Författare: gunnarwestin81

Johan Torgå är en facklig veteran i ordets rätta bemärkelse. Som tidigare mångårig klubbordförande för Livs-klubben på Orkla Foods i Örebro har han gjort många lärdomar. Få har missat Johans och klubbens engagemang för vinarbetare i Sydafrika. Men Johan har också mycket att säga om facklig gräsrotsorganisering, bl.a. om vikten av medlemsdemokrati och om värdet av sociala aktiviteter. Facklig vänster fick till en intervju om vikten av facklig demokrati och solidaritet.

Facklig vänster: Du har många års facklig erfarenhet från din tid, bl.a. som ordförande för Livs-klubben på Orkla Foods i Örebro, där du arbetade i 29 år fram till pensionen. Vilka är dom viktigaste lärdomarna du gjort i det fackliga arbetet?

Johan: Det tar tid att bygga upp ett bra fackligt arbete, speciellt när det inte funnits så mycket av gemensamma fackliga strider. Demokrati är en mycket viktig hörnstomme som arbetet måste vila på. Helst ska medlemmarna ha samma information som styrelsen. Detta är inte alltid helt enkelt, men måste vara en grundinställning. Arbetsgivaren vill helst att så mycket som möjligt är sekretessbelagt, ofta ”för att inte skapa onödig oro”. Den fällan ska man inte gå på. Naturligtvis är personliga saker inte allmängods, där måste man vara helt konsekvent, men när förändringar, neddragningar o.s.v. ska förhandlas är det mycket viktigt att alla är mycket välinformerade. Denna information kan ju ske på olika sätt, men ett sätt som vi försökte göra var att ge ut ett informationsblad.

Vid ett tillfälle när företaget planerade stora neddragningar rapporterade vi kontinuerligt i vårt medlemsblad vad företaget hade för idéer och hur vi agerade i förhållande till det. Företaget blev mycket störda av detta och tyckte att det skulle skapa onödig oro, men jag tror att det är bättre att veta vad som händer än att tro saker baserat på rykten.

En annan del i det demokratiska är att vi aldrig skriver på våra lokala avtal utan att vi röstat på ett medlemsmöte.

En sak som också är viktig är att kunna ta kritik. Ingen gör alltid rätt och kritiska medlemmar är mycket viktiga för att förbättra saker. Det är flera gånger som medlemmar sagt att de vill gå ur, men där det slutat med att de tagit på sig förtroendeuppdrag.

En sak som vår klubb också försökt göra är att ordna sociala aktiviteter. Vi har t.ex.  gått på stadsvandringar, haft vinprovning av sydafrikanska viner och info och diskussion om vinarbetarnas villkor och oftast avslutat med att äta ihop på någon restaurang.

En sista sak, jag börjar nog bli lite långrandig. En klubbstyrelse kan inte utföra underverk hur bra dom än är. Aktiva medlemmar är basen och det är inte alltid så lätt att få till. I vår klubb hade 20-25% av medlemmarna någon typ av förtroendeuppdrag. Vi samlar alla fackligt förtroendevalda till en träff fyra gånger per år, där vi dels går igenom hur det är på de olika arbetsplatserna, och delar med oss av information som de förtroendevalda sedan kan dela vidare.

Facklig vänster: Du har redan nämnt det i fråga om sociala aktiviteter i er fackliga verksamhet. Ingen som följt dig har nog missat ditt och fackklubbens engagemang för solidaritet med sydafrikanska vinarbetare. Vad har varit drivkraften? Och vad har engagemanget gett för resultat?

Johan: Solidaritet är själva kärnan i den fackliga idén och när tillfället dök upp diskuterade vi saken i styrelsen. Vi hade inbjudna gäster på ett par medlemsmöten, som berättade om de villkor som de sydafrikanska lantarbetarna lever under och tog där beslut om att skänka pengar ur klubbkassan till det sydafrikanska lantarbetarfacket CSAAWU. Det har blivit en naturlig del av klubbens verksamhet. Det finns en arbetsgrupp med för närvarande sex personer som är engagerade. Som mest var vi 8-9 personer och det var över 10% av medlemmarna. Alla medlemmar hålls informerade om vad som händer i Sydafrika och vi har också haft besök av sydafrikanska kamrater på klubbmöten. Sedan 2013 kallar vi detta solidaritetsprojekt för ”Livsmedelsarbetare för Solidaritet” och sedan ett par år deltar också en livsklubb från Stockholm i arbetet. Jag tror att på fabriken har detta arbete skapat en större kunskap om hur villkoren kan se ut i andra länder och att det är mycket som förenar oss som arbetare, oavsett nationalitet och hudfärg. Jag tror också att medlemmarna känner en stolthet över vad vi åstadkommit.

