Författare: guwe

Johannes Weiberg är icke-snusaren som är klubbordförande på Swedish match. Han brinner för interndemokrati, segling och arbetstidsförkortning.

Facklig vänster: Du arbetar som maskinoperatör på Swedish Match fabrik i Kungälv där du också är ordförande för Livs lokala fackklubb. Hur är det att arbeta på din arbetsplats? Hur många jobbar där och hur många organiserar klubben?

Johannes: Det är intressant att jobba inom industrin och med snustillverkning, även om det knappast är en miljö jag trodde att jag skulle hamna i eftersom jag själv inte snusar. Arbetsmiljön och är bra och kollegorna trevliga. Sammanlagt är vi ungefär 240 medlemmar och 270 kollektivanställda. Det är ett roligt jobba på en arbetsplats med många kolleger på samma arbetsställe.

Facklig vänster: Hur länge har du varit engagerad och hur började ditt fackliga engagemang?

Johannes: Jag började engagera mig i Transport när jag jobbade som väktare år 2014, för att jag var trött på alla behovsanställningar och osäkra timanställningar. Vi kämpade för att öka medvetenheten om fackligt arbete och fackens betydelse både i historien och idag.

Framför allt jobbade vi för att arbetsköparna i Bevakningsbranschen inte skulle kunna köra över de anställda och missbruka sin makt. Vi jobbade för att få en seriös bransch med schyssta villkor och för att stoppa underbudskonkurrens mellan de olika företagen. Jag var aktiv i bevakningssektionen i Göteborg där vi kunde hjälpa varandra med att dela erfarenheter med hur vi tacklade olika problem som dök upp i de olika klubbarna.

Facklig vänster: Vad är det bästa du vet med det fackliga engagemanget?

Johannes: Jag tycker väldigt mycket om att påverka andra människor och hjälpa de svaga i samhället och som facklig gör man det väldigt tydligt och direkt. Jag gillar att träffa kamrater och att bevara och att utveckla demokratin i förbundet och att diskutera ideologi med andra insatta och intresserade personer.

Facklig vänster: Vad är svårast?

Johannes: Det svåraste och viktigaste är att få medlemmarna intresserade av fackliga frågor och samhällsfrågor och att hålla fokus på de viktiga problemen. Det gäller att tydliggöra vad facket är för något och att visa hur viktigt det är att vara medlem, och att visa att det är vi tillsammans som är facket. Facket är vi i arbetarklassen tillsammans och inte någon myndighet eller något företag som kommer in när vi behöver hjälp.

Facklig vänster: Hur jobbar du med dina kamrater i klubben för att involvera och göra medlemmarna delaktiga i den fackliga verksamheten och för att vara en stark motpart på arbetsplatsen?

Johannes: Vi är en stor arbetsplats och därför är det viktigt att äga informationen, så att företaget inte tar på sig äran på det som vi har drivit igenom eller tagit ut som skadestånd. Vi försöker även uppmuntra medlemmar till olika uppdrag och vi har som mål att hålla lokala utbildningar och träffar när det blir möjligt igen, efter Corona.

Facklig vänster: Kan du nämna två fackliga eller facklig-politiska frågor som du ser som särskilt viktiga idag?

Johannes: För min del är det avgörande att vi lyckas minska möjligheten att ta in bemanning, tidsbegränsade eller andra osäkra anställningsformer. Tryggheten på jobbet är väldigt viktigt för mig och mina kamrater.

Vi jobbar också för att vi skall minska den generella arbetstiden. Dels för alla i samhället och i min bransch men i synnerhet för de som jobbar natt eller skift. Min syn är att vi i industrin måste gå före för att göra det normerande på arbetsmarknaden för att senare kunna lagstadga det på hela arbetsmarknaden.

Till sist är medlemsdemokratin en hjärtefråga för mig. Det handlar om insyn i förbundets arbete för alla medlemmar, inte bara för de med förtroendeuppdrag. Jag skulle vilja införa en typ av medlems- och informationsmöten så att vanliga medlemmar kan få bättre koll på hur man arbetar på fler nivåer i mitt förbund.

Ålder: 33
Bor: Göteborg
Familj: Gift
Fritidsintresse: Segling
Paradrätt och bästa musiken: Spagetti med sojafärssås. Ett band jag uppskattar är The Dreadnoughts.

Patrik Strand arbetar som undersköterska på Skånes Universitetssjukhus, SUS Malmö och är fackligt förtroendevald i Kommunal Skåne sektion Sydväst.

Facklig Vänster: Hur började ditt fackliga engagemang?

