Skip to main content

Författare: samuelcarlshamre

Marta Aguirre

Marta Aguirre har varit aktiv i facket sedan dagen hon började jobba. Hennes engagemang har fört henne till posten som vice ordförande för klubben på Pendeln i Stockholm och dessutom till Vänsterpartiets partistyrelse. Men det är fortfarande det fackliga basarbetet hon brinner mest för.

Facklig vänster: Hur började ditt fackliga engagemang?

Marta: Eftersom jag alltid har varit politisk intresserad och engagerad så var det en självklarhet att gå med i facket direkt när jag började jobba. Men blev mycket mer påtagligt när jag kom till en stor arbetsplats med en närvarande fackklubb som engagerade sig i medlemmarna. Jag började jobba med studier, medlemsutbildningar på regionnivå och fortsatte sedan med alla andra typer av fackliga utbildningar.

Facklig vänster: Vad är det bästa med att vara fackligt engagerad?

Marta: Oj, vilken stor fråga! Kamratskapen, känslan av att tillhöra en rörelse och en historia och vetskapen att du har makten att kunna förändra. Men ibland är även det bästa väldigt förknippat med det värsta: kunskapen att du inte kan förändra eftersom lagen eller kollektivavtalet ger arbetsköparen rätt.

Facklig vänster: Vad är det tuffaste med att vara facklig?

Marta: Att leverera dåliga besked till arbetskamraterna, att slåss mot arbetsköparen som har så mycket makt att de får igenom det mesta de vill. Ibland kan det även vara tungt att att vara verksam i en organisation som är cementerad i gamla strukturer. Det kan kännas att man blir motarbetade av den egna organisationen när man jobbar på ett annat sätt, eller har en annan åsikt än den centrala åsikten.

Facklig vänster: Hur jobbar du med dina kamrater för att involvera medlemmarna i verksamheten och för att vara en stark motpart på arbetsplatsen?

Marta: En gång i tiden startade vi ABF för att utbilda våra kämpar. Jag tror att det är så vi kan involvera våra medlemmar även idag: genom att praktiskt lära dem vad våra rättigheter är. Oavsett om man är lokalvårdare, tågvärdar, sjuksköterskor eller lärare så är kunskapen om den egna kollektivavtalet och vilka rättigheter det ger idag ganska begränsade. Att ha kurser i den egna kollektivavtalet är alltså ett viktigt första steg.

Men det handlar också om att vara närvarande på arbetsplatsen både som arbetskamrat och som facklig. Jag har alltid tyckt att det är viktigt att de lokala fackliga företrädarna inte jobbar med facket på heltid så att de fortsätter bygga en relation till andra arbetare på sitt jobb. Det gör det också lättare att vara obekväm mot arbetsgivaren, att våga ifrågasätta och både driva frågor och motverka orättvisor. Det är när mina arbetskamrater ser att vi i facket kan förändra och att det gör skillnad att de är med som de också blir engagerade.

Facklig vänster: Du sitter också i Vänsterpartiets partistyrelse. Vad tänker du att du bidrar med där, som facklig?

Marta: Jag tror att det är avgörande att finns folk med min bakgrund och med erfarenhet av hur den övriga arbetarrörelsen fungerar högst upp i partiet. Inte minst för att tänka kring hur vi ska förhålla oss till den mycket stora folkrörelsen som LO-facken trots allt är.

Sedan är representation alltid viktigt, kan jag som medelålders rasifierad arbetarkvinna inspirera någon till att ta steget att sätta sig i en styrelse så är halva striden vunnen.

Facklig vänster: Kan du nämna två fackliga eller facklig-politiska frågor som du ser som särskilt viktiga idag?

