Läs och sprid Vänstern på Jobbet!
Vänsterpartiets fackliga nätverket sprider tidning i massupplaga – 91 500 exemplat – som delas ut på arbetsplatser i hela landet. Vänstern på Jobbet är en del av Vänsterpartiets facklig-politiska valrörelse. Läs tidningen digitalt här.
Lisa Ledin, tidigare betongarbetare och numera ombudsman på Byggnads Stockholm-Gotland, skriver poesi för Facklig vänster. Här är hennes fjärde dikt.
——————————————
Samma skrå
Samma lära om bygget
Samma finger som skaver och blöder
Vi blöder ur händer och själ
Såren i händerna läker
Sådana sår som läker fort
Vi glömmer och drömmer oss bort
Bort ifrån betongdamm
Vi drömmer oss bort från järnen
Drömmen om yrkesstoltheten
Vi jagar timmarna som om det inte fanns något efter
Vad finns efter timmarna
Vi drömmer om frihet
Kommentar till Byggmarknadskommissionens rapport:
På svensk arbetsmarknad förekommer en utbredd arbetslivskriminalitet. Oseriösa företag dumpar löner och villkor och bryter systematiskt mot lagar och regler i syfte att skaffa sig konkurrensfördelar. Arbetslivskriminaliteten påverkar arbetstagare, företag och i förlängningen hela samhället.
Arbetstagare utnyttjas och tvingas arbeta för låga löner och till usla villkor, vilket även pressar ner löner och villkor för övriga löntagare i utsatta branscher. Företag som följer lagar, avtal och regler konkurreras ut av oseriösa aktörer. Samhället går miste om miljardbelopp via uteblivna skatter och avgifter. Utvecklingen är systemhotande och måste stoppas.
I grunden är det avgörande att de som arbetar på svensk arbetsmarknad har trygga anställningar och att det finns en stark facklig organisering. Så kan brister och utnyttjande upptäckas och åtgärdas. För att stoppa arbetslivskriminaliteten krävs dock även skärpta lagar och regler.
Vänsterpartiet har under lång tid lagt fram förslag i riksdagen för att motverka arbetslivskriminalitet och osund konkurrens på svensk arbetsmarknad. Vi har bl.a. föreslagit skärpta regler för arbetskraftsinvandring som skyddar arbetskraftsinvandrare från att utnyttjas av oseriösa företag, att utstationeringslagstiftningen ska ändras så att svenska löner och villkor gäller fullt ut alla som jobbar i Sverige och att det myndighetsgemensamma arbetet mot arbetslivskriminalitet ska stärkas genom bl.a. förbättrade möjligheter att utbyta information.
Byggbranschen är en av de sektorer där arbetslivskriminaliteten är särskilt utbredd. Svartjobb, skattefusk och exploatering av utländsk arbetskraft är vanligt förekommande. För två år sedan tillsattes Byggmarknadskommissionen – ett branschgemensamt initiativ inom byggsektorn. Kommissionen fick i uppdrag att dels kartlägga rådande förhållanden på den svenska byggmarknaden, dels föreslå åtgärder som främjar en långsiktig utveckling av en sund, hållbar och attraktiv byggbransch.
Igår presenterade Byggmarknadskommissionen sin slutrapport. I rapporten presenterar kommissionen ett flertal förslag för att motverka arbetslivskriminaliteten i byggbranschen. Vänsterpartiet välkomnar kommissionens förslag och kan konstatera att flera av förslagen ligger i linje med våra förslag på området. Merparten av förslagen är specifika för byggbranschen, men flera av förslagen är övergripande och rör hela arbetsmarknaden.
Vi förutsätter att Delegationen mot arbetslivskriminalitet, som regeringen tillsatte i höstas, tar till sig Byggmarknadskommissionens förslag i det fortsatta arbetet med att motverka arbetslivskriminaliteten på svensk arbetsmarknad. Vi förutsätter även att regeringen, mot bakgrund av kommissionens rapport, intensifierar arbetet mot arbetslivskriminalitet och lägger fram konkreta förslag på riksdagens bord i närtid, bl.a. vad gäller myndigheternas möjligheter att utbyta information.
Ciczie Weidby, ersättare i arbetsmarknadsutskottet (Vänsterpartiet)
Ali Esbati, ledamot i arbetsmarknadsutskottet, arbetsmarknadspolitisk talesperson (Vänsterpartiet)
Bild: Byggnads
————————————————–
Byggmarknadskommissionens rapport (inkl. sammanfattning): https://www.byggmarknadskommissionen.se/
Presentation av rapporten (video-konferens): https://www.byggmarknadskommissionen.se/slutkonferens
På förra fredagens EU-nämnd (grupp med företrädare från alla riksdagspartier där regeringen förankrar sin linje i EU-frågor) tydliggjorde regeringen att den kommer att stödja ett förslag från EU-kommissionen om minimilöner, eftersom förslaget innehåller skrivningar som gör att Sverige (och länder med en hög grad av kollektivavtalsteckning) inte skulle tvingas att genomföra minimilöner. Vänsterpartiet valde att stödja regeringens linje, som också fick majoritet i EU-nämnden.
I en del media och från högeroppositionen har det dock signalerats att detta innebär att regeringen bytt fot, och numera stödjer lagstiftning om minimilöner. Facklig vänster fick till en intervju med Ali Esbati, arbetsmarknadspolitisk talesperson för Vänsterpartiet, om vad som stämmer i frågan, och om vad som händer nu och framöver.
Facklig vänster: Ali, Vänsterpartiet har ju motsatt sig lagstiftning om minimilöner under hela resans gång. Innebär det här på något vis att partiet har ändrat uppfattning?