Patrik: Jag började jobba på en förpackningsindustri och gick med i vad som då hette Grafikerna, idag GS-facket, i Ystad där jag växte upp. Jag spelade med i ett punkband och en av dem jag spelade med hade en far som var fackligt engagerad. Han talade mycket om vikten av att vara organiserad.

Jag gjorde värnplikten som ambulansman och efter det började jag jobba inom sjukvården på Östra Sjukhuset i Malmö och gick över till Kommunal. Många på sjukhuset var unga vikarier. Jag gick på möte och klagade på att det gjordes för lite för de yngre. Jag blev då invald i styrelsen för Kommunals sektion på sjukhuset som ungdoms ansvarig. Det var 1987. Jag har varit fackligt engagerad med en massa olika uppdrag sedan dess.

Facklig Vänster: Vad är det bästa du vet med att vara fackligt engagerad?

Patrik: Det är den dagliga kampen ute på arbetsplatserna där vi ser vilken skillnad det gör för medlemmarna med en stark facklig organisation. Det är ganska häftigt att se vad vi kan göra när vi står eniga och tar striden på en arbetsplats.

Facklig Vänster: Vad är det tuffaste med att vara facklig?

Patrik: Arbetsmiljön har blivit tyngre. Sedan början av 90-talet har borgerliga och socialdemokratiska regeringar skurit ner på välfärden och fler hundratusen jobb har försvunnit. Det har varit kämpigt med alla dessa nedskärningar.

Facklig Vänster: Hur jobbar du med dina fackliga kamrater för att involvera medlemmarna i verksamheten och för att vara en stark motpart på arbetsplatsen?

Jag brukar tala med alla de jag jobbar med om de rättigheter och villkor som vi förhandlat fram i vårt kollektivavtal. Kunskap är makt! Och om vi inte står enade mot arbetsgivaren kommer allt det försvinna och vi kommer vara utlämnade till deras godtycke.

Facklig Vänster: Kan du nämna två fackliga eller facklig-politiska frågor som du ser som särskilt viktiga idag?

Patrik: Jag jobbar ju inom sjukvården och jag kan se att vi är i akut behov av att anställa många fler på fasta jobb, och även att det satsas på yrkesutbildning som ger löner att leva på, om välfärden skall kunna fungera i framtiden. Långsiktigt hade vi behövt lagstifta om att sänka normalarbetstiden till 6 timmars arbetsdag och 30 timmars arbetsvecka med bibehållen lön för alla. Jag har som många andra motionerat om den frågan till varje Kommunalkongress sedan jag gick med!

Ålder: 56 år

Bor: Malmö

Familj: En dotter

Fritidsintresse: Fiske, musik och fotboll. Jag har alltid varit musikintresserad och spelar idag mest i två olika countryband.

Ciczie Weidby är riksdagsledamoten som kom direkt från posten som klubbordförande i Handels. Idag sitter hon i Arbetsmarknadsutskottet för Vänsterpartiet.

Facklig vänster: Du sitter sedan valet 2018 i riksdagen, men var dessförinnan ordförande för Handelsklubben på IKEA i Jönköping. Hur började ditt fackliga engagemang?

Ciczie: Det började egentligen på riktigt när jag började på IKEA i jan 2004. Jag har alltid varit med i facket som funnits på de arbetsplatser jag varit på, men aldrig tagit steget att gå kurser eller ta något förtroendeuppdrag. Men på IKEA hade jag redan från början en massa åsikter och när det var dags för ett medlemsmöte för att göra att fyllnadsval blev jag direkt vice ordförande i klubben. Då var jag fortfarande provanställd för övrigt. Sen rullade det liksom bara på.

Facklig vänster: Vad var det bästa du visste med att vara fackligt engagerad? Vad var svårast?

Ciczie: Eftersom jag var på en stor arbetsplats med fackklubb fanns det stora möjligheter att påverka den faktiska vardagen för sina medlemmar och arbetskamrater. Det finns liksom en direkt närhet till verksamheten och ledningen som gör att man kan ha en dialog hela tiden, utöver formella förhandlingarna.

Att hela tiden ha en fot på golvet vid sidan av sitt uppdrag tror jag också är väldigt viktigt. Det bästa är såklart när man märker att man kan komma med, ibland små men ändå betydande förändringar, snabbt och enkelt på lokal nivå. Att man märker att man kan göra skillnad. Svårt är det när företaget försöker gömma sig bakom centrala beslut och bestämmelser. Eller när man har haft medlemsmöte och medlemmarna bestämt nåt som jag personligen inte tror på fullt ut, men ändå måste driva i förhandlingen. Men det är ju så det ska vara, att kollektivet och majoritetsbeslut är det som bestämmer. Det är ju det som är styrkan.