Marta: Arbetsrätten och framförallt LAS är nog den största frågan. Sedan finns det en rad frågor som är viktiga som har att göra med upphandlingar och utförsäljningar av det offentliga. Det innebär inte bara mycket sämre service för de som ska nyttja den, utan också avtalsdumpningar och krav på ”effektiviseringar” som innebär att de flesta av oss som finns i en upphandlad verksamhet kan se fram emot att vid varje byte av arbetsgivare så kommer det bli tuffare jobbet.

Mer om Marta:
Ålder: 48.
Bor: Märsta.
Familj: Gift med Daniel, mamma till Alexis och Ellen.
Fritidsintressen: Cykla, titta på asiatiska serier och dricka fin god öl.

Viktigt beslut om karensen på LOs kongress

I onsdags avslutades LOs tjugonionde kongress. Facklig vänster har pratat med Ciczie Weidby, ledamot i arbetsmarknads-utskottet för Vänsterpartiet, som följt förhandlingarna.


Hej Ciczie! 

Hej!

Till att börja med: hur uppfattar du att stämningen var på kongressen?

På det stora hela var den nog rätt så god, Många var förstås mycket nöjda över den nya statsministern och regeringen. Samtidigt låg LAS-frågan lite som en våt filt över det hela, trots att motionerna hanterats redan i höstas kongressen och egentligen inte kom upp till behandling den här gången.

Var det några beslut som fattades som du tycker är särskilt viktiga att uppmärksamma?

Absolut! Framför allt att man beslutade att kräva att karensavdraget avskaffas permanent. Det är en mycket viktig fråga, både fackligt och för samhället som helhet. Det var även intressant att man kommer att kräva att tandvård och tandhälsa ska bli en del av den allmänna sjukvården. Där har ju sossarna hållit emot länge och kanske kan det bli ändring på det nu.

Vad var mest glädjande?

Allra mest glädjande var nog den starka enigheten i karensfrågan. Det bådar gott för framtiden.

Mest förvånande?

Helt klart motionen om att avskaffa RUT och ROT! LO-styrelsen hade yrkat bifall, vilket i sig kanske var lite oväntat, men kongressen röstade ändå emot. Det hade jag inte väntat mig.

Vad tänker du finns att ta med sig i det politiska arbetet, på arbetsplatserna och i riksdagen?

Först och främst karensavdraget förstås. Det måste avskaffas, och där är LOs beslut jätteviktigt. Det ska vi fortsätta driva.

En annan fråga som vi borde göra mer med är förslaget om att förtroendevalda ska få ersättning för fackligt arbete de utför på sin fritid. Med allt fler som jobbar på obekväma och oregelbundna tider är det en viktig fråga för att stärka och underlätta organisering. Generellt tror jag att det finns många saker runt förtroendemannalagen som det är värt att titta närmare på. Det tar jag med mig.

Tack Cizcie!

Tack själva!

Patrik Liljeglöd

Patrik Liljeglöd är den facklige företrädaren vars engagemang tog honom till kommunstyrelsen. Men han fortsätter vara aktiv i facket, och oavsett sammanhang är målet givet: välfärdsarbetarna måste få skäliga löner och rimliga arbetsvillkor. 

Facklig vänster: Hur började ditt fackliga engagemang?

Patrik: Jag arbetar som handledare på den dagliga verksamheten Studio Digital inom ramen för LSS. Mitt fackliga engagemang började med att den enhet jag arbetade på var tänkt att läggas ut på entreprenad. Kommunen ville sälja ut vår verksamhet för en spottstyver. Jag blev fackligt ombud i Kommunal och kort därefter blev jag också invald i dåvarande sektion 10s styrelse. Det uppdraget hade jag fram till 2014 då jag fick förtroendet att sitta i Falu kommunstyrelse. Fackligt ombud på min arbetsplats var jag fram till 2018 då jag bytte till min nuvarande arbetsplats. Mitt uppdrag för kommunal idag är som revisor för avdelning Bergslagen.

Facklig vänster: Vad är det bästa med att vara fackligt engagerad?