Ali: Nej, inte alls. Vänsterpartiet tycker inte att det borde finnas något EU-lagförslag på det här området. EU ska inte lägga sig i själva lönebildningen i medlemsländerna, särskilt inte i Sverige, där staten helt håller sig borta från lönefrågor. Det här är för övrigt också en ståndpunkt som en helt enig riksdag har fattat beslut om och meddelat EU-kommissionen.
Nu har frågan handlat om hur Vänsterpartiet ska ställa sig till en förhandlingskompromiss som regeringen har tagit fram i Europeiska rådet, alltså med de andra EU-ländernas regeringar, inför en fortsatt process. Man ska komma ihåg att den svenska ståndpunkten nästan helt saknar stöd i EU, och att EU-parlamentets majoritet, och även exempelvis Europafacket, snarare har drivit på hårt för en mer detaljerad och bindande EU-lagstiftning på det här området.
Facklig vänster: Hur är förslagets skrivningar om undantag från kravet på lagstiftning utformat? Hur hög måste kollektivavtalsteckning vara för att undantag ska kunna medges?
Ali: Det handlar om flera saker som i praktiken skapar ett undantag för Sverige. Det uttrycks tydligt att det är en skillnad mellan lagstadgade minimilöner, allmängiltigförklarade kollektivavtal, respektive rena partsförhandlade kollektivavtal. Det framgår av förslaget att förslag som rör lagstadgade minimilöner bara gäller där de redan finns. Det framgår också att det inte finns något krav på allmängiltigförklaring av kollektivavtal. Det som krävs i situationer där det är partsförhandlade kollektivavtal som gäller – det vill säga i Sverige – är att det fortsatt arbetas för att kollektivavtalen ska ha en stark ställning. Den siffra som nämns för att man ska kunna tala om kollektivavtalstäckning är 70 % på nationell basis, vilket är långt under det som gäller i Sverige.
Facklig vänster: Om kollektivavtalstecknandet faller under den nivån, vad händer då, enligt skrivningarna i kompromissförslaget?
Ali: Då handlar det om att parterna på arbetsmarknaden gemensamt ska komma överens om en handlingsplan för högre kollektivavtalstäckning. Så det föreslås inte heller i det fallet något automatiskt krav på statliga minimilöner.
Facklig vänster: Finns det en risk att undantagen i direktivet, om dessa antogs, skulle väga för lätt i en instans som EU-domstolen, och att vi alltså skulle riskera att få krav på lagstiftning om minimilöner trots detta?
Ali: Det där är ju alltid ett problem med EU-systemet, och några helt vattentäta garantier kan aldrig finnas. Det är å andra sidan väldigt få saker här i världen som aldrig kan bli annorlunda än man tänkt sig. Det vi kan konstatera nu är att kompromissförslaget i rådet är tydligt. Och att Sverige dessutom har lämnat in en mycket tydlig protokollsanteckning om den svenska ståndpunkten. Det stora hotet nu är snarare att slutresultatet i förhandlingarna mellan rådet, kommissionen och parlamentet ska bli sämre. Men då är det viktigt att understryka att Vänsterpartiet kommer att kunna kräva att den svenska regeringen röstar nej.
Facklig vänster: Under fredagens EU-nämnd markerade M, KD och SD att de motsätter sig även kompromissförslaget. Handlar det om att högern konsekvent försvarar den svenska arbetsmarknadsmodellen, eller finns det andra orsaker till högerns inställning?
Ali: Nej, det blir snarare ganska hycklande. M och KD har ju inte haft några större problem med att den svenska modellen undergrävdes i och med Laval-domen till exempel, röstade på sin tid igenom en lag som till och med gick längre än vad domen i EU-domstolen krävde och röstade senare mot förslag i motsatt riktning. I det här fallet handlar det dels om en allmän vilja att bygga vidare på sin blåbruna allians, dels om att generellt undergräva regeringen oavsett frågans innehåll, dels om att man impulsivt vill motverka högre lägstalöner i fattigare EU-länder, även när det inte innebär att den svenska lönebildningsmodellen hotas.
Man ska också komma ihåg att kraven som kommer från bland annat fackligt håll i många EU-länder, om EU-reglerade minimilöner, är ett resultat av växande klyftor och en svår situation för många med mycket låga löner. EU-systemet har, genom sitt starka fokus på marknadsliberalism, bidragit till den utvecklingen.
Facklig vänster: Vad händer med frågan nu och framöver?
Ali: Nu har rådet, alltså regeringarna, en ståndpunkt. Nu ska frågan processas vidare i så kallade trilog-förhandlingar mellan rådet, kommissionen och EU-parlamentet. EU-systemet är komplicerat och inte särskilt transparent. Men mycket tyder på att den processen kan bli klar i början av 2022, före det franska presidentvalet i april. Det är omöjligt att säga hur slutresultatet blir. Men Vänsterpartiets ståndpunkt är att Sverige bör rösta nej om inte de viktiga förbättringar som kommit med i rådets förslag, finns med till slut. Det den svenska regeringen nu har fått mandat av riksdagen att göra, är att fortsätta jobba stenhårt för att vi inte får ett EU-direktiv som innebär förändringar för den helt partsbestämda svenska lönebildningsmodellen.
Åke Johansson, fd järnvägare och arbetarskrivare, uppmärksammar Linnea Garli, lokförare och arbetarskrivare som tilldelats ett författarpris av sitt förbund.