Facklig vänster: I riksdagen sitter du för Vänsterpartiet i arbetsmarknadsutskottet. Där debatteras många frågor som har direkt påverkan på förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare. I förhållande till det uppdraget, känner du att du har nytta av din fackliga erfarenhet?

Ciczie: Ska jag vara helt ärlig är den riktigt stora fördelen med den fackliga erfarenheten att man faktiskt haft ett ”riktigt” jobb, att man kan lag och avtal. Det är skrämmande när man sitter i ett utskott där det finns ledamöter som inte ens har koll på anställningsformer eller hur vardagen för till exempel en handelsanställd som jagar timmar ser ut. Många politiker har suttit länge och har inte så mycket arbetslivserfarenhet. Så ja, jag har nytta av min erfarenhet, definitivt.

Facklig vänster: Det är inte jättemånga riksdagsledamöter som har arbetarklassbakgrund. Ännu färre kommer direkt från en bakgrund som förtroendevald klubbordförande i ett LO-förbund. Hur har du upplevt resan som det innebär att komma direkt från golvet in i rikspolitiken?

Ciczie: Det blir lite exotiskt nästan. Till en början i alla fall. Det som blir väldigt tydligt är ju att man helt plötsligt får en annan vardag som är så otroligt väsensskild från det man är van vid. Och jag blev väldigt lyft och pushad att ta uppdraget. Alla tycker det är fränt att en butikssäljare från IKEA kan ta plats i riksdagen och man får mycket uppmärksamhet för det. Men nu när det har gått två år finns det dom som lite tycker att man inte är arbetare länge, för nu är jag ju riksdagsledamot. Peppen och hyllningarna försvinner ganska snart och man måste leverera.

Och självklart ska man ställa krav på sina ledamöter, men man ska också veta att för en som inte har nån högskoleutbildning så är det en väldig omställning. För mig är det först nu som jag inte längre är nervös för att tala i riksdagsgruppen eller gå på utskottsmöten själv. Så resan har varit och är fortfarande lite skakig. Min bakgrund i arbetarklassen och min egen arbetaridentitet försvinner inte bara för att jag sitter i riksdagen.

Facklig vänster: Kan du nämna två fackliga eller facklig-politiska frågor som du ser som särskilt viktiga idag?

Ciczie: För mig som medlem i Handels är frågorna om hyvling av timmar, visstidsanställningar och rätt till heltid stora och viktiga frågor. Okej, det var tre, men de hänger ihop! När jag började på IKEA var det fortfarande möjligt att faktiskt få en heltid och på lagret var heltid och tillsvidare en norm, men med tiden smög sig deltider och osäkra anställningar in även på lagren och på butik är heltid nåt som bara chefer får. Att år ut och år in inte veta hur ens ekonomi ser ut från månad till månad är inte värdigt ett välfärdsland och kan vara direkt skadligt för människors hälsa. Det finns många som blivit utbrända av att jaga timmar och sova med telefonen i handen hela tiden. Gig-ekonomin är en riktig skitmarknad som måste regleras.

Ålder: 46
Bor: Hyresrätt i Jönköping
Familj: Sambo och hund
Fritidsintresse: Önskar jag hade ett särskilt intresse men jag plöjer mest serier som alla andra. Och går i skogen med hunden såklart. Jag tycker om att gå på bio och konserter, Jönköping har en bra musikscen som jag stödjer ofta och gärna.

Hon är lokförare och förtroendevald klubbordförande i fackförbundet Seko. Även vice ordförande i avdelningen. Förutom att bygga en stark fackklubb som driver medlemmarnas åsikter i förhandlingarna med arbetsgivaren håller hon även utbildningar för medlemmar och förtroendevalda. Hennes engagemang i fackförbundets demokratiska process, som resulterat i ett stort antal motioner till förbundets kongress, går också helt i linje med hennes övertygelse, att fackföreningen måste vara inkluderande för att bli stark.  Lär känna Anna Bergström.  

Facklig vänster: Du arbetar som lokförare, är vice ordförande i Sekos Gävle-Dala-avdelning och klubbordförande i Seko Klubb Upptåget. Hur började ditt fackliga engagemang?

