Anton Hultberg har jobbat som cykelbud på företaget Movebybike, som tidigare varit lite av ett flaggskepp för Miljöpartiet i Stockholm, men som på sistone hamnat i blåsväder på grund av bristande säkerhetsrutiner och dålig arbetsmiljö. Movebybike har inspirerats av gig-ekonomins lösa anställningsformer, och motsatt sig kollektivavtal. Anton reagerade, och berättade om situationen i ETC, vilket ledde till en debatt om villkoren för dom anställda. Facklig vänster fick till en intervju med Anton.

Facklig vänster: Du arbetar på företaget Movebybike, som varit i blåsväder senaste tiden, där du efter att arbetskamraterna valt dig som skyddsombud har varit aktiv och påtalat stora brister i säkerhets- och arbetsmiljöfrågor. Hur började ditt fackliga engagemang, och hur har företaget reagerat på skriverierna det genererat?

Anton: Jag har alltid varit vänster, och med åldern har jag förstått vikten av det fackliga arbetet. När jag läste på universitetet jobbade jag extra på ett gruppboende och var förtroendevald i kommunal. Sedan blev jag journalist och då tappade jag helt förtroendet för facket, som vägrade göra något åt utlasningarna.* Jag började på Movebybike 2016. Då var det ett kul företag som visade folk hur mycket man kan flytta med en lastcykel. Sedan, när företaget började inspireras av gigekonomin, tyckte jag att det var dags organisera, dokumentera och pressa på för kollektivavtal. När det inte funkade gick jag till pressen.

Facklig vänster: Vad är det bästa du vet med att vara fackligt engagerad?

Anton: Att folk frågar saker. Att de får hjälp. Att vi driver saker tillsammans.

Facklig vänster: Vad är det tuffaste med att vara facklig?

Anton: Att bli motarbetad och utfryst (fast jag kan bli lite peppad av det också!).

Facklig vänster: På Movebybike är den fackliga anslutningsgraden låg, bl.a. för att många har osäkra anställningar. Hur har du jobbat med att få med flera av dina kamrater och för att involvera dem i arbetet för att skapa en bättre arbetsplats?

Anton: Jag och mina fackligt engagerade kollegor har försökt, men pga hög genomströmning och osäkra anställningar är det få som vågar. Har dock peppat några till att uttala sig i media.

Facklig vänster: Kampen mot otryggheten i den framväxande gig-ekonomin har engagerat dig, och nyligen var du med i en radiodebatt där bl.a. arbetsmarknadsminister Eva Nordmark deltog. Vad tycker du är det viktigaste för att komma till rätta med otryggheten på arbetsmarknaden i allmänhet, och mer specifikt inom branschen du jobbar i?

Anton: De som jobbar i gig-ekonomin måste lära sig av historien. Vi har haft daglönare förut, det lyckades vi motarbeta genom organisering och systematiskt arbete. De som inte jobbar i gigekonomin måste förstå att den är en stor experimentverkstad för galna upptåg från startupz vars innovationer (typ: jobba med en app) mycket väl kan ha normaliserats innan nästa generation ska ut på arbetsmarknaden. Kort sagt: Gig-arbetarna måste utveckla ett klassmedvetande. Vi andra måste förstå allvaret.

* Utlasningar = när arbetsgivare avslutar tillfälliga anställningar för att undvika att sådana ska omvandlas till en tillsvidareanställning (vilket i allmänhet sker tidigast efter 6 månader som provanställd eller efter 2 år om det rör sig om en visstidsanställning eller ett vikariat, om inte kollektivavtalet säger något annat).

Mer om Anton:

Ålder: 44 år gammal

Bor: Midsommarkransen, Stockholm

Familj: Dotter, Olga, 11 år

Fritidsintresse: Vegansk matlagning, karate, cykling

Favoritmusik: Reggae/dancehall

Boxningen har spelat en viktig roll för Erfan Kakahani, som i sporten hittade en plats där han fick utmana sig själv och utvecklas. Från att som persona ha varit blyg och tillbakadragen håller Erfan numera tal på torg i Sundsvall, och han har också engagerat sig i fackklubben på aluminiumfabriken där han jobbar. Nu fortsätter engagemanget med politiken på heltid och det blir bara extrapass på fabriken, men Erfan tar med sig sina fackliga erfarenheter in i sina nya sammanhang och fortsätter att vara fackligt engagerad som medlem i IF Metall.  