—————————————————————-
Lokföraren Linnea Garli, fackligt aktiv i Seko Stockholm, mottog i onsdags förra veckan på Sekos kongress förbundets stora författarpris till minne av arbetarförfattaren Ove Allansson. Linnea arbetar som lokförare på SJ och var själv ombud på kongressen.
Linnea skriver noveller, bl a från sitt arbete som lokförare, och skriver nu på en historisk roman som utspelar sig bland gruvarbetare i Filipstad. Hon har tidigare gjort en utställning i samma ämne.
Priset ska ”hylla en arbetarförfattare som har skildrat verkligheten inom Sekos områden, och som själv aktivt deltagit i den fackliga kampen. Men litteraturpriset är också tänkt att fästa uppmärksamheten på den arbetarlitteratur som skrivs idag, och som ibland inte är synlig på de stora tidningarnas kultursidor.”
Priskommittén har gjort ett utmärkt val.
Linneas texter Nattågen och Chipsfabriken finns att läsa i antologin När ni andra sover (2016).
Novellen Olof ingår i tidskriften Klass nr 2 2017.
Dubbelspår ingår i Föreningen Arbetarskrivares antologi Världen vi lämnar (2020)
Linnea Garli skriver själv om priset på sin facebooksida:
TACK!!!
I onsdags var det första dagen av fackförbundet Sekos kongress som hålls vart fjärde år. Jag var med som ombud, med allt vad det innebär av inläsning av motioner, verksamhetsplan och andra dokument, debattinlägg och yrkanden. I år hölls denna första dag digitalt, till följd av pandemin (resterande två dagar skjuts upp till i höst), och det gjorde att jag (trots krocken med första semesterveckan) kunde sitta med datorn i Blekinge och gå ut och titta på havet i pauserna.
Utöver att vara ombud så fick jag den stora, stora äran att tilldelas Sekos litteraturpris till Ove Allanssons minne. Så sakteliga börjar det att sjunka in.
Jag är så glad och stolt!!
Ove Allansson var sjöman som blev författare, och han skrev, bland mycket annat, både romaner och resereportage från sina resor runt jorden. Han skrev också en hel del om järnväg, uppvuxen som han var i ett järnvägssamhälle på västgötaslätten och med stationskarlar i släkten. Särskilt hans roman ’Kapten Orädd och jag’ vill jag rekommendera. En fin uppväxtskildring med mycket 30-tals-tåg.
I ett klipp som jag lägger in nedan, som kommentar, kan den som är nyfiken på vad jag skriver se/lyssna till mitt tacktal och en bit ur mitt pågående romanprojekt.
Första semesterveckan alltså. Kongressdagen är äntligen avklarad och Blekinge bjuder till med solsken, kossor i mängd, sälar, skogspromenader och hav, hav, hav. Och förstås – alla nära och kära som finns här
Idag besök på båtkyrkogård där man tydligt kan se sjöfart och järnväg i förening. Om än med sina glansdagar bakom sig.
Tack så MYCKET för detta fina pris! En tydlig sporre att fortsätta skriva.
Klicka här för att se och höra Linneas tacktal vid Sekos kongress.
Åke Johansson
Gökhan Doramar, medlem i IF Metall och fackligt-politiskt ansvarig i Vänsterpartiet Halland, skriver om de nya LAS-förslagens konsekvenser och om världsfrånvända centerpartister och regeringsföreträdare.
Det har gått nittio år sedan skotten i Ådalen avlossades och historien berättar om arbetare som fick sätta livet till för bättre arbetsvillkor. Idag, nittio år senare låter det en aning overkligt att arbetarrörelsen en gång i tiden fick betala det högsta priset för rättvisa på arbetsmarknaden. Det är dock en verklighet som varit, och en verklighet som vi rör oss mot; en verklighet januaripartierna ser som en balanserad maktfördelning mellan arbetsgivare och arbetstagare.
Att Centerpartiet ser LAS som ett hinder för att skapa nya jobb är tragikomiskt. Det ges med en hand samtidigt som det tas med den andra. Man väljer att vagga in ungdomar, långtidsarbetslösa och nyanlända i en falsk trygghet med löften om en “ärlig chans” till att komma in på arbetsmarknaden. Vad som inte nämns men som återfinns i den finstilta lilla texten längst ner i hörnet är att det ska skapas jobb genom att förenkla uppsägningar. Är en “flexibel arbetsrätt” liktydig med en högre personalomsättning? För vad som inte berättas är att arbetsmarknaden – om de nya LAS-förslagen skulle träda i kraft – kommer bestå av osäkra anställningar och en oursäktlig maktförskjutning till arbetsgivaren.
För i den verklighet som vi lever i idag genomgår arbetsmarknaden en effektiviseringsprocess där man belastar arbetstagarna med mer och fler uppgifter samtidigt som man kortar ner på personalen. LAS-förslagen riskerar på många håll att tysta ner arbetsplatserna runt om i Sverige och samtidigt ge incitament för arbetsgivare att börja göra sig av med personal. De långsiktiga effekterna kan mycket väl leda till en högre arbetslöshet, men det väljer man att blunda för. Att följa utvecklingen av sjukskrivningar till följd av arbetsrelaterad stress är, om man uttrycker sig milt, skrämmande. Och ändå låtsas man här vara fullständigt ovetandes om effekterna på arbetsplatser och samhället.
