Författare: gunnarwestin81

Om du någon gång på Stockholms centralstation köpt en kaffe på Caffè Ritazza (ett kafé nära entrén) – kanske i farten på väg till ett tåg – är det fullt möjligt att du blivit serverad av baristan Kajsa Bysell. I så fall har du växlat ett ord eller två med Hotell och Restaurangfackets ordförande i Stockholm-Gotland, en eldsjäl som brinner för organisering och facklig utbildning. Facklig vänster fick till en intervju där Kajsa delade med sig av många viktiga insikter.

Facklig vänster: Kajsa, hur började det fackliga engagemanget för din del?

Kajsa: För mig började min fackliga resa som för många andra, jag hade en facklig förtroendevald på arbetsplatsen som sa ”Kajsa, du är ju rivig och vågar säga ifrån, ska du inte bli skyddsombud?”. På den vägen är det. Jag gick en medlemsutbildning och fick träffa fler branschkollegor som liksom jag såg orättvisor på sina arbetsplatser. Där och då bestämde jag mig för att alltid arbeta mot orättvisorna som ofta uppstår och för allas lika värde i arbetslivet.

Facklig vänster: I avdelningen som du leder är du en känd organisatör, och en flitig medlemsvärvare som också är pådrivande i arbetet med att bilda nya fackklubbar inom HRF. Vi vet också att studier ligger dig varmt om hjärtat, och att du är kursledare för såväl nya fackliga medlemmar som för förtroendevalda. Vad är roligast i det fackliga engagemanget? Vad känns viktigast?

Kajsa: Bildningsfrågorna är för mig det vassaste och viktigaste verktyget vi inom arbetarrörelsen har. Folkbildning har genom historien fått facken att växa sig starka och det är fortfarande min uppfattning att ett starkt och aktivt bildningssystem kommer att leda till kollektiv styrka på våra arbetsplatser. Bildning är organisering, och organisering är målet för att navet som är den lokala fackliga organisationen ska lyckas. Det är så vi kan upprätthålla den svenska modellen som vi under årtionden byggt upp.

Så ja, det är bildningsfrågorna jag tycker är viktigast inom arbetarrörelsen. Med det sagt är det inte bara dom traditionella utbildningsvägarna jag syftar på. Det som ger mig mest glädje är att tänja på gränserna, våga nytt och att alla medlemmar ska ha likvärdig rätt till bildning. Facken måste som jag ser det bli bättre på att möta alla där individen står. Se till behoven och finna lösningar så att alla inkluderas och utvecklas inom facken. Ofta ses saker som hinder och där måste tanken övergå till att ett hinder kan vara en möjlighet. Vill du organisera dig måste facken finna plats för just dig i stället för att placera dig i den traditionella fackliga världen. Att väva ihop klassfrågor, feminism och arbetsrätt genom att belysa de samhällsfrågor våra medlemmar lever med är av största vikt. Vi måste våga prata klass för att uppnå framgång i ett jämställt arbetsliv. Vi måste göra det naturligt att prata politik och hur allt hänger ihop. Allt detta utan fluffiga stora ord och mer på ett sätt som alla förstår och kan relatera till.

Facklig vänster: Under pandemin har hotell- och restaurangpersonal drabbats särskilt hårt av uppsägningar, och många har också haft en utsatt situation beträffande smittspridningen i och med de många kontakterna man har med kunder inom branschen. Hur skulle du sammanfatta det år som gått? Vad har varit tuffast, och vilka är lärdomarna?

Kajsa: Förra året börjades superstarkt. Den avdelning jag leder organiserade som bara den. Det bildades lokala klubbar och medlemmar radade upp sig för att gå en utbildning. Sen kom Covid-19 som en bomb. En tsunamivåg av uppsägningar översköljde oss, och vi förlorade massvis med kollegor över en natt när alla med otrygg anställningsform rakt av fick gå hem. Samtalen strömmade in på jourtelefonen och på arbetsplatserna med frågor om uppsägningstider, löneutbetalningar och korttidspermittering. Framför allt var det väldigt många som var oerhört ledsna och uppgivna. Timmar med medlemmar som grät då de mist all inkomst över en natt. Frågor om hur dessa skulle ha råd med hyrorna nästa månad eller hur de skulle kunna ge deras familjer mat nästa vecka.