När det gäller resultat i Sydafrika så var vi en viktig del i att CSAAWU överlevt. De var illa ute ekonomiskt åren efter de stora lantarbetarstrejkerna. Våra ekonomiska bidrag tillsammans med andras räddade dem. I samband med vinarbetarstrejken på Robertson Winery 2016 samlade vi in över hundratusen kronor till deras strejkkassa. Genom åren har vi samlat in mellan 300 000 och 400 000 kr till CSAAWU. Men om vi ser på solidaritetens andra sida så agerade CSAAWU när Findus i Bjuv skulle läggas ned. Den solidariteten gjorde stort intryck på livsmedelsarbetarna på Findus. Samma sak gäller flytten av Göteborgs Kex och nu den hotande flytten av produktion från min gamla fabrik till Norge. Det är detta som är skillnaden mellan välgörenhet och solidaritet – välgörenhet går en väg medan solidariteten går åt båda håll.

Vill man veta mer om detta så finns det en Facebook-sida som heter ”Livsmedelsarbetare för Solidaritet” och på Youtube finns det en film som vi gjort, Skuggsida.

Facklig vänster: Många arbetsplatser inom livsmedelsproduktion utsätts för avveckling när arbetsgivare flyttar produktion till andra länder i jakten på konkurrensfördelar. Även fabriken i Örebro har drabbats av detta. Vad tänker du om detta? Hur kan man arbeta fackligt för att försvara arbetstillfällen i en globaliserad värld där arbetsgivarnas möjligheter att pressa kostnader på det här sättet ökar?

Johan: Det här är en svår fråga och som jag ser det står vi inom fackföreningsrörelsen rätt handfallna. Jag tror att det är mycket viktigt att stödja varandra över landgränserna, oavsett om flytten gynnar ens egen arbetsplats. Sedan tror jag att vi måste bli mycket bättre på att skapa opinion i sådana här frågor. Vi måste gå utanför fabriksgrindarna och söka stöd. Tyvärr är det ofta så att många ger upp innan man tagit striden. Vi borde inom fackföreningsrörelsen sätta oss ner och diskutera strategier och idéer om hur vi skulle kunna organisera kamp. Jag tror också att denna diskussion hör hemma i Vänsterpartiet. Hur kan vi agera för att stödja en sådan facklig kamp. Men de drabbade fackklubbarna måste också bli bättre på att begära hjälp. Internationell facklig solidaritet borde finnas på dagordningen på fler arbetsplatser och i partiföreningar.

Facklig vänster: Vad skulle du säga har varit det bästa med att vara fackligt engagerad, respektive vad som har varit svårast?

Johan: Det bästa är när man ser att det man varit engagerad i gett resultat. Jag hade ett urklipp från Livs tidning Mål och Medel från början av 1990-talet där det stod att vår arbetsplats hade de lägsta lönerna, under Konservavtalet, i Sverige. När man tittade ett par decennium senare hade vi de högsta livsmedelsarbetarmedellönerna inom Orkla Foods.

Det som är svårast är att få till den medlemsaktivitet som man vill ha. Att tycka att fackföreningarna ska vara folkrörelser och att få till den aktiviteten är inte lätt. Det är lätt att man faller i den fällan att man blir fixaren, den facklige superhjälten.

Facklig vänster: Kan du nämna två fackliga eller facklig-politiska frågor som du ser som särskilt viktiga idag?

Johan: En fråga som engagerat mig är ändringarna i LAS. LAS och speciellt turordningsreglerna är viktiga i det lokala fackliga arbetet. Det är mycket sorgligt att fackföreningsrörelsen inte har hållit en gemensam front. Att Kommunal och IF Metall tillsammans med tjänstemannafack kommit överens med arbetsgivarna i en överenskommelse som sedan ska ligga till grund för lagändringar är allvarligt. Jag tycker att de har sålt ut övriga, för vilka denna överenskommelse inte är bra, milt sagt. Där tycker jag att Vänsterpartiet ska stå kvar i sin kritik.

En andra fråga är all denna produktion som flyttar utomlands till länder med lägre löner, eller där företagen ser andra fördelar med nedläggningar och flyttar. Här står vi handfallna både från fackligt och politisk håll. Inom livsmedelsindustrin har detta varit en trend rätt länge nu. Jag har inga svar här, men det är en viktig fråga.

Mer om Johan:

Ålder: 69 år

Bor: I bostadsrätt i Örebro.

Familj: Fru, 3 döttrar och 6 barnbarn.

Fritidsintresse: Internationell solidaritet, politiska frågor, sommarstuga, natur och barnbarn.