Patrik: Det är att vara en del av en större rörelse som skapar förändringar för så många. När jag har deltagit vid förhandlingar har jag ofta kunnat gå ur dem med känslan att ha bidragit med bra saker för mina arbetskamrater och medlemmar.  Det var också tack mitt fackliga engagemang, och min nu bortgångne fackliga kamrat Joakim Nissinen, som jag blev vänsterpartist 2009.

Facklig vänster: Vad är det tuffaste med att vara facklig?

Patrik: Det har varit tufft de gånger jag haft chefer som inte förstått min roll som fackligt ombud. Det har till exempel hänt att jag fått driva en fråga som jag själv nödvändigtvis inte håller med om, men som det ligger i en annan medlems intresse att driva, och att chefen inte kunnat skilja på mig och min roll i sådan lägen. Den aspekten kommer inte direkt att bli lättare om de föreslagna förändringarna i LAS genomförs.

Facklig vänster: Hur jobbar du med dina kamrater för att involvera medlemmarna i verksamheten och för att vara en stark motpart på arbetsplatsen?

Patrik: I min nuvarande roll som revisor, tittar vi väldigt mycket på hur verksamheten bedrivs, om den är ändamålsenlig och så vidare. Vi har också särskilt granskat tillgängligheten, representation och förtroende. Har alla medlemmar samma möjligheter att få både förtroendeuppdrag och möjlighet att arbeta fackligt oavsett bakgrund eller arbetsgivare?

Facklig vänster: Kan du nämna två fackliga eller facklig-politiska frågor som du ser som särskilt viktiga idag?

Patrik: För det första skulle jag vilja lyfta fram lönenivån för välfärdens arbetare. Utifrån pandemin står det klart för alla att utan välfärden havererar samhället. I det läget är det orimligt att de som arbetar i välfärden ska vara bland samhällets lägst betalda. En annan fråga är rätten till fast anställning. Här i Falun är var femte anställd en timvikarie. Vi måste se till att fast anställning är normen och timvikariat blir en anställningsform som kan användas endast i yttersta nödfall.

Mer om Patrik

Ålder: 42
Bor: Falun
Familj/civilstånd: Gift
Fritidsintresse: Förr lajv och rollspel. Numera whisky och irländsk folkmusik.

Skicka ordböcker – inte skor

Gökhan Doramar, medlem i IF Metall och fackligt-politiskt ansvarig i Vänsterpartiet Halland, skriver om de några märkliga veckor, där ord tappat sin betydelse och kommentatorer skjutit bollen långt över målet. 

Den tjugoförsta Juni fälldes som vi alla vet den första statsministern någonsin av riksdagen, och det kom som en blixt från en klar himmel. Det vill säga om experter som Aftonbladets inrikespolitiska kommentator Lena Mellin får säga sitt, men mer om det senare. Den mest naturliga frågan är egentligen “varför?” till följd av frågan “hur?”.

Det hävdades under dagarna framtill omröstningen att Nooshi Dadgostar och Vänsterpartiet inte skulle initiera missförtroendeprocessen. Trots att Nooshi tydligt informerat om vad som skulle komma att ske, i hopp om att hitta en lösning. Det gjordes flertalet försök från Vänsterpartiets sida att undvika att händelseförloppet skulle utmynna i en missförtroendevotering men det togs inte på allvar. Vänsterpartiet försökte sitt yttersta ända till den sista minuten genom att söka en kompromiss utan att få gehör, trots att man utlyst en fyrtioåtta timmars förvarning innan man inledde processen.

Januaripartiernas svar? Ingenting.

Det togs inte på allvar. Det togs verkligen inte på allvar. Oavsett hur ofattbart det än må låta är det sanningen nu med facit i hand. Hur man som regering kan sitta rakryggad och invänta en kris när ett ultimatum ställts öppet inför svenska folket är något som jag aldrig kommer att förstå. Säkerligen är jag inte den enda som undrat över just detta.