Anna: Jag har varit med i facket sen jag började jobba. När jag började på SJ gick jag och sneglade på Sekos infotavla och undrade hur jag kunde engagera mig. Jag fick sedan frågan från en kollega som var med i styrelsen om jag ville bli skyddsombud eftersom jag skrev väldigt många rapporter. Det är arbetsmiljön, den fysiska men framförallt den psykiska som legat mig närmast genom åren. Ingen ska må dåligt på jobbet och framförallt inte dö för att arbetsköparen inte gjort något åt den farliga arbetsmiljön. När vår sektion skulle ombildas till klubb valde jag att ställa upp som ordförande för att se hur jag kunde påverka där.

Facklig vänster: Vad är det bästa du vet med att vara fackligt engagerad?

Anna: Att kunna skapa förbättring för medlemmarna, både för den enskilde men även för oss som kollektiv. Att se till att ingen blir orättvist behandlad vare sig det gäller felaktigt utbetald lön eller om någon känner sig kränkt. Jag vill förmedla mitt eget engagemang och ge hopp om att det går att skapa förändring både på arbetsplatsen men även i facket och i samhället, vilket alltid är lättare när vi är många.

Facklig vänster: Vad är det tuffaste med att vara facklig?

Anna: Att vara kvinna i en mansdominerad chefsvärld. Att bli utsatt för härskartekniker och att inte bli hörd och respekterad på samma vis som jag skulle om jag vore man.

Jag tycker det är jobbigt när medlemmar inte får den hjälp de borde få när det gäller t.ex. sjukförsäkringen, sånt som jag inte kan påverka. Medlemmar som inte kan jobba och som inte får den ersättning de borde ha rätt till. Motgångar i förhandlingar är lättare att hantera men när det drabbar den som är sjuk, då kryper olusten närmre.

Facklig vänster: Hur jobbar du och din fackklubb för att involvera och delaktiggöra medlemmarna i er verksamhet? Vad gör ni för att bli en stark motpart på arbetsplatsen?

Anna: Vi informerar om det som händer på jobbet, vi uppmanar medlemmar att alltid skicka kopia på rapporter till oss, så att vi får reda på vad som händer ute på tågen. När det gäller den interna demokratin inom Seko förklarar vi hur medlemmar kan skriva motioner genom mejlutskick men också att prata med dem om att vi hjälper till om de har en fråga de vill att Seko ska driva. Om det är något som arbetsköparen vill förändra kollar vi med medlemmarna vad de tycker så vi vet hur vi ska agera, om vi har medlemmarna med oss eller inte.

Vi har i dagsläget en bra samverkan, men det har inte alltid varit så. Det är lättare att säga till arbetsköparen att alla 100 medlemmar tycker som oss i en förhandling såklart, det ger oss även ett grundstöd under förhandlingar som inte går av för hackor!

Facklig vänster: På Sekos kongress 2017 var du det kongressombud som skrev flest kongressmotioner. Vad betyder det att vara delaktig i fackets demokratiska process? Hur viktigt är det, och ger det resultat?

Anna: Det är den som är a och o tänker jag. Den demokratiska processen. Däremot är jag otålig och vill ha igenom beslut snabbare än vissa andra. Jag skrev så många motioner dels för att jag tycker att frågorna är viktiga men även för att visa medlemmarna att det behöver inte alltid handla om stora frågor som att förstaliga järnvägen och huruvida Seko ska verka politiskt med Socialdemokraterna. De jag skrev handlade bl.a. om symbolpolitik, såsom att jag vill att vi ska vara ett feministiskt och antirasistiskt förbund, att vi på utbildningar ska var inkluderande och ta hänsyn till att det kan finnas icke-binära personer i rummet och inte förutsätta att alla identifierar sig som “han” eller “hon”. Eftersom ingen av motionerna gick igenom kan jag inte säga att det gav resultat då, men jag tänker att någon tanke kanske väcktes hos någon och jag är stolt över den unga medlem som gick upp i talarstolen för första gången och yrkade bifall på motionen jag skrev om att vara inkluderande, så ett slags resultat ger det ju.

Facklig vänster: Kan du nämna två frågor som du ser som särskilt viktiga idag?

Anna: LAS- frågan såklart. Att vi tvingas sätta oss vid förhandlingsbordet under hot om lagändring är att redan innan matchen startat ha förlorat den. Jag är orolig att hur vi än gör så kommer vi arbetare få det sämre. Jag vill även att folk ska förstå hur viktig den facklig-politiska samverkan är, det var därför jag började engagera mig i Vänsterpartiet 2014.

Medlemmar anställda på allmän visstid blivit orättvist behandlade många gånger, det är en fråga som inte ens skulle behöva uppstå om alla arbetare blev behandlade lika av arbetsköparna. Så är inte fallet idag, därför behöver vi få bort allmän visstid som anställningsform.