Favoritmat: Stekt fläsk, rösti och lingonsylt. Hemmagjord glass.

Favoritmusik/kultur: Lars Winnerbäck, Lisa Nilsson, Bo Kaspers orkester. En bra bok jag nyligen läst är Svart historia av Peter Widén. När det gäller film så är Magnolia en favorit, en annan är Land och Frihet av Ken Loach.

Om du någon gång på Stockholms centralstation köpt en kaffe på Caffè Ritazza (ett kafé nära entrén) – kanske i farten på väg till ett tåg – är det fullt möjligt att du blivit serverad av baristan Kajsa Bysell. I så fall har du växlat ett ord eller två med Hotell och Restaurangfackets ordförande i Stockholm-Gotland, en eldsjäl som brinner för organisering och facklig utbildning. Facklig vänster fick till en intervju där Kajsa delade med sig av många viktiga insikter.

Facklig vänster: Kajsa, hur började det fackliga engagemanget för din del?

Kajsa: För mig började min fackliga resa som för många andra, jag hade en facklig förtroendevald på arbetsplatsen som sa ”Kajsa, du är ju rivig och vågar säga ifrån, ska du inte bli skyddsombud?”. På den vägen är det. Jag gick en medlemsutbildning och fick träffa fler branschkollegor som liksom jag såg orättvisor på sina arbetsplatser. Där och då bestämde jag mig för att alltid arbeta mot orättvisorna som ofta uppstår och för allas lika värde i arbetslivet.

Facklig vänster: I avdelningen som du leder är du en känd organisatör, och en flitig medlemsvärvare som också är pådrivande i arbetet med att bilda nya fackklubbar inom HRF. Vi vet också att studier ligger dig varmt om hjärtat, och att du är kursledare för såväl nya fackliga medlemmar som för förtroendevalda. Vad är roligast i det fackliga engagemanget? Vad känns viktigast?

Kajsa: Bildningsfrågorna är för mig det vassaste och viktigaste verktyget vi inom arbetarrörelsen har. Folkbildning har genom historien fått facken att växa sig starka och det är fortfarande min uppfattning att ett starkt och aktivt bildningssystem kommer att leda till kollektiv styrka på våra arbetsplatser. Bildning är organisering, och organisering är målet för att navet som är den lokala fackliga organisationen ska lyckas. Det är så vi kan upprätthålla den svenska modellen som vi under årtionden byggt upp.

Så ja, det är bildningsfrågorna jag tycker är viktigast inom arbetarrörelsen. Med det sagt är det inte bara dom traditionella utbildningsvägarna jag syftar på. Det som ger mig mest glädje är att tänja på gränserna, våga nytt och att alla medlemmar ska ha likvärdig rätt till bildning. Facken måste som jag ser det bli bättre på att möta alla där individen står. Se till behoven och finna lösningar så att alla inkluderas och utvecklas inom facken. Ofta ses saker som hinder och där måste tanken övergå till att ett hinder kan vara en möjlighet. Vill du organisera dig måste facken finna plats för just dig i stället för att placera dig i den traditionella fackliga världen. Att väva ihop klassfrågor, feminism och arbetsrätt genom att belysa de samhällsfrågor våra medlemmar lever med är av största vikt. Vi måste våga prata klass för att uppnå framgång i ett jämställt arbetsliv. Vi måste göra det naturligt att prata politik och hur allt hänger ihop. Allt detta utan fluffiga stora ord och mer på ett sätt som alla förstår och kan relatera till.

Facklig vänster: Under pandemin har hotell- och restaurangpersonal drabbats särskilt hårt av uppsägningar, och många har också haft en utsatt situation beträffande smittspridningen i och med de många kontakterna man har med kunder inom branschen. Hur skulle du sammanfatta det år som gått? Vad har varit tuffast, och vilka är lärdomarna?

Kajsa: Förra året börjades superstarkt. Den avdelning jag leder organiserade som bara den. Det bildades lokala klubbar och medlemmar radade upp sig för att gå en utbildning. Sen kom Covid-19 som en bomb. En tsunamivåg av uppsägningar översköljde oss, och vi förlorade massvis med kollegor över en natt när alla med otrygg anställningsform rakt av fick gå hem. Samtalen strömmade in på jourtelefonen och på arbetsplatserna med frågor om uppsägningstider, löneutbetalningar och korttidspermittering. Framför allt var det väldigt många som var oerhört ledsna och uppgivna. Timmar med medlemmar som grät då de mist all inkomst över en natt. Frågor om hur dessa skulle ha råd med hyrorna nästa månad eller hur de skulle kunna ge deras familjer mat nästa vecka.

