Regeringen förvandlar a-kassan till ett straffsystem

Den nya a-kassan innebär att ersättningen trappas ned betydligt snabbare än tidigare. För många betyder det att inkomsten rasar redan efter några månader. Samtidigt skenar hyror, matpriser och elräkningar. Människor tvingas ta av sina besparingar, sälja tillgångar eller skuldsätta sig. Den som saknar ekonomiska marginaler – och det är majoriteten av LO-yrkena – faller rakt igenom.
Brutaliseringen blir kanske tydligast i fråga om hur de nya reglerna drabbar de som är långtidsarbetslösa. För dessa hamnar ersättningen i och med de nya reglerna inte bara på en orimligt låg nivå, denna nivå pressas dessutom ned över tid trots att just denna grupp har svårast att förbättra sin situation. Att överleva på systemets bottennivå – 365 kr per dag (före skatt) – är i princip inte möjligt för någon, och kommer att leda till att allt fler långtidsarbetslösa tvingas att ansöka om försörjningsstöd.
Samtidigt som regeringen alltså pressar in fler människor i verkligt bidragsberoende säger den att lägre ersättning ska ”öka drivkrafterna till arbete”. Det är ett argument som gång på gång har motbevisats. Det finns inga belägg för att människor frivilligt väljer arbetslöshet för att ersättningen är för hög. Däremot finns det gott om forskning som visar att ekonomisk stress försämrar hälsa, försvårar jobbsökande och pressar människor att ta första bästa jobb – oavsett villkor. Det leder till sämre matchning och ett mer otryggt arbetsliv.
Det som nu sker är inte en teknisk reform, utan ett ideologiskt vägval. Regeringen flyttar risk från samhälle till individ. Arbetslöshet behandlas som ett moraliskt tillkortakommande snarare än ett strukturellt problem. Den som förlorar jobbet ska straffas ekonomiskt, inte ges stöd att ställa om.
Konsekvensen är ett starkare klassamhälle. Den som har hög lön, sparade pengar eller en partner med god inkomst klarar sig. Den som lever på sin lön gör det inte. A-kassan slutar vara en omställningsförsäkring och blir i stället ett disciplineringsverktyg riktat mot arbetarklassen.
Sverige har valt en annan väg tidigare. En stark arbetslöshetsförsäkring har varit en grundbult i den svenska modellen – för trygghet, för rörlighet och för jämlikhet. Regeringen river nu systematiskt ner den modellen.
Det är inte modernisering. Det är en medveten politik för att göra otrygghet till norm och fattigdom till påtryckningsmedel. Ett samhälle som behandlar arbetslösa så här är inte starkare. Det är kallare, mer ojämlikt – och djupt orättvist.
Ciczie Weidby,
arbetsmarknadspolitisk talesperson och fackligt-politiskt ansvarig för Vänsterpartiet