Att vi ska bemöta varandra med respekt och den gamla klyschan om alla människors lika värde. Hur jag än vrider och vänder på det, kommer jag alltid tillbaka till att det är det den fackliga idén handlar om för mig. Det skulle ej heller skada att krossa klassamhället men det tänker jag att vi behöver lite mer än några kongressperioder på oss att göra.

Ålder: 40

Bor: Uppsala

Familj: Två barn, 8 och 10 år, två katter och massa vänner som är som familj.

Fritidsintresse: Har nyss gått med i min första bokcirkel, gå på punkspelningar, brevskola, loppisar och så tycker jag ofantligt mycket om att bada och nörda ner mig i öl och te.

Linn Wegemo är klubbordförande för Handelsklubben som organiserar lagerarbetarna på Martin och Serveras lager i Enköping. 35 år gammal har hon redan en lång facklig erfarenhet bakom sig. Redan 2011 deltog var hon ombud på Handels kongress, där hon bl.a. deltog i debatten om villkoren för bemanningsanställda.

Det politiska engagemanget har också varit en springande punkt, och Linn sitter bl.a. med i Vänsterpartiets partistyrelse. 

Facklig vänster: Hur började ditt fackliga engagemang?

Linn: Jag engagerade mig politiskt i Ung Vänster som tonåring och när jag sedan fick mitt första jobb på ICA-lagret i Västerås så var det självklart för mig att engagera mig på min arbetsplats. Nu har jag bytt lager och jobbar på Martin & Servera. Sedan ungefär två år tillbaka är jag ordförande för vår lokala klubb som består av cirka 200 medlemmar.

Facklig vänster: Vad är det bästa du vet med att vara fackligt engagerad?

Linn: Gemenskapen, att om det skulle hända något så vet jag att jag har en massa personer som håller min rygg. Sen är det naturligtvis väldigt roligt när man lyckas nå framgång i nån fråga som vi hållit på och kämpat med länge, både när det gäller enskilda medlemsärenden eller större förhandlingsfrågor.

Facklig vänster: Vad är det tuffaste med att vara facklig?

Linn: Det lokala fackliga arbetet får ju en väldigt stor påverkan på människors liv och man kan känna sig väldigt otillräcklig när man inte når hela vägen fram.

Facklig vänster: Hur jobbar du och din fackklubb för att involvera och delaktiggöra medlemmarna i er verksamhet? Vad gör ni för att bli en stark motpart på arbetsplatsen?

Linn: Vi försöker få till stämningen att facket det är alla vi på golvet tillsammans. En viktig del i det ser vi är den fackliga utbildningen. Många som börjar jobba hos oss är ganska nya på arbetsmarknaden och då poängterar vi vikten av att alla känner till sina rättigheter på jobbet. Vi behöver hjälpas åt att värna det fackliga löftet och det är bara när vi kämpar tillsammans som vi kan nå riktig framgång. Vi försöker hålla medlemmarna uppdaterade om vad som händer och på årsmötet tar vi en verksamhetsplan där vi prioriterar vilka frågor som är viktigast för klubben.

Facklig vänster: Kan du nämna två frågor som du ser som särskilt viktiga idag?

Linn: Något som har blivit allt tydligare för mig är att något behöver göras åt bristerna i sjukförsäkringen. Bara på min arbetsplats har vi sett flera exempel på folk som tvingas tillbaka till jobbet alldeles för tidigt, bara för att de får avslag på sjukpenningen. Låt folk som är sjuka vara sjuka. Ingen blir friskare av att behöva oroa sig över ekonomin och stressa tillbaka till jobbet.

Sen känns det ju omöjligt i dagsläget att inte nämna LAS-frågan. Hela diskussionen tar sin utgångspunkt i helt fel saker. Problemet på dagens arbetsmarknad är knappast att det är för svårt att säga upp folk, utan det är att alltför många jobbar år ut och år in på osäkra anställningar. Det borde vi göra något åt om det ska ändras i LAS

Ålder: 35
Bor: Västerås
Familj: Ensamstående
Fritidsintresse: Håller på med politik, tycker också om att virka, spela spel och åka på olika utflykter

Marie Wiberg arbetar som undersköterska på ett äldreboende i Västerås. 2019 tog hon och hennes arbetskamrat Jenny Klingstam initiativ till Undersköterskeupproret, som idag har en Facebook-grupp med över 23 500 medlemmar.

Undersköterskeupproret har spridit sig i hela landet, demonstrationer har hållits, politiker har uppvaktats och sammantaget har ni bidragit starkt till att skapa medvetenhet om undersköterskors arbetsvillkor och situationen i välfärden.