Det gångna året har varit upp och ner. Förutsättningarna har ständigt ändrats för både oss som arbetar i branschen så som för arbetsgivarna. Det är ovist och min förhoppning är att vågen snart sköljt bort. Jag kommer ta med mig av all jäklar anamma jag upplevt ute på arbetsplatserna. Att hjältarna i branschen efter detta ska belönas och att vi tillsammans måste hålla ihop för att alla ska få trygga anställningar och en jäkla bra arbetsmiljö. Anställningstryggheten har aldrig förr varit så viktig.

Facklig vänster: Hur arbetar ni på avdelningen och i klubbarna för att involvera medlemmarna i den fackliga verksamheten? Vilka är dina bästa tips i arbetet för att göra facket till en stark motpart på arbetsplatsen?

Kajsa: Inkludering är ett nyckelord för mig. Våga tillåta förändringar. Inom HRF arbetar vi hårt med att alla nyvalda förtroendevalda snabbt ska få gå de utbildningar som krävs för uppdraget. Ser vi på andra förbund som kanske inte har lika stor medlemsomsättning eller omsättning av förtroendevalda så kan en utbildningsplan sträcka sig över flera år. Hos oss är det raketfart som gäller. Vi måste köra på hundra procent från dag ett för att ge de förtroendevalda den kompetens de behöver för att vara den starka motparten i förhandlingsrummet. Vikten av att samtala, förankra och bilda medlemmarna i klubbarna är a och o.

Facklig vänster: Kan du nämna två fackliga eller facklig-politiska frågor som du ser som särskilt viktiga idag?

Kajsa: Ser jag till min egen arbetsplats, men även hos många fler, är det arbetsmiljöfrågorna som måste stärkas och arbetas hårdare med. Särskilt nu, under och efter pandemin. Skyddsombudens roll måste stärkas och arbetsgivarna måste satsa på utbildning för dem, och ta sitt ansvar för att samarbetet med den lokala fackliga parten blir ett fungerande, seriöst och systematiskt arbete.

Blickar jag ut över branschen och även till andra branscher så är det ett måste att anställningstryggheten stärks. Redan innan pandemin hade vi enormt många branschkollegor med orimligt otrygga anställningar och min farhåga är att nu, när branschen kickar igång igen, kommer detta vara det nya normala. Det kommer att bli en gigantisk utmaning, och därför måste lagstiftarna backa upp oss i de fackliga leden genom att skrota otrygga anställningsformer som allmän visstid.

Mer om Kajsa

Ålder: Snart 37

Bor: Stockholm

Familj/civilstatus: Sambo

Fritidsintresse: Umgås med vänner och familj, gärna till god mat/dryck och fotboll.

Favoritmat: All pasta

Favoritmusik: Svensk reggae och Hiphop

Skyddsombudet och bilarbetaren Lars Henriksson har ett helt liv som fackligt engagerad bakom sig, och har hunnit med att göra mycket. Efter att bara ha jobbat en vecka på Volvos bilfabrik i Torslanda fick han erfara en vild strejk, och sen var Lasse engagerad i försöken att bygga facklig opposition. Sedan 15 år ger han ut Kvasten, en oberoende arbetsplatstidning, han har också hunnit med att skriva en bok som handlar om hur bilindustrin skulle kunna ställas om för klimatvänlig produktion, och är en flitig krönikör i industrifackens tidning Dagens Arbete. Facklig vänster fick till en intervju.

Facklig vänster: Du arbetar på bilfabriken Volvo Torslanda, och har länge varit fackligt engagerad.  Hur började ditt fackliga engagemang?

Lasse: Med en rivstart!  Någon vecka efter att jag börjat jobba i juni 1978 utbröt en vild strejk och hela fabriken stannade. Jag hade egentligen bara tänkt jobba över sommaren men hamnade direkt i hetluften och blev kvar och hängde med i den fackliga opposition som dragit igång några år innan.

Facklig vänster: Vad är det bästa, respektive det svåraste med att vara fackligt engagerad?

Lasse: Det bästa är att ha någonstans att göra av den ilska, frustration och irritation som företaget alltid förser en med på en arbetsplats som vår. Och i de allra bästa stunderna, att vara en del av en gemenskap som tar sig an detta tillsammans.

Det svåraste är nog att inte falla in i rollen som den som ”tar hand om det fackliga”, i stället för att se sig som organisatör, alltså att göra saker gemensamt. Det blir lätt så att folk överlåter saker och ting till den som är erfaren och brukar stå i första ledet och det kan också vara lockande. Men då urholkar man på sikt det som är vår styrka.

Facklig vänster: Om du skulle nämna en av dom viktigaste erfarenheterna du gjort under ditt liv som fackligt engagerad, vilken skulle det vara?

