphandlingsregler. Arbetsvillkor i nivå med kollektivavtal ska gälla vid all offentlig upphandling – utan undantag. Vänsterpartiet vill dessutom att EU:s upphandlingsdirektiv ändras så att det blir möjligt för upphandlande myndigheter att ställa krav på kollektivavtal. Det handlar bland annat om att säkerställa att arbetare får försäkringar, pensioner och annan ledighet än semester. Vänsterpartiet vill också stoppa social dumpning genom exploatering av EU-medborgares fria rörlighet. Vi är för att EU-medborgare ska kunna arbeta i andra EU-länder, men principen måste vara att alla ska ha rätt till de löner och arbetsvillkor som regleras i lagar och kollektivavtal i det land där man arbetar – oavsett var man är född eller bosatt. 
  2. Stärkta rättigheter för de som arbetar för gig-plattformar
    I Europa arbetar miljontals, alltifrån matbud till arkitekter, för olika gig-plattformar (Uber, Bolt, Wolt m.fl.). Gemensamt för majoriteten är att de saknar anställningsförhållande, eftersom plattformarnas affärsmodell går ut på att undgå arbetsgivaransvar. Gigarbetarnas situation går att jämföra med äldre tiders daglönare: de tilldelas tillfälliga, dåligt betalda påhugg av ansvarslösa uppdragsgivare. Vänsterpartiet anser att plattformsföretagen ska betraktas som arbetsgivare och att de som utför arbetet ska betraktas som arbetstagare – med de rättigheter och skyldigheter som följer av detta. Vi behöver stoppa den här utvecklingen innan den sprider sig till fler branscher. När EU-direktivet om plattformsarbete nu ska omsättas i svensk lagstiftning kommer vi att stå på gigarbetarnas sida. 
  3. Nej till lagstiftade minimilöner
    I Sverige förhandlar fackförbunden om löner och villkor med arbetsgivarna. Vi har därför inte någon lagstiftning om miniminivån på lönerna – dessa regleras istället i kollektivavtal. Vänsterpartiet anser att makten över vilka villkor som ska gälla på svenska arbetsplatser ska ligga kvar hos arbetsmarknadens parter. Det innebär att löntagarnas villkor kan försvaras och förbättras med hjälp av strejkrätten, och att politiker inte via lagstiftning lättvindigt kan sänka våra löner. Det kallas för den svenska modellen, och den är värd att försvara. 
  4. Billigare el för att klara klimatomställningen
    Klimatkrisen kräver snabb utbyggnad av vår elproduktion. Elmarknaden inom EU har under en tid präglats av höga priser. Metoden att sätta elpriser har lett till att dyr fossil energi idag sätter priset på ren svensk el. Trots att Sverige inte använder rysk gas har den ryska gasen styrt de svenska priserna på el. Vänsterpartiet föreslår att elmarknaden inom landet separeras från vår exportmarknad. Det skulle ge oss ett Sverigepris på el, som sätts efter den el som produceras i Sverige och efterfrågas på den svenska elmarknaden. Den nuvarande modellen som styr elpriserna inom EU måste omförhandlas.
  5. Solidaritet med Ukraina och Palestina!
    Att värna folkrätten är grundläggande för en fredlig utveckling i världen där mänskliga rättigheter och människors trygghet värnas. Vänsterpartiet stödjer Ukrainas rätt till att försvara sig, och vi stödjer sanktionerna mot Ryssland. Vi vill också möjliggöra en snabb återuppbyggnad av Ukraina. Av samma grundläggande skäl är Vänsterpartiet motståndare till den långvariga israeliska ockupationen av Palestina. Israels krigsbrott mot och utsvältningen av befolkningen på Gazaremsan måste upphöra. Vänsterpartiet kräver att EU verkar för fred och folkrätt, genomför sanktioner mot Israel, samt säger upp de förmånliga handelsavtal som möjliggör den israeliska ockupationen.

Vänsterpartiets kandidater: Politiken måste stå på löntagarnas sida

En rättvis klimatomställning. 

Större bidrag till ett krigshärjat Ukraina.

Ett kraftfullt nej till Israels ockupation av Palestina.

Men inte minst en union som står på löntagarnas sida gentemot högerns nedmontering av välfärd och trygghet.

Det vill Vänsterpartiets kandidater arbeta för när de väljs in i EU-parlamentet i juni.

–Om man röstar vänster i riksdagsval så kan man vara trygg i att göra detsamma i EU-valet.

Det säger Hanna Gedin, Vänsterpartiets andranamn i valet den 9 juni. Jonas Sjöstedt, som gör comeback i politiken, står överst på listan.

–För mig är årets EU-val ett steg mot ett framtida regeringsskifte i Sverige. Men också en möjlighet för de svenska väljarna att förhindra framväxten av ett blåbrunt Europa, säger han.

Klimatfrågan
Allra viktigast, säger han, är ändå att driva på i klimatfrågan.

–Vi har länge arbetat för att skärpa EU:s klimatpolitik, ibland framgångsrikt. Men det måste mer till, och Vänsterpartiet har en politik för gröna investeringar som kan skapa nya jobb.

Bland dessa frågor finns järnvägen, kollektivtrafiken och förnybar energi.

Frågor som går på tvärs mot ytterhögern.

Inför årets val pekar flera opinionsundersökningar på att dessa högerextrema partier får framgång. Detta sker samtidigt som många högerpartier fått allt svårare att hålla avstånd till extremhögern.