De LAS-förslag, med uppluckrade turordningsregler och förenklade uppsägningsregler, som nu presenterats kommer helt fel i tiden och belyser endast kontrasten på hur verklighetsfrånvarande januaripartierna egentligen är. Den enda förklaringen som hade kunnat rättfärdiga det här agerandet vore om Annie Lööf med statsministern i passagerarsätet hade suttit i en Delorean och rest nittio år tillbaka i tiden för att lägga fram det förslag som redovisats nyligen. Ja, kanske just då hade förslaget framstått som ett konstruktivt förslag för att förbättra arbetsmarknaden, men Annie Lööf och statministern sitter inte i en Delorean och det är inte år 1931.
Den verklighet som vi lever i är året 2021 och i den verkligheten finns det ingen tidsmaskin som den i filmen ‘Tillbaka till framtiden’. Idag är det år 2021 och sjukskrivningar i samband med arbetslösheten ökar dramatiskt. Det förslag som lagts fram är inget annat än en regressiv utveckling av arbetsmarknaden. Att man väljer att försätta Sveriges arbetstagare på en kontinuerlig provanställning är inget mindre än hånfullt. Det här är ett oförsvarligt högt pris som arbetstagarna får betala för en trångsynt politik.
Trots pandemins begränsade effekter på verksamheter valdes det febrilt att forcera en satsning på lägre arbetsgivaravgifter för unga (18-24 år) trots att den bevisats vara ineffektiv och dyr. Konsekvenserna av det här tunnelseendet blev en prislapp på 18 miljarder kronor från våra skattepengar. Förbluffande nog följdes denna linje – utan någon som helst skymt av flexibilitet eller anpassningsförmåga – med vetskapen om att resultatet kommer bli fruktlöst. När man sedan väljer att fortsätta med samma mentalitet och kasta skattepengar till höger om vänster genom satsningar som LAS-utredningen, då skapar man ännu mer utgifter samtidigt som man försätter arbetsmarknaden i ruggig obalans.
Ytterligare 11 miljarder beräknas LAS-utredningen att årligen kräva i utgifter.
Det handlar bl.a. om pengar för omställning och vidareutbildning. Det är bra med stöd för studier och omskolning, men det blir samhället som ska bära kostnaden, trots att det är något som även arbetsgivarna kommer att tjäna på. Och då är inte effekterna på samhället – som LAS-förslagen kommer att orsaka – inräknade. Kostnaden för arbetslöshetsersättningen för alla de arbetstagare som kommer att förlora sin anställning har inte räknats in.
Sjukskrivningarna för psykisk ohälsa som kommer att öka till följd av ett kallare och hänsynslösare arbetsklimat, vems namn ska stå som mottagare på den fakturan? Kan pengar ersätta lidande? Vem ska betala? Är det Annie Lööf och Centerpartiet? Stefan Löfven och Socialdemokraterna? Eller är det Liberalerna? Jag väljer avsiktligen att inte räkna med Nyamko Sabuni då hennes partiledarskap – som vi alla vet – redan lever på lånad tid. Den “pappa betalar”-mentaliteten som genomsyrar januaripartierna måste försvinna. Annars blir det återigen vi arbetstagare och skattebetalare som får finansiera den ansvarslösa lekstuga som blivit ett varumärke för januariavtalet.
När restriktionerna lyfts och arbetarrörelsen får möjlighet att återigen göra sin röst hörd, kommer då Sergels torg – i anslutning till alla våra andra torg i landet – fyllas av arbetstagare som solidariskt krokar arm i protest? Kommer då folkets samlade röst att väga tyngre än ett torkat bläck på ett papper? Mattias Dahl, vice vd på svenskt näringsliv, sade i samband med att LAS-utredningen presenerades: “Idag är en bra dag för den svenska modellen”. Den modellen har dock historiskt vilat på starka fackföreningar som förmått hävda löntagarnas intressen. LAS-förslagen, som kommer att öka otryggheten på svensk arbetsmarknad, undergräver denna modell. Nu ligger det i arbetarrörelsens händer att agera eftersom Socialdemokraterna och statsministern har sålt ut oss.
Gökhan Doramar,
medlem i IF Metall, fackligt-politiskt ansvarig för Vänsterpartiet i Halland
Lisa Ledin, tidigare betongare och numera ombudsman på Byggettan, skriver poesi. Här följer hennes andra dikt.
——————————————
Tystnadskultur
Vi är tysta, så tysta
Tysta om livet, jobbet, problem
Men vi är tysta
Tysta om vad som faktiskt är problemet
Tysta om känslan
Känslan som får oss att bli mindre
Obefintliga
Känslan som får oss att känna oss som noll
Men vi är den stora massan så varför känner vi inte mer?
Knegar i det tysta
Knegar i det tysta
Hennes drivkraft, och energi går inte att ta miste på. Utöver det lokala arbetet med klubben ansvarar för hon för produktionen av Seko Stockholms medlemstidning, och i höstas var hon engagerad i Sekos förhandlingsdelegation på Spårtrafikavtalet. Efter bara några år som fackligt förtroendevald har Monika Roll hunnit få en hel del erfarenheter som hon gärna delar med sig av.
För Monika följde det fackliga engagemanget på det politiska. Och vikten av att engagera och organisera fler i både fack och parti känns självklart: ”Bra idéer och program är inte särskilt mycket värda om vi inte är många som är beredda att stå bakom och genomföra dem”.
Facklig vänster: Du är lokförare på pendeln i Stockholm och fackligt engagerad i Seko Stockholm. Hur började ditt fackliga engagemang?
Monika: Det var faktiskt mitt politiska engagemang som började innan det fackliga. Jag gick med i Vänsterpartiet 2017 och blev sedan fackligt aktiv på min arbetsplats ett år senare, 2018. Då hade jag redan jobbat på järnvägen i över 10 år. Jag har alltid haft hjärtat på rätt ställe men tog inte steget att bli förtroendevald förrän då.