Det gångna året har varit upp och ner. Förutsättningarna har ständigt ändrats för både oss som arbetar i branschen så som för arbetsgivarna. Det är ovist och min förhoppning är att vågen snart sköljt bort. Jag kommer ta med mig av all jäklar anamma jag upplevt ute på arbetsplatserna. Att hjältarna i branschen efter detta ska belönas och att vi tillsammans måste hålla ihop för att alla ska få trygga anställningar och en jäkla bra arbetsmiljö. Anställningstryggheten har aldrig förr varit så viktig.

Facklig vänster: Hur arbetar ni på avdelningen och i klubbarna för att involvera medlemmarna i den fackliga verksamheten? Vilka är dina bästa tips i arbetet för att göra facket till en stark motpart på arbetsplatsen?

Kajsa: Inkludering är ett nyckelord för mig. Våga tillåta förändringar. Inom HRF arbetar vi hårt med att alla nyvalda förtroendevalda snabbt ska få gå de utbildningar som krävs för uppdraget. Ser vi på andra förbund som kanske inte har lika stor medlemsomsättning eller omsättning av förtroendevalda så kan en utbildningsplan sträcka sig över flera år. Hos oss är det raketfart som gäller. Vi måste köra på hundra procent från dag ett för att ge de förtroendevalda den kompetens de behöver för att vara den starka motparten i förhandlingsrummet. Vikten av att samtala, förankra och bilda medlemmarna i klubbarna är a och o.

Facklig vänster: Kan du nämna två fackliga eller facklig-politiska frågor som du ser som särskilt viktiga idag?

Kajsa: Ser jag till min egen arbetsplats, men även hos många fler, är det arbetsmiljöfrågorna som måste stärkas och arbetas hårdare med. Särskilt nu, under och efter pandemin. Skyddsombudens roll måste stärkas och arbetsgivarna måste satsa på utbildning för dem, och ta sitt ansvar för att samarbetet med den lokala fackliga parten blir ett fungerande, seriöst och systematiskt arbete.

Blickar jag ut över branschen och även till andra branscher så är det ett måste att anställningstryggheten stärks. Redan innan pandemin hade vi enormt många branschkollegor med orimligt otrygga anställningar och min farhåga är att nu, när branschen kickar igång igen, kommer detta vara det nya normala. Det kommer att bli en gigantisk utmaning, och därför måste lagstiftarna backa upp oss i de fackliga leden genom att skrota otrygga anställningsformer som allmän visstid.

Mer om Kajsa

Ålder: Snart 37

Bor: Stockholm

Familj/civilstatus: Sambo

Fritidsintresse: Umgås med vänner och familj, gärna till god mat/dryck och fotboll.

Favoritmat: All pasta

Favoritmusik: Svensk reggae och Hiphop

Skyddsombudet och bilarbetaren Lars Henriksson har ett helt liv som fackligt engagerad bakom sig, och har hunnit med att göra mycket. Efter att bara ha jobbat en vecka på Volvos bilfabrik i Torslanda fick han erfara en vild strejk, och sen var Lasse engagerad i försöken att bygga facklig opposition. Sedan 15 år ger han ut Kvasten, en oberoende arbetsplatstidning, han har också hunnit med att skriva en bok som handlar om hur bilindustrin skulle kunna ställas om för klimatvänlig produktion, och är en flitig krönikör i industrifackens tidning Dagens Arbete. Facklig vänster fick till en intervju.

Facklig vänster: Du arbetar på bilfabriken Volvo Torslanda, och har länge varit fackligt engagerad.  Hur började ditt fackliga engagemang?

Lasse: Med en rivstart!  Någon vecka efter att jag börjat jobba i juni 1978 utbröt en vild strejk och hela fabriken stannade. Jag hade egentligen bara tänkt jobba över sommaren men hamnade direkt i hetluften och blev kvar och hängde med i den fackliga opposition som dragit igång några år innan.

Facklig vänster: Vad är det bästa, respektive det svåraste med att vara fackligt engagerad?

Lasse: Det bästa är att ha någonstans att göra av den ilska, frustration och irritation som företaget alltid förser en med på en arbetsplats som vår. Och i de allra bästa stunderna, att vara en del av en gemenskap som tar sig an detta tillsammans.