Är det här det ledarskapet som vårt land förtjänar? Den meningen har cirkulerat i mina tankar sedan vårt land hamnade i pandemins våld. Bristande ledarskap har blivit ett signum för vår regering. Sen kom Nooshi Dadgostar.

Fyrtioåtta timmar.

Ett svar.

Bollen ligger i era händer.

Resultatet? Nej, fy på er! Vänsterpartiet försätter landet i en politisk kris ­– för att ni håller vad ni lovat. För att ni gör något som varit allmän kännedom sedan regeringen tilläts att komma till makten.

Makalöst. Lika makalöst som när politiker håller vad de lovar.

Sedan väljer man skamlöst att lägga skulden på Vänsterpartiet när det endast ställdes ett krav. Sveriges hyresgäster ska inte bli överkörda. Punkt.

På tal om punkter.

Under punkt fyrtiofyra återfinns förslaget om marknadshyror, i det sjuttiotrepunktsprogram som kallas Januariavtalet. Som ligger till grund för den regering som Vänsterpartiet släppte fram under 2019, för att undvika ytterligare parlamentariskt kaos med villkoret att Sveriges hyresgäster inte skulle bli överkörda.

Punkt fyrtiofyra är den punkt Centerpartiet kunde ha backat ifrån framtill själva omröstningen men valde att stå fast vid. Istället gjordes det medvetna valet att orsaka kaos genom sitt högmod.

I vårt land, i vårt Sverige finns det något fantastiskt som kallas den Svenska modellen. Den svenska modellen innebär att parterna förhandlar direkt med varandra, eftersom det är parterna som har mest och bäst kunskap om förhållanden på området. Politikerna ska inte blanda sig i, utan det ska förhandlas fram en tillfredställande lösning för båda parterna.

Nu måste jag förtydliga en sak som vi alla redan förstår: vad betyder förhandling? Jo, en förhandling är när den ena parten ger och den andra parten tar och vice versa – quid pro quo.

Vad betyder förhandling enligt centerpartiet?

Jo, att den ena parten (här: hyresgästföreningen) under tidspress får på sig att övertala den andra parten (här: fastighetsägarna) att gå med på en sämre överenskommelse  än vad de skulle få ifall “förhandlingarna” misslyckas. Uppenbarligen går det inte att förhandla i ett sådant läge, där den ena parten förlorar per automatik och endast infinner sig till nämnda förhandlingar som en symbolisk process.

Quid pro quo betyder på latin “något för något”. Det här tillvägagångsättet som Centerpartiet vill standardisera är inte något för något, och det är absolut ingen förhandling. Det är snarare något som liknar vad som sker i diktaturer runt om i världen och det finns liknande tendenser hos Centerpartiet. När man officiellt går ut med att Vänsterpartiet inte ska få ha något inflytande då ogiltigförklarar man minst en halv miljon röster. Vad hände med demokratiska rättigheter? Ärligt talat undrar jag hur man i Sverige år 2021 med ett straight face räkna bort svenska väljares röster. Det om något är extremism och fruktansvärt oroväckande.

Uppenbarligen, som redan har påvisats, brister Centerpartiets språkkunskaper. De inte verkar införstådda med vad orden de slänger ur sig egentligen betyder. Om det är lögner? Jo. Osanningar likaså. Oavsett kan man inte ändra betydelsen av ord efter det som gynnar en själv mest.

Avslutningsvis måste jag ställa en fråga till Aftonbladet gällande deras inrikespolitiska expert Lena Mellin. Hur tänker ni angående att er inrikespolitiska experts träffsäkerhet är lika med noll? Om Lena Mellin skulle slå en straffspark för Sverige i EM-finalen skulle den straffsparken inte hamna i nät. Den skulle varken träffa ribban eller stolpen utan istället flyga långt över mål, sväva förbi läktaren med de svenska fansen och senare hamna på en parkeringsplats utanför stadion. Det här är inte journalistik, det är sagor.