Lasse: Just detta, att det är i kollektivet, hos arbetskamraterna gemensamt, styrkan finns, inte i ett välsmort munläder eller en tuff attityd. Det gäller att alltid lita till den kraften. Därför är det också så oerhört viktigt att lyssna och inte hamna i försvarsposition när någon kommer med kritik, även om den går på tvärs mot ens egen uppfattning. Jag har varit med om att bli utskälld av folk som sedan tagit på sig viktiga uppgifter.

Facklig vänster: Efter den förra finanskrisen och massuppsägningarna på Volvo som följde skrev du boken Slutkört, som handlar om hur bilindustrin kan ställa om till klimatvänlig produktion. Vad tänker du om klimatfrågan idag utifrån ett fackligt perspektiv? Vilken roll kan fackföreningar spela i kampen för omställning och en ekologiskt hållbar samhällsutveckling?

Lasse: De flesta fack säger pliktskyldigt fraser om klimatet men gör väldigt lite. Framför allt saknas det försök att förankra klimatkampen i det fackliga vardagsarbetet. Facken skulle kunna bli den verkliga maktfaktor som klimatrörelsen saknar, vi finns i produktionen, samhällets ekonomiska hjärta, och kan direkt hota kapitalet. Ungdomarnas klimatstrejker har varit oerhört viktiga men har ändå bara varit symbolhandlingar. Vi skulle faktiskt kunna genomföra verkliga strejker för att sätta press på både stat och kapital. Facken borde bli en tung allierad till klimatrörelsen och själva driva frågor om omställning som ett sätt att rädda hotade jobb och backa upp kraven med traditionella fackliga maktmedel.

Facklig vänster: Du tog 2006 initiativ till att starta en arbetsplatstidning, Kvasten, som sedan dess kommit ut med 150 nummer. Tidningen har ett underifrånperspektiv och är inte knuten till facket, utan har en mer oberoende ställning. Förra året fick du priset Arbetare till arbetare för utgivningen med motiveringen att du bidragit till att skapa ”en levande och kritisk röst från golvet på Volvo Personvagnars fabrik i Torslanda, en röst som skulle behövas på betydligt fler arbetsplatser.” Vad har ni åstadkommit med Kvasten, och hur står sig tidningens relevans idag?

Lasse: Det vi framför allt har gjort är att sätta ord på saker som väldigt många på fabriken tycker och lyft fram dem i ljuset. Sådant som folk säger till varandra vid fikaborden har Kvasten satt på pränt. Förhoppningsvis har det lett till att fler har vågat säga ifrån själva. Säkert har en del chefer också tänkt sig för en gång extra när de varit på väg att göra något dumt eftersom de vet att risken alltid finns att hamna i Kvasten. Den röda tråden som går genom varje nummer är att vi som arbetar har gemensamma intressen gentemot företaget, saker som vi måste stå upp för gemensamt om vi inte ska bli överkörda. Egentligen borde det vara fackföreningen som driver den ståndpunkten i varje läge men så länge de inte gör det kommer det att finnas behov av en oberoende röst som Kvasten.

Facklig vänster: Avslutningsvis, kan du nämna två frågor som du ser som särskilt viktiga idag?

Lasse: En sak som nästan alla pratar om oavsett om de jobbar på fabrik, i hemtjänsten eller som lärare är den ökande hetsen, hur våra jobb sliter allt hårdare på kropp och själ när resurser skärs ner och jobben rationaliseras. Allt för att vi ska bli ”konkurrenskraftiga”, alltså mer lönsamma. Det är något som behöver mötas på alla nivåer, först och främst direkt på varje arbetsplats när vi utsätts för det, men även genom övergripande krav på kortare arbetstid, starkare anställningsskydd och fackliga rättigheter. Det är en fråga där jag tror att det går att skapa solidaritet med lokala strider eftersom så många känner igen sig.

Den övergripande ”frågan” för allt fackligt arbete är hur vi bedriver det fackliga arbetet. Att uppgiften alltid är att skapa stridbara kollektiv. Att vi inte faller in i den byråkratiska lunken utan hela tiden strävar efter att facket ska vara en demokratisk organisation där medlemmarna bestämmer.

Mer om Lasse:

Ålder: 63 år

Bor: Göteborg, Majorna

Familj: Firade 40-årsjubiléum med Kirsti i fjol. Två söner, lika många svärdöttrar och fyra barnbarn.

Fritidsintresse: Läser och skriver, tränar aikido och, på sommarhalvåret, en liten stuga på numera utsålda arbetarön Knarrholmen utanför Göteborg.

Favoritmusik: Helst hårdrock på små ställen men jag lyssnar på ett brett spann av musik. Mest missade spelningar det senaste året: Nick Cave, Einstürzende Neubauten och Mastodon.