För mig är den ideologiska drivkraften stark. När jag tänker på kraften som finns hos kollektivet och vad vi kan åstadkomma när vi organiserar oss blir jag väldigt ödmjuk. Att få vara en liten del i att se till att vårt lokala avtal på arbetsplatsen följdes och att verka för förbättringar tillsammans med de andra medlemmarna och förtroendevalda kändes viktigt. Min kompis satt i den lokala klubbstyrelsen och när vi pratade om att jag kanske också borde ta steget att bli fackligt aktiv kändes valet där och då enkelt.
Facklig vänster: Vad är det bästa du vet med att vara fackligt engagerad?
Monika: När kollegan som sagt att den klarar sig utan facket blir övertygad och går med. Då vi genom allt från kommunikation till förhandlingar lyckats få någon att inse värdet av ett fackligt medlemskap.
Facklig vänster: Vad är det tuffaste?
Monika: Att smälta upplevelsen av att du hade kunnat göra bättre, som dessvärre slår emot en då och då. Att ta nederlag, när resultatet inte blev det vi hoppats på och sedan förklara det för de medlemmar det berör.
Som förtroendevald är det en fördel att ha en hyfsad självkänsla och pondus, men samtidigt ska du veta att du inte är någonting utan medlemmarna. Det är ju de som har valt dig till att företräda dem och de som bär upp dig.
Facklig vänster: Vad tänker du är det viktigaste i det fackliga arbetet för att involvera och delaktiggöra medlemmar och lokalt förtroendevalda i den fackliga verksamheten? Och vad är dina bästa tips på hur man kan arbeta för att bli en stark motpart på arbetsplatsen?
Monika: Var synlig i fikarummet och där kollegor rör sig, både fysiskt och digitalt. Målet är att alla kollegor ska veta vad klubben gör och hur det går att nå er. Ha många kontaktkanaler och se till att vara tillgängliga. Det är också viktigt med öppenhet. Delge vad som händer i förhandlingar och vad styrelsen pratar om. Ha en dialog med medlemmarna och ställ många frågor så att så många som möjligt är med och utformar klubbens inriktning. Det är en bra början.
När det gäller arbetet med lokala förtroendevalda är det viktigt att fördela ansvaret. Ingen enskild person bör vara oumbärlig på sin post. Sträva alltid efter att öka kunskapsnivån och kompetensen bland de förtroendevalda så ni kan täcka upp för varandra. Låt samtidigt alla göra det de är bra på och det som de brinner för.
När det gäller samverkan med arbetsgivaren är det en fördel att försöka ligga steget före. Lägg tid och energi på att försöka förstå hur arbetsgivaren resonerar och fungerar, vilken instans på företaget som är ansvarig för vad och vad ni har för målsättning med den aktuella förhandlingen. Dagens chatt-funktioner är bra kommunikationsverktyg mellan möten. Låt alla få säga sitt och se till att väga in perspektiven från medlemmar ni varit i kontakt med i det aktuella ärendet.
Vi inom vänstern brukar ju säga att förändringar sker i språng, och precis så är det. Att ha byggt upp förtroende, sammanhållning och en gemensam identitet bland de fackliga medlemmarna på arbetsplatsen är avgörande då det börjar storma rejält, exempelvis vid en konflikt. Även då är ansvarsfördelningen och ett tydligt ledarskap avgörande för om ni kommer gå segrande ur striden. Att alltid ha med perspektivet att ni förbereder er för de strider som kan tänkas komma, även i det dagliga fackliga arbetet, är viktigt.
Facklig vänster: Vad tänker du om dagens politiska situation och om situationen för löntagarna på den svenska arbetsmarknaden? Vilka är de fackliga eller facklig-politiska frågor som du ser som särskilt viktiga att driva?
Monika: Naturligtvis att stoppa förslagen om en försämrad anställningstrygghet. Ett drömscenario vore om frågan kunde maskas i riksdagen fram till valet 2022. Om Vänsterpartiet och sossarna då lyfter den i valrörelsen så svenska folket får rösta om den. Vill de ha en regering som tycker att arbetsgivare ska få handplocka folk de vill säga upp utan att ange saklig grund eller vill de ha en ökad trygghet för löntagarna?
Ojämlikheten i samhället har ju ökat drastiskt sedan nyliberalismen etablerade sig för några decennier sedan. Arbetslöshetssiffror på 7-8 procent har gjorts permanenta. Antalet otrygga anställningar har eskalerat, företeelser som hyvling av arbetstiden och utnyttjande av bemanningsanställda likaså.
Vänstern har tyvärr tappat mark. Valet 2018 gjorde de röda partierna sitt sämsta val sedan 1920. En politik för högre sysselsättning baserad på massiva statliga investeringar tror jag är avgörande. Inte bara för att det skulle ingjuta framtidstro då vi går in i ett gemensamt samhällsprojekt, utan också för att det skulle utmana nyliberalismen, eller rentav hela kapitalismen.
Det skulle skapa utrymme för fler och bättre reformer för de breda folklagren i Sverige. Högre ersättning om du blir arbetslös, ett bättre pensionssystem, tandvård som en del av sjukförsäkringen och utbyggd barnomsorg på obekväma tider skulle kunna vara några exempel på det.
Facklig vänster: Vad tänker du om arbetarrörelsen, hur kan den bli starkare och vinna segrar?
Monika: Jag tror att den ekonomiska politiken är avgörande för en stark och inflytelserik arbetarrörelse framöver. Jag är en av de som varit pådrivande länge för en annan ekonomisk politik för Vänsterpartiet. Vi har tryckt på att det är klokt att nyttja möjligheten till lånefinansiering då realräntan faktiskt i dagsläget är negativ. Det är gratis att låna!