Trygghet på jobbet
–Många löntagare utnyttjas med dåliga arbetsvillkor i Sverige och EU. Och Sverigedemokraterna är de i EU-parlamentet som står allra mest på arbetsgivarnas sida gentemot löntagarna, påpekar Jonas Sjöstedt.

Privatiseringar, avreglerade marknader och företagens rättigheter går före folkliga och fackliga rättvisefrågor. Det, säger Hanna Gedin, går tvärs emot väljarnas behov.

–Vi vet att de flesta medborgare i EU vill ha hyggliga levnadsomkostnader. Sådant som reallöneökningar, tillgång till förskola för barnen, bra och billigt boende och andra välfärdsfrågor.

I EU finns 28 miljoner gig-arbetare som arbetar under löntagarliknande villkor i plattformsföretag med bland annat dörr-till-dörrtjänster. Men de saknar en formell anställning, vilket innebär att de varken får sjuklön, semesterersättning eller pensionspoäng. 

Och de lär bli allt fler. Enligt EU-kommissionens beräkningar kommer antalet gig-arbetare att öka till över 40 miljoner 2025.

Press på regeringen
Det plattformsdirektiv som EU antagit förändrar inte styrkeförhållandena på något avgörande sätt, men sätter press på den svenska regeringen att göra något åt de slavliknande villkoren här hemma, påpekar Hanna Gedin. 

–Vi fortsätter kampen för att de ska få rättigheter som andra löntagare, säger Sjöstedt.

På liknande vis gynnas företagen på brukarnas bekostnad när offentlig upphandling enligt EU:s marknadsliberala regler måste gå till den som erbjuder lägst pris.

–Och med lägsta pris följer sämre arbetsförhållanden för dem som anställs, påpekar Hanna Gedin. 

Systemet fungerar dessutom som en kassako för riskkapitalister och andra som vill profitera på systemet.

Förbättra EU
–Sedan Sverige gick med 1995 har Vänsterpartiet tillsammans med andra vänstergrupper arbetat aktivt på att förändra unionen. Vi ska fortsätta lägga kraften på att förbättra EU, men också förhindra att unionen utvecklas till en superstat, säger Jonas Sjöstedt. 

I dag, menar han, går företagens lobbyister som barn i huset hos EU i Bryssel.

–Vi är inga döda fiskar som följer med strömmen. Vi står upp för fackliga rättigheter och annan vänsterpolitik som svenska väljare kan känna igen hos oss.

Och den europeiska vänstern är väl samlad, enligt Hanna Gedin.

Enad vänster
–Vi var sexton progressiva vänsterpartier som möttes i Köpenhamn nyligen där vi enades emot EU:s marknadsfundamentalism, bland dem de höga priserna på elmarknaden.

–De enda som skulle förlora pengar om vi inför Sverigepriser är ju de stora elbolagen, påpekar Jonas Sjöstedt.

Medborgarna skulle däremot vinna genom lägre elpriser. De skulle också tjäna på ett sammanhållet och avprivatiserat europeiskt järnvägsnät, samt på effektiva och samordnade polisingripanden mot såväl grova våldsbrott som grova stölder av skattepengar.

–Vänsterpartiet är för transparens och tydliga regler, och emot den korruption som förekommer i EU, säger Gedin.

Per Längby

Fackliga nätverk inom Vänsterpartiet

Det finns flera fackliga nätverk inom Vänsterpartiet som har egna Facebook-grupper. Här följer en sammanställning med länkar till grupperna:

Transportvänstern Riksgrupp

Kommunalvänstern Riksgrupp

Byggvänstern

Handelsvänstern

Seko inom Vänsterpartiet

Lärarvänstern

Vänsterns Vårdförbundare

Vänsterunionen (för Unionen-medlemmar)

Visionvänstern

 

Kock på väg till riksdagen!

Ärligt talat så finns det en fråga jag ofta ställer till mig själv: ”Vem f-n släppte in mig här?”. Med ”här” menar jag rum där beslut tas. Detta är en fråga som kommer med skuld, en vetskap om att vara en minoritet i dessa rum. Jag är LO-arbetare. Min enda utbildning är från gymnasiet i ett yrkesprogram. Jag är Kock, och jag har ägnat mer än 15 år med att jobba i kök. Men jag har inte bara jobbat med mat, jag har jobbat med människor.

Jag står inför att ta mitt största steg utanför min bekvämlighetszon. Jag ställer upp till riksdagsvalet och är 3a på listan i Göteborg med god chans att komma in.

Vi är inte så många med liknande bakgrund som har denna möjlighet, att släppas in i de rum där stora beslut tas. Ett rum där jag ska representera alla med min bakgrund, utan att kunna alla spelets regler. Jag är inte högutbildad, jag är Kock.

Så vem sa att jag får vara med och bestämma? Jo, det gjorde jag. Jag och ni. Och jag kan alla regler, sådana som inga universitet kan lära ut. Jag kan 15 år av oskrivna regler. Jag är lika kompetent som någon annan att bestämma, och jag kommer att representera en stor del av Sveriges befolkning. Och jag är bra nog att företräda mina kollegor och många som oss. Det har jag gjort länge i facket.

Men ibland kan jag ändå inte låta bli att tänka: ”Vem f-n släppte in mig här?”. Och då försöker jag tänka om. För det gjorde ju ni, och jag. Och jag kan alla oskrivna regler. Jag är bra på att bestämma.