Det svåraste är nog att inte falla in i rollen som den som ”tar hand om det fackliga”, i stället för att se sig som organisatör, alltså att göra saker gemensamt. Det blir lätt så att folk överlåter saker och ting till den som är erfaren och brukar stå i första ledet och det kan också vara lockande. Men då urholkar man på sikt det som är vår styrka.

Facklig vänster: Om du skulle nämna en av dom viktigaste erfarenheterna du gjort under ditt liv som fackligt engagerad, vilken skulle det vara?

Lasse: Just detta, att det är i kollektivet, hos arbetskamraterna gemensamt, styrkan finns, inte i ett välsmort munläder eller en tuff attityd. Det gäller att alltid lita till den kraften. Därför är det också så oerhört viktigt att lyssna och inte hamna i försvarsposition när någon kommer med kritik, även om den går på tvärs mot ens egen uppfattning. Jag har varit med om att bli utskälld av folk som sedan tagit på sig viktiga uppgifter.

Facklig vänster: Efter den förra finanskrisen och massuppsägningarna på Volvo som följde skrev du boken Slutkört, som handlar om hur bilindustrin kan ställa om till klimatvänlig produktion. Vad tänker du om klimatfrågan idag utifrån ett fackligt perspektiv? Vilken roll kan fackföreningar spela i kampen för omställning och en ekologiskt hållbar samhällsutveckling?

Lasse: De flesta fack säger pliktskyldigt fraser om klimatet men gör väldigt lite. Framför allt saknas det försök att förankra klimatkampen i det fackliga vardagsarbetet. Facken skulle kunna bli den verkliga maktfaktor som klimatrörelsen saknar, vi finns i produktionen, samhällets ekonomiska hjärta, och kan direkt hota kapitalet. Ungdomarnas klimatstrejker har varit oerhört viktiga men har ändå bara varit symbolhandlingar. Vi skulle faktiskt kunna genomföra verkliga strejker för att sätta press på både stat och kapital. Facken borde bli en tung allierad till klimatrörelsen och själva driva frågor om omställning som ett sätt att rädda hotade jobb och backa upp kraven med traditionella fackliga maktmedel.

Facklig vänster: Du tog 2006 initiativ till att starta en arbetsplatstidning, Kvasten, som sedan dess kommit ut med 150 nummer. Tidningen har ett underifrånperspektiv och är inte knuten till facket, utan har en mer oberoende ställning. Förra året fick du priset Arbetare till arbetare för utgivningen med motiveringen att du bidragit till att skapa ”en levande och kritisk röst från golvet på Volvo Personvagnars fabrik i Torslanda, en röst som skulle behövas på betydligt fler arbetsplatser.” Vad har ni åstadkommit med Kvasten, och hur står sig tidningens relevans idag?

Lasse: Det vi framför allt har gjort är att sätta ord på saker som väldigt många på fabriken tycker och lyft fram dem i ljuset. Sådant som folk säger till varandra vid fikaborden har Kvasten satt på pränt. Förhoppningsvis har det lett till att fler har vågat säga ifrån själva. Säkert har en del chefer också tänkt sig för en gång extra när de varit på väg att göra något dumt eftersom de vet att risken alltid finns att hamna i Kvasten. Den röda tråden som går genom varje nummer är att vi som arbetar har gemensamma intressen gentemot företaget, saker som vi måste stå upp för gemensamt om vi inte ska bli överkörda. Egentligen borde det vara fackföreningen som driver den ståndpunkten i varje läge men så länge de inte gör det kommer det att finnas behov av en oberoende röst som Kvasten.

Facklig vänster: Avslutningsvis, kan du nämna två frågor som du ser som särskilt viktiga idag?

Lasse: En sak som nästan alla pratar om oavsett om de jobbar på fabrik, i hemtjänsten eller som lärare är den ökande hetsen, hur våra jobb sliter allt hårdare på kropp och själ när resurser skärs ner och jobben rationaliseras. Allt för att vi ska bli ”konkurrenskraftiga”, alltså mer lönsamma. Det är något som behöver mötas på alla nivåer, först och främst direkt på varje arbetsplats när vi utsätts för det, men även genom övergripande krav på kortare arbetstid, starkare anställningsskydd och fackliga rättigheter. Det är en fråga där jag tror att det går att skapa solidaritet med lokala strider eftersom så många känner igen sig.