Emma Karlsson är fackligt aktiv i Seko och jobbar på ett godstransportföretag, dvs på järnvägen. Hon har alltid varit med i facket, men det var först när hon fick en mer varaktig anställning som hon kände motivationen att engagera sig fackligt. I Emmas klubb prioriteras medlemsaktiviteter högt, och det leder till stor uppslutning och att medlemmar kommer samman och snackar.

Facklig vänster: Du arbetar på ett av dom stora godstransportföretagen, Green Cargo, som radioloksoperatör eller, med ett enklare ord, som växlare. Hur ser en typisk arbetsdag ut för dig?

Emma: Det är väldigt varierande eftersom jag arbetar på en stor rangerbangård och det finns många uppgifter att utföra. Vissa dagar bromsprovar och funktionskontrollerar jag godstågsvagnar. Vissa dagar sitter jag inne i rangertornet och övervakar växlingen. Andra dagar arbetar jag i lokdepån och tar hand om lok mellan avgångarna.

Facklig vänster: Du är också fackligt engagerad sedan 3 år och förtroendevald sekreterare i Seko Klubb Green Cargo Väst. Vad var bakgrunden till ditt fackliga engagemang?

Emma: Jag har alltid sett det som självklart att vara medlem i facket. Men när jag började arbeta på den arbetsplats jag är nu var det i stort sett mitt första riktigt stabila jobb så blev det nog första gången det kändes konstruktivt att engagera mig. Den grundläggande orsaken är säkerligen uppväxten med min fackligt engagerade pappa som var fackligt förtroendevald på posten under min uppväxt.

Facklig vänster: Vad är det bästa du vet med att vara fackligt engagerad? Vad är jobbigast?

Emma: Det bästa är när man faktiskt märker att vi är starka tillsammans, att ifall vi håller ihop så kan kollektivet göra skillnad. Det jobbigaste är att det fackliga arbetet motarbetas, i samhället i stort och på arbetsplatserna i synnerhet. Vi får ständigt kämpa för att få våra fackliga ledigheter och fackliga tid. Skyddsorganisationen får ständigt mindre tid att utföra sitt arbete på.

Facklig vänster: Hur jobbar du med dina kamrater i Seko-klubben för att involvera medlemmarna i verksamheten och för att vara en stark motpart på arbetsplatsen?

Emma: I vår klubb lägger vi en del pengar och energi på att bjuda in till aktiviteter. Det kan kanske låta väldigt banalt och kanske inte som en självklar uppgift för en fackförening egentligen. Men det gör att folk kommer på möten och samlas och snackar. På många aktiviteter kommer så många som hälften av alla 140st medlemmarna.

Facklig vänster:  Kan du nämna två fackliga eller facklig-politiska frågor som du ser som särskilt viktiga idag?

Emma: En fråga som är viktig för oss lokalt är inflytandet över vår schemaläggning och hur vår arbetstid läggs. Vi har idag en schemamodell som bygger på önskemål, men i själva verket är det väldigt svårt att få igenom sina önskemål. Det ger ett schema som kan falla ut hursomhelst över hela dygnet då vi jobbar treskift. För mig och mina kollegor är detta väldigt uttröttande och det är svårt att balansera privatliv och arbete. Att få energin att räcka till är också svårt, då schemat är väldigt hoppigt. Du kan få arbeta både morgon, eftermiddag och natt på samma vecka.

En annan fråga som jag tycker är viktig i samhället är att försvara fackföreningarnas plats i arbetslivet och politiken. Vi har ju sett ett flertal gånger de senaste åren då övriga partier försök och lyckats underminera fackföreningarnas rättigheter. Först med frågan om strejkrätten och nu senast med las-frågan. Vi måste fortsätta att stå upp för våra fackliga rättigheter.

Mer om Emma:

Ålder: 29

Bor: Göteborg

Familj: Gift med Gustav och tillsammans har vi Felix 1 år

Fritidsintresse: Kaffe, slagverk och politik

Favoritmat: Pannkakor

Favoritmusik: Svensk pop

För Emma Wennerholm började det fackliga engagemanget tidigt – hon visste att hon att hon skulle vara med i facket redan som ung. Lär känna Emma, barnskötare i Höganäs och fackligt aktiv i Kommunal – en av många fackliga eldsjälar som ger arbetarrörelsen styrka.

Facklig vänster: Emma, du arbetar som barnskötare i Höganäs och är fackligt engagerad i Kommunal. Hur började ditt fackliga engagemang?