Facklig vänster: Hur kom ni på idén och hur gjorde ni för att dra igång vad som blivit den största gräsrotsmobiliseringen i Kommunal på länge? Vad har ni lärt er?

Marie: Undersköterskeupproret kom till i april förra året, när regeringen gick ut med vårbudgeten och sa att man skulle spara ytterligare på äldreomsorgen. Då kände jag att nu får det vara nog, något måste göras för att vi ska få bättre arbetsvillkor och en bättre arbetsmiljö. Jag kände att nu går det inte att knyta näven i fickan och muttra längre, vi måste agera!

Jag kontaktade Anna Spånt Enbuske på Kommunals förbundskontor för att fråga om hon visste hur jag skulle gå till väga. Hon ordnade så att jag fick kontakt med Jonas Hasselquist dom är kommunikatör på Kommunal Bergslagen. Efter det så tog jag kontakt med Jenny, berättade om min idé och frågade om hon va på, vilket hon var. Jag och Jenny bokade ett möte med Jonas på skärtorsdagen och då hjälpte han oss att skapa Facebook gruppen.

Sen började vi bjuda in människor till gruppen och sen rullade det bara på. Vi fick hjälp att ordna med namninsamling och så bestämde vi ett datum då vi skulle lämna över den. Från början ville vi lämna den till statsministern, men då han var upptagen den dagen vi bestämt så blev det så att vi fick ett möte bokat med socialministern istället.

När det var dags att lämna över listorna och hålla manifestation så var det ett galet pådrag från media. Alla var helt plötsligt jätteintresserade av att intervjua oss och prata med oss. Vilket såklart var superbra, för äntligen fick vi undersköterskor inom vård och omsorg synas och höras. Äntligen såg man oss!

Att undersköterskeupproret är partipolitiskt obundet och att det är en del av den fackliga kampen för bättre arbetsvillkor och bättre arbetsmiljö är något vi varit tydliga med från början, men även att upproret inte startats eller styrs av Kommunal. Upproret startades av mig och Jenny, två vanliga undersköterskor.

Under den här resan har jag såklart lärt mig en hel del, både om mig själv som person men även att man kan få människor att börja kämpa för det som är viktigt, det gäller bara att någon vågar ta det första steget och visa på de fördelar som kan komma ur det. Jag trodde aldrig för ett år sedan att människor skulle lyssna på vad jag har att säga, att jag skulle få träffa politiker och att det jag startade skulle få sån kraft och vara till hjälp och nytta för andra.

Facklig vänster: Du är också arbetsplatsombud för Kommunal. Hur började det fackliga engagemanget, och vad är det bästa du vet med att vara fackligt engagerad?

Marie: Mitt intresse för det fackliga engagemanget väcktes av min syster. Vi brukade diskutera fackliga frågor när vi träffades hos våra föräldrar. Hon var väldigt engagerad i sitt fackförbund och om jag inte minns fel så hade dom träffar, GAF (Göteborgs Arbetares Folkhögskola), som hon pratade om. När jag sen gick Kommunals medlemsutbildning så kände jag att det här vill jag göra något mer av, det var galet intressant. Men det tog sin lilla tid innan jag fick möjligheten att bli arbetsplats-och skyddsombud på min arbetsplats, där jag nu även är huvudskyddsombud.

Att vara fackligt ombud är en möjlighet att kunna påverka arbetsmiljön och mina kollegors situation på jobbet, vilket jag tycker är otroligt viktigt. Vi kan inte bara nöja oss med det vi har när vi kan få det bättre. Men det är också väldigt tufft – det är svårt att få kollegor att förstå att för att jag ska kunna hjälpa dom så måste dom hjälpa mig, genom att skriva tillbud och rapportera brister i arbetsmiljön. Så det är min utmaning just nu, att få dom att förstå att det är vi på arbetsplatsen som tillsammans är kommunal och att vi måste hjälpas åt för att få förändringar. Men så tror jag att det är överlag, det finns fortfarande nån föreställning om att Kommunal är dom på sektionen, avdelningen och på förbundskontoret. Om man förstod att det är alla vi medlemmar som utgör Kommunal så skulle vi bli mycket starkare gentemot arbetsgivaren.

Facklig vänster: Kommunals avtalsrörelse har startat, och det finns många tecken på att det kommer bli en tuff sådan. Vilka är de viktigaste kraven Kommunal driver enligt dig? Vad tror du om era möjligheter att få igenom kraven?