Den övergripande ”frågan” för allt fackligt arbete är hur vi bedriver det fackliga arbetet. Att uppgiften alltid är att skapa stridbara kollektiv. Att vi inte faller in i den byråkratiska lunken utan hela tiden strävar efter att facket ska vara en demokratisk organisation där medlemmarna bestämmer.

Mer om Lasse:

Ålder: 63 år

Bor: Göteborg, Majorna

Familj: Firade 40-årsjubiléum med Kirsti i fjol. Två söner, lika många svärdöttrar och fyra barnbarn.

Fritidsintresse: Läser och skriver, tränar aikido och, på sommarhalvåret, en liten stuga på numera utsålda arbetarön Knarrholmen utanför Göteborg.

Favoritmusik: Helst hårdrock på små ställen men jag lyssnar på ett brett spann av musik. Mest missade spelningar det senaste året: Nick Cave, Einstürzende Neubauten och Mastodon.

Emma Karlsson är fackligt aktiv i Seko och jobbar på ett godstransportföretag, dvs på järnvägen. Hon har alltid varit med i facket, men det var först när hon fick en mer varaktig anställning som hon kände motivationen att engagera sig fackligt. I Emmas klubb prioriteras medlemsaktiviteter högt, och det leder till stor uppslutning och att medlemmar kommer samman och snackar.

Facklig vänster: Du arbetar på ett av dom stora godstransportföretagen, Green Cargo, som radioloksoperatör eller, med ett enklare ord, som växlare. Hur ser en typisk arbetsdag ut för dig?

Emma: Det är väldigt varierande eftersom jag arbetar på en stor rangerbangård och det finns många uppgifter att utföra. Vissa dagar bromsprovar och funktionskontrollerar jag godstågsvagnar. Vissa dagar sitter jag inne i rangertornet och övervakar växlingen. Andra dagar arbetar jag i lokdepån och tar hand om lok mellan avgångarna.

Facklig vänster: Du är också fackligt engagerad sedan 3 år och förtroendevald sekreterare i Seko Klubb Green Cargo Väst. Vad var bakgrunden till ditt fackliga engagemang?

Emma: Jag har alltid sett det som självklart att vara medlem i facket. Men när jag började arbeta på den arbetsplats jag är nu var det i stort sett mitt första riktigt stabila jobb så blev det nog första gången det kändes konstruktivt att engagera mig. Den grundläggande orsaken är säkerligen uppväxten med min fackligt engagerade pappa som var fackligt förtroendevald på posten under min uppväxt.

Facklig vänster: Vad är det bästa du vet med att vara fackligt engagerad? Vad är jobbigast?

Emma: Det bästa är när man faktiskt märker att vi är starka tillsammans, att ifall vi håller ihop så kan kollektivet göra skillnad. Det jobbigaste är att det fackliga arbetet motarbetas, i samhället i stort och på arbetsplatserna i synnerhet. Vi får ständigt kämpa för att få våra fackliga ledigheter och fackliga tid. Skyddsorganisationen får ständigt mindre tid att utföra sitt arbete på.

Facklig vänster: Hur jobbar du med dina kamrater i Seko-klubben för att involvera medlemmarna i verksamheten och för att vara en stark motpart på arbetsplatsen?

Emma: I vår klubb lägger vi en del pengar och energi på att bjuda in till aktiviteter. Det kan kanske låta väldigt banalt och kanske inte som en självklar uppgift för en fackförening egentligen. Men det gör att folk kommer på möten och samlas och snackar. På många aktiviteter kommer så många som hälften av alla 140st medlemmarna.

Facklig vänster:  Kan du nämna två fackliga eller facklig-politiska frågor som du ser som särskilt viktiga idag?

Emma: En fråga som är viktig för oss lokalt är inflytandet över vår schemaläggning och hur vår arbetstid läggs. Vi har idag en schemamodell som bygger på önskemål, men i själva verket är det väldigt svårt att få igenom sina önskemål. Det ger ett schema som kan falla ut hursomhelst över hela dygnet då vi jobbar treskift. För mig och mina kollegor är detta väldigt uttröttande och det är svårt att balansera privatliv och arbete. Att få energin att räcka till är också svårt, då schemat är väldigt hoppigt. Du kan få arbeta både morgon, eftermiddag och natt på samma vecka.

En annan fråga som jag tycker är viktig i samhället är att försvara fackföreningarnas plats i arbetslivet och politiken. Vi har ju sett ett flertal gånger de senaste åren då övriga partier försök och lyckats underminera fackföreningarnas rättigheter. Först med frågan om strejkrätten och nu senast med las-frågan. Vi måste fortsätta att stå upp för våra fackliga rättigheter.