Nu har partiet till följd av Coronakrisen anammat en linje byggd just på detta. Att de offentliga finanserna ska gå med underskott för att investera i sysselsättning, infrastruktur och en grön omställning. Det är kanon! Dock får det inte sluta i någon halvmesyr för vår del. Vårt mål måste vara att bryta med en nyliberal ekonomisk politik en gång för alla!
Utöver det naturligtvis att vi fortsätter med ett gediget arbete för värvning och organisering både till partiet och facket. Det tål att upprepas igen: bra idéer och program är inte särskilt mycket värda om vi inte är många som är beredda att stå bakom och genomföra dem.
Mer om Monika
Ålder: 33 år
Bor: Vällingby
Familj: Sambo och en dotter på 6 år
Fritidsintresse: Styrketräning, lära mig allmänbildande saker och politik (i synnerhet ekonomisk politik)
Musik/kulturintresse: Klassiskt, visor, gubbig rock och dansband. Jag kryper ur skalet och erkänner att jag nog håller samma musik högst som landets boomers! Mozart, Ulf Lundell och Sven-Ingvars hör till favoriterna.
Här följer en novell av Åke Johansson, fd järnvägare och arbetarförfattare, om en julklapp från tomten som fick tågen att stanna.
_________________________________________________
När tågpersonalen i Sundsvall fick ett mejl från tomten var det många som hajade till. Julklapp per mejl?
När Erik öppnade mejlet förstod han. Med ett skratt mindes han tongångarna vid fackmötet inom Seko-klubben en vecka tidigare.
Det var Kristin, det yngsta skyddsombudet, som väckte en fråga som skapade en het debatt.
– Vi måste kunna få SJ att anställa fler folk. Det piper stup i kvarten på mobilen när personalfördelaren vill ha ut folk på övertid, för att det fattas folk. Hur ska man kunna hålla ihop en familj med de här arbetstiderna? Nog måste vi väl kunna visa att vi är för lite folk. Det är baske mig en skyddsfråga.
– Du har rätt i att det fattas folk, svarade Erik, som var tågmästarsektionens ordförande. Men samtidigt visar cheferna upp papper på att vi redan är fler än vi borde vara, utifrån hur mycket tjänst, hur mycket jobb, vi har i Sundsvall. Ta upp det igen via skyddet.
Frågan hade varit uppe så många gånger utan att ha fått någon lösning. De var alla förbannade men också nedstämda. De tyckte att de inte kunde göra mer än vad de gjort.
– Med statistik kan man bevisa vad som helst, tyckte Inger, sekreteraren, som varit med länge. SJ centralt har en uträkning som inte är gjord efter hur våra tåg går här, vilka tider vi har, utan efter hur det ser ut i storstäderna. Vi har mer nattåg och mer helgtjänst än på de flesta andra ställen, därför går det inte att följa den statistiken. Och det har vi talat om för cheferna, men dom bryr sig inte.
– Det är samma visa som vanligt, tyckte Henrik, den ende utanför styrelsen som var med på mötet. Ingenting händer. Vi måste vägra jobba övertid.
– Det är bara det, svarade Erik, samtidigt som han drog handen över den grå skäggstubben, att det inte går att få någon sådan enighet. Det är alltid några som går ut och jobbar ändå. Det är många som vant sig vid att räkna in övertidspengar i löningen och dom skulle inte klara sig utan de extrapengarna. Dom får vi aldrig med oss.
Alla visste att det var så. Många var förbaskade över att det aldrig gick att få ledigt när de sökte. Det gjorde jobbet tungt, särskilt när personalen dessutom ofta var tvungen att jobba sent på fredagskvällar före helgledighet eller börja tidigt på måndagar efter ledig helg. Det hade varit trångt med folk under vintersporttrafiken och då hade arbetsledningen sagt att det skulle bli bättre senare. Men det blev inte mycket bättre under våren och sedan var det semestertider och ännu värre igen. Nu hade dessutom arbetstiderna försämrats med ännu mer överliggningar på bortastationer. Men när man pratat om att vägra jobba övertid tidigare så hade det inte hjälpt. Det var alltid några som lät sig övertalas att jobba extra.
– Annars måste vi ställa in tåget, hade personalfördelaren påpekat inställsamt. Och så lägger jag på några timmar extra dessutom.
Nu var det december igen och några nyanställningar hade det inte blivit.
Henrik hade suttit med i fackstyrelsen förut men hade hoppat av för att lämna plats åt en yngre kollega. Han hade tvivlat på att det skulle gå att få någon yngre att säga ja, men blev överraskad av att Arne i valberedningen lyckats hitta flera unga som ville vara med. Det var nästan så att han ångrat sig. Det verkade riktigt roligt med facket igen. Han fortsatte att gå på medlemsmötena och var oftast den som tyckte att något drastiskt borde göras.
– Det är för lite strejker, var hans melodi. Det måste bli slut på den här låt-gå-attityden.
Erik och Inger hade haft frågan uppe på flera möten med arbetsledarna om att det måste anställas fler folk, att arbetsbelastningen och övertidsuttaget tär på tålamodet och till slut också på hälsan.
– Ja, ni har rätt, det är inte bra, hade Niklas, den ansvarige arbetsledaren som själv varit med länge, svarat. Men ni vet också att jag inte får anställa folk. Det kan bara Stockholm och deras nya Human Resource-enhet, och de hänvisar till att vi redan har mer folk än vad vi ska ha enligt deras uträkningar.