Marie: När det gäller avtalsrörelsen så är nog det viktigaste att lönekravet går igenom, att vi som har yrkesutbildning får högre lön än de som inte har det. Vi gör visserligen samma jobb, men någonstans måste det ju visa sig att en utbildning lönar sig. Nu verkar det ju vara en riktigt tuff förhandling, där SKR inte verkar vilja ge med sig. Men det gör inte Kommunals förhandlare heller, så jag tror att det kommer sluta i konflikt.

Sen tycker jag att karensavdraget är en viktig fråga, det borde verkligen slopas för gott, för då skulle nog fler ha råd att vara hemma när de är sjuka.

Facklig vänster: Kan du nämna en facklig-politisk fråga som du ser som särskilt viktig idag?

Marie: Det finns många facklig-politiska frågor som är viktiga, men den viktigaste är arbetstider. Sex timmars arbetsdag med bibehållen heltidslön är det vi måste kämpa för. Dels skulle personalen orka leva samtidigt som man jobbade och dels skulle det innebära ett riktigt uppsving när det gäller statusen på vårt yrke. Det är först när vi höjer statusen som vi kan få människor att bli intresserade av att arbeta inom vård och omsorg. För som det är nu så är det svårt att kombinera jobbet med ett socialt liv.

Ålder: 45 år

Bor: Västerås

Familj: Ensamstående förälder till två grabbar.

Fritidsintresse: Fritidsintressen hinner jag knappt med, men försöker vara på gymmet regelbundet.

Facklig vänster: Du arbetar som socialsekreterare i Ängelholm kommun, och är fackligt förtroendevald och skyddsombud i Vision. Hur började ditt fackliga engagemang?

Claudia: Allt började när jag som nyanställd i Ängelholms kommun deltog i ett årsmöte med Visions avdelning. Jag meddelade jag var intresserad av att engagera mig och dåvarande ordförande bokade en tid för att prata om detta. Sen blev jag ombud, skyddsombud och fick olika förtroendeuppdrag inklusive ett år som ordförande.

Facklig vänster: Vad är det bästa du vet med att vara fackligt engagerad?

Claudia: Det bästa är engagemanget och de stora och små segrarna vi uppnår, som leder till att flera blir engagerade. Ett exempel är att vi har stridit mot konsekvenserna av ett årsarbetstidsavtal som innebär att vi inte fått övertidsersättning för enskilda övertidstillfällen. Socialsekreterare måste dock ofta rycka in och jobba akut, t.ex. vid omplacering av barn, och när vi lyckades få igenom lokala undantag från årsarbetstidsavtalet, och därmed rätt till övertidsersättning vid sådana tillfällen, så var det en stor seger för kollektivet. Tack vare det och att det fackliga engagemanget varit starkt har vi numera flera ombud och skyddsombud på arbetsplatsen. Det engagemanget har också smittat av sig på de andra fackföreningarna som verkar hos oss.

Facklig vänster: Vad är det tuffaste med att vara facklig?

Claudia: Att arbetsgivaren inte uppskattar att vi säger ifrån när något går fel till. Arbetsgivaren kan visa irritation, och det är tufft att behöva vara den som måste framföra kritik på samverkansmötena. Men arbetskamraterna, och att företräda dem via förtroendeuppdraget, är ett ansvar som också ger mig styrka.

Facklig vänster: Hur jobbar du och dina fackliga kamrater för att involvera och delaktiggöra medlemmarna i er verksamhet? Vad gör ni för att bli en stark motpart på arbetsplatsen?

Claudia: Jag lyssnar på medlemmar och försöker alltid hitta en ingång för att lösa problem. Kollegor har också på eget initiativ skrivit protestbrev till politiker två gånger. Det är glädjande att de sedan vänder sig till mig och har förtroende för att fråga när de behöver stöd i olika frågor.

Facklig vänster: Kan du nämna två frågor som du ser som särskilt viktiga idag?

Claudia: Den viktigaste frågan för alla är att det kan bli försämringar i LAS, och detta beror på att högern är konsekvent samtidigt som de inte möter tillräckligt motstånd. På min arbetsplats har frågan om övertid för socialsekreterare varit viktig.

Ålder: 50

Bor: Helsingborg

Familj: Jag har en dotter som vuxen och har egna barn. Jag bor med sambo och bonusson.

Fritidsintresse: Konst, måleri, teckning, mm.

Facklig vänster: Du arbetar som städare, och är fackligt förtroendevald och skyddsombud i Fastighetsanställdas förbund. Hur började ditt fackliga engagemang?