Mer om Emma:

Ålder: 29

Bor: Göteborg

Familj: Gift med Gustav och tillsammans har vi Felix 1 år

Fritidsintresse: Kaffe, slagverk och politik

Favoritmat: Pannkakor

Favoritmusik: Svensk pop

För Emma Wennerholm började det fackliga engagemanget tidigt – hon visste att hon att hon skulle vara med i facket redan som ung. Lär känna Emma, barnskötare i Höganäs och fackligt aktiv i Kommunal – en av många fackliga eldsjälar som ger arbetarrörelsen styrka.

Facklig vänster: Emma, du arbetar som barnskötare i Höganäs och är fackligt engagerad i Kommunal. Hur började ditt fackliga engagemang?

Emma: För mig började det när jag gick byggprogrammet på gymnasiet i Värnamo och gick med i Byggnads. Att man som medlem fick en trygghet och kunskap om både arbetsvillkor och arbetsmiljö kändes viktigt redan då. Det fanns liksom med sen man var ung att ”när du börjar jobba, så ska du vara med i ett fackförbund”. Jag hade fått med mig att man tillsammans kan göra skillnad på arbetsplatsen om man står eniga med sina arbetskamrater.

Under åren har det fackliga engagemanget vuxit, och i nästan 15 år har jag varit medlem i Kommunal. Jag har även fått förtroende av arbetskamraterna och är fackligt förtroendevald, och har haft olika uppdrag. För mig har det varit en självklarhet att vara medlem i ett fackförbund, och jag arbetar för att hjälpa och stödja medlemmarna. Tillsammans är vi starka, och tillsammans kan vi påverka och göra arbetsmiljön och villkoren bättre.

Sen har jag även under åren arbetat fackligt-politiskt. Facket och politiken har alltid hört ihop för mig. Jag ska kunna vara både fackligt och politiskt engagerad. Sen är det viktigt att vara tydlig med vad som är fackligt engagemang och vad som är politiskt engagemang. Men att båda behövs är självklart för mig: Genom fackligt och politiskt engagemang har ett antal stora segrar vunnits. Men det är inte de stora segrarna eller de stora gesterna som är de viktigaste: det är det vardagliga arbetet för fackliga och politiska rättigheter som gör segrarna möjliga.

Facklig vänster: Vad är det bästa du vet med att vara fackligt engagerad?

Emma: Flera saker. Att vi arbetar tillsammans för att förbättra villkoren och alltid fokuserar på bra arbetsvillkor och bra arbetsmiljö. Att få vara med och påverka i en stark och stor facklig organisation. Att få träffa människor för att diskutera fackliga frågor på olika arbetsplatser, och då även tvärfackligt. Vi kan vara fackligt engagerade i olika förbund men har så mycket gemensamt, och så många gemensamma frågor som är viktiga för oss att driva tillsammans. Jag tycker också att diskussionerna på arbetsplatserna, där det förs samtal och diskussioner där jag som fackligt engagerad kan lyssna och fånga upp saker, ger väldigt mycket: Det ger väldigt mycket i arbetet för att fler ska bli organiserade.

Facklig vänster: Vad är det tuffaste med att vara facklig?

Emma: Jag kan tycka att arbetsmiljön har blivit tyngre genom åren. Genom politiska beslut som lett till nedskärningar och försämringar har det skurits ner på välfärden, och det har påverkat människor ute på arbetsplatserna. Även om de flesta pratar om att en bra arbetsmiljö och bra arbetsvillkor är ”det bästa för en arbetsplats”, så görs inte det som behövs. I stället satsar man på mer otrygga anställningar och på en försämrad arbetsmiljö. Och det är tufft, för alla oss som jobbar och givetvis även fackligt. Vi gör allt vad vi kan för att vi ska ha bra arbetsplatser, men vårt engagemang påverkas ofta negativt av beslut som går i en helt annan riktning än den som vi skulle behöva slå in på. Den har nog också gjort att vi ibland tappat i styrka. Här tror jag att det gäller att ännu mera tydliggöra vad facket är för något, och inskärpa vikten av att vara medlem och att det är vi tillsammans som är facket.