– Dom lär väl inte begripa nånting förrän vi alla är sjukskrivna, tyckte Inger. Om ens då.
– Nja, så långt ska det väl inte behöva gå, hade Niklas svarat. Vi ska försöka igen. Det gäller att ha tålamod.
– Tålamod, svarade Erik. Det är inte tålamod som är problemet. Det är snarare tvärtom. Att vi är för dåliga på att förklara verkligheten för cheferna i Stockholm. Det var annat när vi hade en chef i stan, men nu med det nya projektet Närhet har avståndet bara blivit större. Vi måste höja våra röster därnere.
Mötet med arbetsledaren hade inte gett något resultat och nu satt de på medlemsmötet och diskuterade frågan igen.
– Finns det inget annat förslag, frågade Henrik, än att fortsätta med den gamla visan att ta upp frågan igen med arbetsledare och med facket och skyddet centralt? Något måste göras och det måste till något nytt.
– Men vi kan som fack inte gå ut och säga att nu strejkar vi, svarade Inger. Titta på hur det gick för fackordföranden på Trainee AB:s tåg i Stockholm. Han blev av med jobbet. Det var nära att skyddsombudet på Öresundståg också fick sparken.
– Bestäm en vecka och sätt totalt stopp på all övertid den veckan, var Henriks förslag. Då först kan vi visa cheferna hur mycket folk som fattas, när tågen går med halv bemanning och andra får ställas in helt.
Det kom inga förslag och togs inget beslut på mötet. Men efteråt skulle några gå på puben på Folkets Hus och fundera vidare över en öl.
Några dagar efteråt kom så ett mejl till all ombordpersonal i Sundsvall. Kopia till arbetsledningen i Sundsvall och till flera höga chefer i Stockholm liksom till facket.
Avsändaradressen löd: [email protected]
Snälla ombordpersonal i Sundsvall.
Jag har förstått att ni inte mår bra på jobbet.
Ni skulle må bättre av att ha fler arbetskamrater och mindre övertid.
Nästa vecka, v 51, föreslår jag att ni jobbar era turer som vanligt och INTE jobbar övertid.
Det är för ert eget bästa som jag lämnar detta förslag.
För allas bästa.
Även resenärernas. För de vill inte ha ombordpersonal som mår dåligt och är trötta.
Jag litar på Er och Ni kan lita på mig. Jag tänker på er och hoppas att ni ser till att vara hemma när jag snart kommer på besök.
Må så gott
Jultomten
Sällan har väl ett jobbmejl skapat så mycket prat och skratt. Och tankar. Alla pratade om tomten och övertiden. Kristin och Henrik skrattade och såg lika förvånade ut som alla andra när man undrade vem som tipsat tomten.
Om det berodde på att alla fortfarande trodde på tomten blev väl inte klargjort, inte heller vilka tipsarna var, men nu var i alla fall alla överens på tågen. Ingen övertid i julhelgen! Nej, nej, absolut ingen övertid!
Åke Johansson
Om texten:
Denna text är en förkortad version av den novell Tomten skickade mejl som finns med i min bok Trainspottern och andra berättelser från järnvägen. Den är också med i Slutsnackat, av Frances Tuuloskorpi (red). Slutsnackat är del tre av fyra i serien Folkrörelse på arbetsplatsen. Hela den serien, med massor av inspiration till facklig kamp, bör läsas av alla fackligt aktiva.
Joakim Häggkvist är fackligt aktiv i Fastighetsanställdas förbund och verksam som skyddsombud hos en av Sveriges mest utskällda arbetsgivare, statligt ägda Samhall. Trots att klimatet mot dom anställda och mot fackliga kan vara tufft vägrar Joakim att ge upp. Hans fackliga engagemang och glöden han känner för arbetsmiljöfrågorna bottnar i övertygelsen att arbetare måste hålla ihop och vara starka tillsammans. Facklig vänster fick till en intervju.
Facklig vänster: Du arbetar som lokalvårdare på Samhall och är bl.a. aktiv som skyddsombud. Hur började ditt fackliga engagemang?
Joakim: Mitt fackliga engagemang började när jag började jobba, vilket var i tjugoårsåldern. Jag jobbade på Samhall som lokalvårdare, där jag blev vald till skyddsombud. Engagemanget kom sig av att jag tidigt fick ett stort intresse för arbetsmiljöfrågorna. Mina arbetskollegor ska ha en god arbetsmiljö och jag med. Jag brinner fortfarande för att vi ska ha en bra arbetsmiljö, och det är genom facklig organisering vi kan få det. I någon mening har jag säkert påverkats också av att föräldrarna engagerade sig, min mamma var t.ex. lokalt förtroendevald i fackklubben på sitt jobb.
Det fackliga engagemanget fortsatte också när jag jobbade som kyrkvaktmästare, men då inom Kommunal. Jag hade hand om tolv kyrkor som skulle underhållas. Nu, sedan några år, är jag tillbaka på Samhall och jobbar med lokalvård på 50 procent. Jag städar tillsammans med några andra på en butik, Willys i Skäggetorp. Det är en stor anläggning med både butikslokaler och kontorsutrymmen.
Utöver det är jag verksam som skyddsombud på 50 procent, vilket till stor del består i att gå skyddsronder på flera matbutiker. Jag har också varit med och bildat fackklubb, och vi har nu en klubbstyrelse med åtta ledamöter. Fyra kamrater i klubbstyrelsen, inklusive jag själv, sitter också i Fastighets avdelningsstyrelse i Mjölby. Där är också min son Andreas aktiv, som också jobbar på Samhall.