Emma: För mig började det när jag gick byggprogrammet på gymnasiet i Värnamo och gick med i Byggnads. Att man som medlem fick en trygghet och kunskap om både arbetsvillkor och arbetsmiljö kändes viktigt redan då. Det fanns liksom med sen man var ung att ”när du börjar jobba, så ska du vara med i ett fackförbund”. Jag hade fått med mig att man tillsammans kan göra skillnad på arbetsplatsen om man står eniga med sina arbetskamrater.

Under åren har det fackliga engagemanget vuxit, och i nästan 15 år har jag varit medlem i Kommunal. Jag har även fått förtroende av arbetskamraterna och är fackligt förtroendevald, och har haft olika uppdrag. För mig har det varit en självklarhet att vara medlem i ett fackförbund, och jag arbetar för att hjälpa och stödja medlemmarna. Tillsammans är vi starka, och tillsammans kan vi påverka och göra arbetsmiljön och villkoren bättre.

Sen har jag även under åren arbetat fackligt-politiskt. Facket och politiken har alltid hört ihop för mig. Jag ska kunna vara både fackligt och politiskt engagerad. Sen är det viktigt att vara tydlig med vad som är fackligt engagemang och vad som är politiskt engagemang. Men att båda behövs är självklart för mig: Genom fackligt och politiskt engagemang har ett antal stora segrar vunnits. Men det är inte de stora segrarna eller de stora gesterna som är de viktigaste: det är det vardagliga arbetet för fackliga och politiska rättigheter som gör segrarna möjliga.

Facklig vänster: Vad är det bästa du vet med att vara fackligt engagerad?

Emma: Flera saker. Att vi arbetar tillsammans för att förbättra villkoren och alltid fokuserar på bra arbetsvillkor och bra arbetsmiljö. Att få vara med och påverka i en stark och stor facklig organisation. Att få träffa människor för att diskutera fackliga frågor på olika arbetsplatser, och då även tvärfackligt. Vi kan vara fackligt engagerade i olika förbund men har så mycket gemensamt, och så många gemensamma frågor som är viktiga för oss att driva tillsammans. Jag tycker också att diskussionerna på arbetsplatserna, där det förs samtal och diskussioner där jag som fackligt engagerad kan lyssna och fånga upp saker, ger väldigt mycket: Det ger väldigt mycket i arbetet för att fler ska bli organiserade.

Facklig vänster: Vad är det tuffaste med att vara facklig?

Emma: Jag kan tycka att arbetsmiljön har blivit tyngre genom åren. Genom politiska beslut som lett till nedskärningar och försämringar har det skurits ner på välfärden, och det har påverkat människor ute på arbetsplatserna. Även om de flesta pratar om att en bra arbetsmiljö och bra arbetsvillkor är ”det bästa för en arbetsplats”, så görs inte det som behövs. I stället satsar man på mer otrygga anställningar och på en försämrad arbetsmiljö. Och det är tufft, för alla oss som jobbar och givetvis även fackligt. Vi gör allt vad vi kan för att vi ska ha bra arbetsplatser, men vårt engagemang påverkas ofta negativt av beslut som går i en helt annan riktning än den som vi skulle behöva slå in på. Den har nog också gjort att vi ibland tappat i styrka. Här tror jag att det gäller att ännu mera tydliggöra vad facket är för något, och inskärpa vikten av att vara medlem och att det är vi tillsammans som är facket.

Facklig vänster: Hur jobbar du med dina fackliga kamrater för att involvera medlemmarna i verksamheten och för att vara en stark motpart på arbetsplatsen?

Emma: Just nu, med anledning av pandemin, så ställer vi om och hittar andra vägar för att involvera och delaktiggöra medlemmarna i aktiviteter. Det kan vara via digitala möjligheter, att ha bra kontakt med förtroendevalda och ha samtal tillsammans, men det får ske på distans i nuläget för att inte öka smittspridningen. Jag talar ofta om rättigheter och villkor, och försöker inskärpa att kunskap är makt. Jag brukar också rekommendera medlemmar att läsa och söka kunskap via digitala vägar. Det gäller att försöka få medlemmar att engagera sig för sina frågor. Det, i kombination med insikt om vikten av att stå eniga, gör ofta att man påverka mer än man tror.

Facklig vänster: Kan du nämna två fackliga eller facklig-politiska frågor som du ser som särskilt viktiga idag?

Emma: För mig och flera så är det frågor runt anställningsvillkor, anställningstrygghet och arbetsmiljö som står högst upp på agendan. Mer specifikt behöver vi minska dom otrygga anställningarna, och det behövs omfattande åtgärder för att förbättra arbetsvillkor och arbetsmiljön på våra arbetsplatser.