Facklig vänster: Hur jobbar du med dina fackliga kamrater för att involvera medlemmarna i verksamheten och för att vara en stark motpart på arbetsplatsen?

Emma: Just nu, med anledning av pandemin, så ställer vi om och hittar andra vägar för att involvera och delaktiggöra medlemmarna i aktiviteter. Det kan vara via digitala möjligheter, att ha bra kontakt med förtroendevalda och ha samtal tillsammans, men det får ske på distans i nuläget för att inte öka smittspridningen. Jag talar ofta om rättigheter och villkor, och försöker inskärpa att kunskap är makt. Jag brukar också rekommendera medlemmar att läsa och söka kunskap via digitala vägar. Det gäller att försöka få medlemmar att engagera sig för sina frågor. Det, i kombination med insikt om vikten av att stå eniga, gör ofta att man påverka mer än man tror.

Facklig vänster: Kan du nämna två fackliga eller facklig-politiska frågor som du ser som särskilt viktiga idag?

Emma: För mig och flera så är det frågor runt anställningsvillkor, anställningstrygghet och arbetsmiljö som står högst upp på agendan. Mer specifikt behöver vi minska dom otrygga anställningarna, och det behövs omfattande åtgärder för att förbättra arbetsvillkor och arbetsmiljön på våra arbetsplatser.

Utifrån den verklighet som många av oss inom Kommunal, och vi som jobbar i välfärdssektorn, befinner sig i, så kan jag tycka att vi behöver arbeta med heltid som norm och få bort de delade turerna. Vi behöver få bättre scheman som ger möjlighet till återhämtning och vi behöver en högre bemanning på våra arbetsplatser. Att fasta, trygga jobb ska vara normen. Det långsiktiga målet borde också vara sex timmars arbetsdag, som en del i kampen för ett bättre arbetsliv. Vi ska arbeta för att leva, inte leva för att arbeta.

Ålder: 42 år

Bor: Höganäs

Familj: Singel

Fritidsintresse: Stort fotbollsintresse, och jag följer mina två favoritlag för fullt. Är även föreningsmänniska, och aktiv i olika ideella föreningar. Läser och cyklar.

Favoritmat: Vegetariskt, och även vegankost.

Favoritmusik: Hiphop , punk, rock och soul.

Anton Hultberg har jobbat som cykelbud på företaget Movebybike, som tidigare varit lite av ett flaggskepp för Miljöpartiet i Stockholm, men som på sistone hamnat i blåsväder på grund av bristande säkerhetsrutiner och dålig arbetsmiljö. Movebybike har inspirerats av gig-ekonomins lösa anställningsformer, och motsatt sig kollektivavtal. Anton reagerade, och berättade om situationen i ETC, vilket ledde till en debatt om villkoren för dom anställda. Facklig vänster fick till en intervju med Anton.

Facklig vänster: Du arbetar på företaget Movebybike, som varit i blåsväder senaste tiden, där du efter att arbetskamraterna valt dig som skyddsombud har varit aktiv och påtalat stora brister i säkerhets- och arbetsmiljöfrågor. Hur började ditt fackliga engagemang, och hur har företaget reagerat på skriverierna det genererat?

Anton: Jag har alltid varit vänster, och med åldern har jag förstått vikten av det fackliga arbetet. När jag läste på universitetet jobbade jag extra på ett gruppboende och var förtroendevald i kommunal. Sedan blev jag journalist och då tappade jag helt förtroendet för facket, som vägrade göra något åt utlasningarna.* Jag började på Movebybike 2016. Då var det ett kul företag som visade folk hur mycket man kan flytta med en lastcykel. Sedan, när företaget började inspireras av gigekonomin, tyckte jag att det var dags organisera, dokumentera och pressa på för kollektivavtal. När det inte funkade gick jag till pressen.

Facklig vänster: Vad är det bästa du vet med att vara fackligt engagerad?

Anton: Att folk frågar saker. Att de får hjälp. Att vi driver saker tillsammans.

Facklig vänster: Vad är det tuffaste med att vara facklig?

Anton: Att bli motarbetad och utfryst (fast jag kan bli lite peppad av det också!).

Facklig vänster: På Movebybike är den fackliga anslutningsgraden låg, bl.a. för att många har osäkra anställningar. Hur har du jobbat med att få med flera av dina kamrater och för att involvera dem i arbetet för att skapa en bättre arbetsplats?