Melinda: Mitt fackliga engagemang började den dagen jag fick en fast anställning. Fram tills dess hade jag och kollegorna jobbat under hemska förhållanden, och jag hade fått se en kollega jag jobbat särskilt nära krascha in i väggen och förlora sin inkomst, till följd av det. Jag förstod att saker vi utsattes för inte kunde ha varit tillåtna, men jag hade inte koll på våra rättigheter eller hur vi skulle bära oss åt för att få upprättelse. Framförallt hade chefen visat med all tydlighet vad som hände med folk som protesterade eller vägrade jobba för skitvillkor. En morgon ringde hen upp mig för att avreagera sig. Det handlade om att en kollega faktiskt hade dragit in facket för något personärende. Facket var ”jävla stalinister” och kollegan skulle skiljas från sin tjänst illa kvickt, gormade hen. Men jag höll ut tills provanställningen gick över i en fast anställning, och då vågade jag slå näven i bordet.

Min erfarenhet kändes som ett uttryck för samhällets ojämlikhet på ett smärtsamt påtagligt sätt, och jag drogs in i klasskampen. Jag gick på mitt första möte med facket den ena veckan, och mitt första möte med partiet veckan efter.

Facklig vänster: Vad är det bästa du vet med att vara fackligt engagerad?

Melinda: Jag tänker såhär. Livet kunde varit så mycket bättre för så många. För de som jobbar under riktigt usla förhållanden, men även för alla som går runt med känslan av att tillvaron är så fattig och tom. Tänk om vi, istället för att överproducera onödigt skit som förstör planeten och sliter sönder människor i förtid, istället kunde jobba mindre men med saker som är viktiga och meningsfulla för att vårt samhälle ska bli så bra och härligt som möjligt? Tänk om vi kunde jobba färre timmar, och resten av tiden pyssla med en rolig hobby? Kampen börjar på arbetsplatsen, i styrkemätningen mellan arbete och kapital. Jag kämpar på så gott jag kan med att organisera mina kollegor och pressa på med krav på förbättringar i arbetsmiljön. Det är en liten del, men en del i något stort och viktigt. Det är det bästa.

Facklig vänster: Vad är det tuffaste med att vara facklig?

Melinda: Det är ofta ganska ensamt. Den fackliga anslutningsgraden i städbranschen är låg, och det finns försvårande omständigheter som att vi ofta arbetar ensamma, språkförbistring, otrygga anställningar med mera. Jag kan ibland bli avundsjuk när jag hör kamrater som jobbar på stora fabriker berätta om sin 99-procentiga anslutningsgrad, och stormöten som fyller gymnastiksalar. Det är långt ifrån min situation, och det är nog liknande för de flesta fackliga i branschen.

Facklig vänster: Hur jobbar du och din fackliga organisation för att involvera och delaktiggöra medlemmarna i er verksamhet? Vad gör ni för att bli en stark motpart på arbetsplatsen?

Melinda: Vi har inte haft någon fackklubb i Norrköping där jag jobbar, men sedan jag la ett skyddsstopp i våras har jag utvecklat ett samarbete med de andra skyddsombuden på företaget. Vi har planer på att utvidga en regional klubb till att omfatta även Norrköping. Förhoppningen är att vi genom det ska kunna höja anslutningsgraden och ta steg mot en starkare organisering.

Facklig vänster: Kan du nämna två fackliga eller facklig-politiska frågor som du ser som särskilt viktiga idag?

Melinda: Jag ser två stora orsaker till att arbetarrörelsen har pressats tillbaka sedan 1980-talet. Det ena är anställningstryggheten, som bara blivit sämre och sämre. Som provanställd eller timmis är man inte särskilt kaxig. Den andra orsaken är de fackliga centralorganisationernas centralisering, som lett till tjänstemannavälde, toppstyrdhet och stagnation. I förlängningen försoffning, med en mycket låg ambitionsnivå, dåligt fungerande verksamheter, och många besvikelser för medlemmarna som betalar dyrt. Det märktes inte minst när Corona-pandemin slog till. Medans skolor, studieförbund och partiet snabbt ställde om sin verksamhet, tog de fackliga centralorganisationernas ledningar blixtsnabbt beslut om att all verksamhet skulle stängas ner. Under en tid när just de fackliga frågorna var på tapeten, arbetslösheten steg och folk strömmade till facken! Idag börjar all verksamhet ute i samhället återgå till det normala, förutom fackförbunden som fortsätter hålla stängt.

Ålder: 23

Bor: I en etta i Norrköping

Familj/civilstånd: Sambo med 6 krukväxter

Fritidsintresse: Träffa vänner, vara ute i naturen