Facklig vänster: Vad är det bästa du vet med att vara fackligt engagerad?
Joakim: Det bästa är att det fackliga engagemanget ger möjlighet att vara ute och träffa arbetskamrater på andra arbetsplatser, främst i samband med skyddsronder. Vi är väldigt utspridda, och det är inte helt enkelt att hitta varandra, men via det fackliga lyckas vi hålla ihop. Jag tycker mycket om att vara ute och prata om arbetsmiljöfrågorna, dels för att dom intresserar mig, dels för att det är så uppskattat. Kollegorna har många frågor och vill ofta ha hjälp och svar på frågor, och det är fint att ha förtroendet och möjligheten att kunna vara det stödet. Jag tycker också om att informera om dom fackliga försäkringarna, som också är en del av uppdraget som skyddsombud i Fastighets. Försäkringarna är viktiga, och det finns många som inte känner till innehållet, så det behövs verkligen informeras om. Och även det brukar vara väldigt uppskattat.
Facklig vänster: Vad är det tuffaste med att vara facklig?
Joakim: Det finns många brister i arbetsmiljön för Samhalls-anställda, och det är många gånger så att arbetsledningen inte respekterar oss som gör jobbet. Det är inte ovanligt att arbetsledningen försöker pressa anställda att arbeta trots att man har ont och det värker i kroppen, och trots att man säger det. När vi påtalar att vi behöver bli fler som gör jobbet är det inte ovanligt att vi får till svar att ”då får ni byta arbetsplats”. En del av problemen kan vi konfrontera genom att agera som skyddsombud, och jag har lagt 66a* vid fler än ett tillfälle. Det är inte alltid det hjälper, men ibland leder det till förändringar som är till det bättre.
En svår situation som uppstår emellanåt är när enskilda medlemmar kommer direkt till oss, och inte vågar gå till cheferna med kritik på grund av att dom är rädda. Då är det inte sällan så att cheferna tar ut ilskan på oss fackliga när dom tycker att de enskilda medlemmarna ska snacka direkt med dom, men det är ju inte alltid så enkelt, och vi måste alltid stå upp för våra medlemmar. Men det vanliga är att vi erbjuder oss att följa med som vittnen och stöd till medlemmen, och det brukar bli bäst då. Efter många år som fackligt aktiv hanterar jag ändå de flesta sådana situationer med en trygghet i insikten att vi har rätten på vår sida.
Facklig vänster: Hur jobbar du med dina fackliga kamrater för att involvera medlemmarna i verksamheten och för att vara en stark motpart på arbetsplatsen?
Joakim: Vi ligger på och ser till att dom kommer på de möten som klubben ordnar. Det är åtminstone två större medlemsmöten per år, och dom har vi på arbetstid. Vi ordnar även medlemsmöten i avdelningen, som vi ofta kombinerar med tipspromenad och grill. Det är viktigt med social samvaro i det fackliga arbetet. Dom flesta på arbetsplatserna i Linköping och Motala är också med i facket. Men vi kan bli fler ändå. Bland annat har vi flera kollegor som p.g.a. tidigare arbete inom industrin är felorganiserade och är med i IF Metall trots att dom borde vara med i Fastighets. IF Metall har lite billigare medlemsavgift, så det är inte helt enkelt att övertyga dem, men förhoppningsvis kan vi få fler att inse att de ska vara med i det fackförbund som faktiskt kan företräda dom.
Facklig vänster: Vilka frågor ser du som särskilt viktiga idag, politiskt och fackligt?
Joakim: Det viktigaste är att vi arbetare ska vara starka tillsammans, det är så vi kan förbättra vår situation, och därför är det viktigt att fackföreningsrörelsen håller ihop i frågan om anställningstryggheten och inte ger upp LAS. Vi ska inte ge oss vika, det handlar ju om saker vi fått för att vi kämpat, och våra rättigheter ska vi inte ge upp lättvindigt. För oss som är anställda i Samhall, och för många av Fastighets lokalvårdare, är frågan om att höja lönerna också en mycket viktig fråga. Vi har löner på omkring 23 000 kr före skatt, så solidariska låglönesatsningar är jätteviktiga för att vi inte ska halka efter, och kunna leva värdigt.
Jag anser också att efterlevnadsförsäkringen som vi omfattas av via det fackliga medlemskapet borde omfatta fler familjemedlemmar, och inte bara den person som man har uppgett att man lever med.
Mer om Joakim:
Ålder: 49 år
Bor: I en hyresrätt i Skänninge, en tätort som ligger mellan Motala och Mjölby.
Familj: Lever som singel med den yngre av sönerna, Alexander som är 20 år gammal.
Fritidsintresse: Det är framförallt fritidspolitiken där jag engagerar mig för Vänsterpartiet. Sen tycker jag om promenader, att vara ute och cykla, och trivs överhuvudtaget väldigt bra i naturen. Och givetvis att umgås med kompisarna.
Musik: Christer Sjögren är den stora favoriten. Tycker också om att lyssna på radio, och då helst Mix Megapol och den relativt nya kanalen Star F5 (som kör mycket 70, 80, och 90-talsmusik). Det är avkopplande att ha radion i gång!
*Att ”lägga en 66a” innebär att framföra en skriftlig begäran om arbetsmiljöåtgärd, som ett skyddsombud kan lämna till arbetsgivaren. Den åberopar sjätte kapitlets sjätte paragraf i Arbetsmiljölagen. Om inte arbetsgivaren åtgärdar de påtalade riskerna kan skyddsombudet vända sig till Arbetsmiljöverket för att begära åtgärder.