Anton: Jag och mina fackligt engagerade kollegor har försökt, men pga hög genomströmning och osäkra anställningar är det få som vågar. Har dock peppat några till att uttala sig i media.

Facklig vänster: Kampen mot otryggheten i den framväxande gig-ekonomin har engagerat dig, och nyligen var du med i en radiodebatt där bl.a. arbetsmarknadsminister Eva Nordmark deltog. Vad tycker du är det viktigaste för att komma till rätta med otryggheten på arbetsmarknaden i allmänhet, och mer specifikt inom branschen du jobbar i?

Anton: De som jobbar i gig-ekonomin måste lära sig av historien. Vi har haft daglönare förut, det lyckades vi motarbeta genom organisering och systematiskt arbete. De som inte jobbar i gigekonomin måste förstå att den är en stor experimentverkstad för galna upptåg från startupz vars innovationer (typ: jobba med en app) mycket väl kan ha normaliserats innan nästa generation ska ut på arbetsmarknaden. Kort sagt: Gig-arbetarna måste utveckla ett klassmedvetande. Vi andra måste förstå allvaret.

* Utlasningar = när arbetsgivare avslutar tillfälliga anställningar för att undvika att sådana ska omvandlas till en tillsvidareanställning (vilket i allmänhet sker tidigast efter 6 månader som provanställd eller efter 2 år om det rör sig om en visstidsanställning eller ett vikariat, om inte kollektivavtalet säger något annat).

Mer om Anton:

Ålder: 44 år gammal

Bor: Midsommarkransen, Stockholm

Familj: Dotter, Olga, 11 år

Fritidsintresse: Vegansk matlagning, karate, cykling

Favoritmusik: Reggae/dancehall

Boxningen har spelat en viktig roll för Erfan Kakahani, som i sporten hittade en plats där han fick utmana sig själv och utvecklas. Från att som persona ha varit blyg och tillbakadragen håller Erfan numera tal på torg i Sundsvall, och han har också engagerat sig i fackklubben på aluminiumfabriken där han jobbar. Nu fortsätter engagemanget med politiken på heltid och det blir bara extrapass på fabriken, men Erfan tar med sig sina fackliga erfarenheter in i sina nya sammanhang och fortsätter att vara fackligt engagerad som medlem i IF Metall.  

Facklig vänster: Du har länge arbetat inom tungindustrin på en aluminiumfabrik i Sundsvall och haft fackliga uppdrag inom IF Metall, men är sedan i oktober förra året heltidspolitiker för Vänsterpartiet. Berätta lite om din fackliga bakgrund: Hur var det att jobba på din arbetsplats? Hur började ditt fackliga engagemang?

Erfan: Som du säger så har jag gått över till rollen som heltidspolitiker men jag har inte lämnat fabriken helt och hållet. Jag försöker fortfarande arbeta något skiftpass när jag hittar tiden. För mig är det viktigt att jobba kvar på mitt vanliga jobb om man har möjligheten för att ha en fot i verkligheten. Min arbetsplats tillhör kategorin tungindustrin, det är dygnet-runt produktion där vi arbetar med ugnar på nästan 1000 grader och hanterar stora krafter för att producera primäraluminium. På ett år så förbrukar vi lika mycket el som hela Göteborgs stad. Det är alltså som många andra tungindustrier, en farligt och tung arbetsplats och då kan man inte nog betona vikten av säkerhetsarbetet och inte minst vikten av stark facklig organisation för att på bästa sätt efterleva säkerheten. Mitt fackliga engagemang började för ett antal år sedan då jag och en arbetsledare inte delade samma åsikt om hur man behandlar en anställd. Jag såg mycket orättvisa i den enskilda händelsen och hur det hanterades. Därefter bestämde jag mig för att engagera mig fackligt för att jag själv skulle kunna bidra och att kunna stå upp för mina arbetskamrater.

Facklig vänster: Vad är det bästa med att vara fackligt engagerad?

Erfan: Det är att man får vara med och påverka, att få jobba för mina arbetskamraters villkor på arbetsplatsen. Att få jobba för mina arbetskamraters och min säkerhet.

Facklig vänster: Vad var det tuffaste med att vara facklig?