Utifrån den verklighet som många av oss inom Kommunal, och vi som jobbar i välfärdssektorn, befinner sig i, så kan jag tycka att vi behöver arbeta med heltid som norm och få bort de delade turerna. Vi behöver få bättre scheman som ger möjlighet till återhämtning och vi behöver en högre bemanning på våra arbetsplatser. Att fasta, trygga jobb ska vara normen. Det långsiktiga målet borde också vara sex timmars arbetsdag, som en del i kampen för ett bättre arbetsliv. Vi ska arbeta för att leva, inte leva för att arbeta.

Ålder: 42 år

Bor: Höganäs

Familj: Singel

Fritidsintresse: Stort fotbollsintresse, och jag följer mina två favoritlag för fullt. Är även föreningsmänniska, och aktiv i olika ideella föreningar. Läser och cyklar.

Favoritmat: Vegetariskt, och även vegankost.

Favoritmusik: Hiphop , punk, rock och soul.

Anton Hultberg har jobbat som cykelbud på företaget Movebybike, som tidigare varit lite av ett flaggskepp för Miljöpartiet i Stockholm, men som på sistone hamnat i blåsväder på grund av bristande säkerhetsrutiner och dålig arbetsmiljö. Movebybike har inspirerats av gig-ekonomins lösa anställningsformer, och motsatt sig kollektivavtal. Anton reagerade, och berättade om situationen i ETC, vilket ledde till en debatt om villkoren för dom anställda. Facklig vänster fick till en intervju med Anton.

Facklig vänster: Du arbetar på företaget Movebybike, som varit i blåsväder senaste tiden, där du efter att arbetskamraterna valt dig som skyddsombud har varit aktiv och påtalat stora brister i säkerhets- och arbetsmiljöfrågor. Hur började ditt fackliga engagemang, och hur har företaget reagerat på skriverierna det genererat?

Anton: Jag har alltid varit vänster, och med åldern har jag förstått vikten av det fackliga arbetet. När jag läste på universitetet jobbade jag extra på ett gruppboende och var förtroendevald i kommunal. Sedan blev jag journalist och då tappade jag helt förtroendet för facket, som vägrade göra något åt utlasningarna.* Jag började på Movebybike 2016. Då var det ett kul företag som visade folk hur mycket man kan flytta med en lastcykel. Sedan, när företaget började inspireras av gigekonomin, tyckte jag att det var dags organisera, dokumentera och pressa på för kollektivavtal. När det inte funkade gick jag till pressen.

Facklig vänster: Vad är det bästa du vet med att vara fackligt engagerad?

Anton: Att folk frågar saker. Att de får hjälp. Att vi driver saker tillsammans.

Facklig vänster: Vad är det tuffaste med att vara facklig?

Anton: Att bli motarbetad och utfryst (fast jag kan bli lite peppad av det också!).

Facklig vänster: På Movebybike är den fackliga anslutningsgraden låg, bl.a. för att många har osäkra anställningar. Hur har du jobbat med att få med flera av dina kamrater och för att involvera dem i arbetet för att skapa en bättre arbetsplats?

Anton: Jag och mina fackligt engagerade kollegor har försökt, men pga hög genomströmning och osäkra anställningar är det få som vågar. Har dock peppat några till att uttala sig i media.

Facklig vänster: Kampen mot otryggheten i den framväxande gig-ekonomin har engagerat dig, och nyligen var du med i en radiodebatt där bl.a. arbetsmarknadsminister Eva Nordmark deltog. Vad tycker du är det viktigaste för att komma till rätta med otryggheten på arbetsmarknaden i allmänhet, och mer specifikt inom branschen du jobbar i?

Anton: De som jobbar i gig-ekonomin måste lära sig av historien. Vi har haft daglönare förut, det lyckades vi motarbeta genom organisering och systematiskt arbete. De som inte jobbar i gigekonomin måste förstå att den är en stor experimentverkstad för galna upptåg från startupz vars innovationer (typ: jobba med en app) mycket väl kan ha normaliserats innan nästa generation ska ut på arbetsmarknaden. Kort sagt: Gig-arbetarna måste utveckla ett klassmedvetande. Vi andra måste förstå allvaret.

* Utlasningar = när arbetsgivare avslutar tillfälliga anställningar för att undvika att sådana ska omvandlas till en tillsvidareanställning (vilket i allmänhet sker tidigast efter 6 månader som provanställd eller efter 2 år om det rör sig om en visstidsanställning eller ett vikariat, om inte kollektivavtalet säger något annat).

Mer om Anton:

Ålder: 44 år gammal

Bor: Midsommarkransen, Stockholm

Familj: Dotter, Olga, 11 år

Fritidsintresse: Vegansk matlagning, karate, cykling

Favoritmusik: Reggae/dancehall