Aftonbladet, ni kan bättre än så.

Glad sommar!

 

Lisa Ledin

Från arbetet som betongarbetare till positionen som ombudsman på Byggettan har Lisa Ledin engagerat sig för trygga jobb och stärkt inflytande för sig och kollegorna. För Lisa står kampen mot oseriösa arbetsgivare och lönedumpning och för jämställdhet och jämlikhet i centrum.

Facklig vänster: Lisa, du har jobbat som betongarbetare, har tidigare varit medbestämmandeombud och är fackligt engagerad i Byggnads. Nu har du blivit anställd som ombudsman på Byggettan, Byggnads avdelning i Stockholm. Hur började ditt fackliga engagemang och vad är det som driver dig?

Lisa: Mitt fackliga intresse väcktes när jag blev engagerad i Unga Byggare för 5-6 år sen. Sedan har det bara fortsatt med olika fackliga uppdrag inom Byggnads. Jag skulle nog säga att det är min egen envishet som driver mig, och att jag inte accepterar vissa strukturer och hur människor blir behandlade.

Facklig vänster: Vad är det bästa du vet med att vara fackligt engagerad?

Lisa: Att få känna att man gör skillnad, även om saker och ting tar tid och ibland är väldigt energikrävande. Att stå upp för sina medmänniskor är det finaste man kan göra. Sen kan det inte alltid mätas i slutresultatet, och förändring tar tid på gott och ont. Ibland behöver man så ett frö för att få det att växa längre fram.

Facklig vänster: Vad är det tuffaste med att jobba fackligt?

Lisa: Det är ofta tungt att jobba som förtroendevald ute på byggena och de behöver ha allt stöd dom kan få från arbetskollegor, och att arbetsgivarna ser facket som en tillgång och inte ett problem.

Facklig vänster: Hur jobbade du med dina fackliga kamrater för att involvera medlemmarna på din arbetsplats för att vara en stark motpart på arbetsplatsen? Hur fortsätter du det arbetet som ombudsman?

Lisa: Jag försökte prata så mycket det bara gick med så många som möjligt, ta snacket och frågorna ute på arbetsplatsen. Ju mer information folk har som de kan ta ställning till desto lättare blir det. Ibland behöver något bara förklaras på ett annat sätt.

Facklig vänster: Hur ser du på utmaningarna för Byggnads i byggbranschen idag? Vad är dom viktigaste frågorna att driva i avtalsrörelsen?

Lisa: Det är att få bort dom oseriösa arbetsgivarna som utnyttjar människor och systemet vilket i sin tur leder till lönedumpning och att ribban sänks för alla i byggbranschen. Jämställdheten i branschen behöver blir mycket bättre om vi ska kunna bli fler kvinnor som vill börja i branschen och som också stannar kvar: lönen och försäkringarna är kanske samma för alla, men förutsättningarna är inte det. Det ska inte vara så att man fortfarande måste slåss för sin rättighet att tex byta om ifred när det redan regleras att man har rätt till det. Det kan inte heller vara så att man behöver tuffa till sig för att anpassa sig till ett arbetsklimat som ingen egentligen mår bra av. Vi har lagar och avtal som styr sånt och det är dags att faktiskt göra verklighet av det.

Facklig vänster: Vad tänker du om hotet som finns mot LAS och anställningstryggheten? Hur viktig är anställningstryggheten för byggnadsarbetarna?

Lisa: Den är jätteviktig, arbetsgivarna ska inte kunna sålla bort människor godtyckligt. Det gör att vi får ännu tystare arbetsplatser och det är farligt. Det sker redan väldigt mycket arbetsplatsolyckor och tyvärr ser statistiken för dödolyckor inte bättre ut nu än när jag började på byggprogrammet för 13 år sen.

Ålder: 29 år

Bor: Farsta med två katter

Familj: Mamma, pappa och två äldre syskon

Fritidsintresse: Vara ute i naturen, hänga med polare