Erfan: Det tuffaste var då det var ens arbetskamrater som man tvingades att övertyga i frågor jag/vi tyckte var för allas bästa. Ett exempel: Min arbetsplats har utvecklats tekniskt på senare år, det är inte lika tungt eller smutsig längre. Antalet anställda har minskat, och samtidigt har produktionstakten ökat.  Skiftet sliter på kroppen och det blir bara jobbigare med åren, om man ska orka hela vägen till pension får inte tempot bli för hårt helt enkelt. Som facklig och skyddsombud var frågan om ”ett arbetstempo som även den svagaste kunde mäkta med” en sådan jobbig fråga. Det var en fråga som jag ofta fick ta med arbetsledningen, men tyvärr också ibland med ens ”lite starkare” arbetskamrater.

Facklig vänster: Hur har du jobbat med dina kamrater i fackklubben för att involvera medlemmarna i verksamheten och för att vara en stark motpart på arbetsplatsen?

Erfan: Vi har en stor arbetsplats med ca 450 anställda, där ca 350 är kollektivare. Ett problem som fackklubben brottades med var att få medlemmar att engagera sig i det fackliga arbetet. Ett annat problem för oss var att nå ut till medlemmarna och berätta om hur mycket bra fackklubben gör för medlemmarna. Fackklubben jobbade med medlemsvård genom att anordnade hamburgargrillningar, bjöd på kryssningsbåt och lite annat för att komma ut till medlemmarna. Jag och andra fackliga kamrater gick gärna runt i fabrikens olika avdelningar för att ta en kopp kaffe och prata om det som rörde arbetsplatsen, både fackliga och politiska frågor.

Facklig vänster: Kan du nämna två fackliga eller facklig-politiska frågor som du ser som särskilt viktiga idag?

Erfan: Ska man våga ta de tuffa samtalen som man måste göra då och då med arbetsgivaren måste man ha en stark anställningstrygghet i ryggen. Med en stark anställningstrygghet blir vi också fler som vågar tycka/agera och där av blir ännu starkare, och när vi är flera starka tillsammans kan vi kräva ännu mer. Därför är anställningstryggheten en otroligt viktig fråga. En annan fråga som jag tycker att vi ska driva både fackligt och politisk är arbetstidsförkortning och det finns många bra argument för den frågan.

Facklig vänster: Hur har det varit att ta steget från det fackliga engagemanget till det politiska? Följde det ena naturligt på det andra? Vad tar du med dig utifrån din fackliga bakgrund in i politiken?

Erfan: Jag har varit facklig aktiv under några år nu och har under tiden fått lära mig mycket, dels om det fackliga arbetet i den lokala klubben, dels om arbetarrörelsens historia, vart vi kommer från. Mitt politiska engagemang var en naturlig följd av mitt fackliga engagemang. Jag vill vara med och påverka samhället, som jag på många sätt tycker går åt fel håll, till det bättre. Det var vemodigt att avsluta mina fackliga uppdrag, men jag kommer att försöka att vara lika engagerad i facket som medlem istället.

Facklig vänster: Du har vid sidan om ditt fackliga och politiska engagemang också boxats i flugviktsklassen, med en imponerande meritlista. Du har blivit svensk mästare tre gånger, representerat svenska landslaget, och är en av Sundsvalls bästa boxare de senaste 10-15 åren. Kan du berätta om boxningen, på vilket sätt har den varit viktig för dig?

Erfan: Boxningen har bidragit mycket till att jag, som varit en extremt blyg och undvikande person, har utvecklats till en som håller tal på torget i Sundsvall inför EU-valet. Jag har jag mycket att tacka boxningen för. Boxningen jobbade mycket med laganda och gemenskap och där fick en extremt blyg kille ta plats. Från boxningen har jag också fått mycket av min målvetenhet. Sporten är extremt tufft. Du har en motståndare i ringen som är minst lika stark som dig som vill slå dig på käften, och då gäller det att du har gjort din läxa och tränat. Det krävdes mellan 12-15 pass i veckan. Dom gjorde jag trots att jag hade mina 12 timmarsskift att göra, samtidigt som jag gick på diet för att klara viktklassen.

Mer om Erfan:

Ålder: 37 år.

Bor: Sundsvall.

Familj/civilstånd: Min bästa fru som står ut med mig och en dotter på 4 år.

Fritidsintresse:  Titta på fotboll, favoritlagen är GIF Sundsvall (så klart) och Real Madrid, som jag har följt i typ 20 år.

Musik: Celine Dion.