Facklig vänster: Du har länge arbetat inom tungindustrin på en aluminiumfabrik i Sundsvall och haft fackliga uppdrag inom IF Metall, men är sedan i oktober förra året heltidspolitiker för Vänsterpartiet. Berätta lite om din fackliga bakgrund: Hur var det att jobba på din arbetsplats? Hur började ditt fackliga engagemang?

Erfan: Som du säger så har jag gått över till rollen som heltidspolitiker men jag har inte lämnat fabriken helt och hållet. Jag försöker fortfarande arbeta något skiftpass när jag hittar tiden. För mig är det viktigt att jobba kvar på mitt vanliga jobb om man har möjligheten för att ha en fot i verkligheten. Min arbetsplats tillhör kategorin tungindustrin, det är dygnet-runt produktion där vi arbetar med ugnar på nästan 1000 grader och hanterar stora krafter för att producera primäraluminium. På ett år så förbrukar vi lika mycket el som hela Göteborgs stad. Det är alltså som många andra tungindustrier, en farligt och tung arbetsplats och då kan man inte nog betona vikten av säkerhetsarbetet och inte minst vikten av stark facklig organisation för att på bästa sätt efterleva säkerheten. Mitt fackliga engagemang började för ett antal år sedan då jag och en arbetsledare inte delade samma åsikt om hur man behandlar en anställd. Jag såg mycket orättvisa i den enskilda händelsen och hur det hanterades. Därefter bestämde jag mig för att engagera mig fackligt för att jag själv skulle kunna bidra och att kunna stå upp för mina arbetskamrater.

Facklig vänster: Vad är det bästa med att vara fackligt engagerad?

Erfan: Det är att man får vara med och påverka, att få jobba för mina arbetskamraters villkor på arbetsplatsen. Att få jobba för mina arbetskamraters och min säkerhet.

Facklig vänster: Vad var det tuffaste med att vara facklig?

Erfan: Det tuffaste var då det var ens arbetskamrater som man tvingades att övertyga i frågor jag/vi tyckte var för allas bästa. Ett exempel: Min arbetsplats har utvecklats tekniskt på senare år, det är inte lika tungt eller smutsig längre. Antalet anställda har minskat, och samtidigt har produktionstakten ökat.  Skiftet sliter på kroppen och det blir bara jobbigare med åren, om man ska orka hela vägen till pension får inte tempot bli för hårt helt enkelt. Som facklig och skyddsombud var frågan om ”ett arbetstempo som även den svagaste kunde mäkta med” en sådan jobbig fråga. Det var en fråga som jag ofta fick ta med arbetsledningen, men tyvärr också ibland med ens ”lite starkare” arbetskamrater.

Facklig vänster: Hur har du jobbat med dina kamrater i fackklubben för att involvera medlemmarna i verksamheten och för att vara en stark motpart på arbetsplatsen?

Erfan: Vi har en stor arbetsplats med ca 450 anställda, där ca 350 är kollektivare. Ett problem som fackklubben brottades med var att få medlemmar att engagera sig i det fackliga arbetet. Ett annat problem för oss var att nå ut till medlemmarna och berätta om hur mycket bra fackklubben gör för medlemmarna. Fackklubben jobbade med medlemsvård genom att anordnade hamburgargrillningar, bjöd på kryssningsbåt och lite annat för att komma ut till medlemmarna. Jag och andra fackliga kamrater gick gärna runt i fabrikens olika avdelningar för att ta en kopp kaffe och prata om det som rörde arbetsplatsen, både fackliga och politiska frågor.

Facklig vänster: Kan du nämna två fackliga eller facklig-politiska frågor som du ser som särskilt viktiga idag?

Erfan: Ska man våga ta de tuffa samtalen som man måste göra då och då med arbetsgivaren måste man ha en stark anställningstrygghet i ryggen. Med en stark anställningstrygghet blir vi också fler som vågar tycka/agera och där av blir ännu starkare, och när vi är flera starka tillsammans kan vi kräva ännu mer. Därför är anställningstryggheten en otroligt viktig fråga. En annan fråga som jag tycker att vi ska driva både fackligt och politisk är arbetstidsförkortning och det finns många bra argument för den frågan.

Facklig vänster: Hur har det varit att ta steget från det fackliga engagemanget till det politiska? Följde det ena naturligt på det andra? Vad tar du med dig utifrån din fackliga bakgrund in i politiken?

Erfan: Jag har varit facklig aktiv under några år nu och har under tiden fått lära mig mycket, dels om det fackliga arbetet i den lokala klubben, dels om arbetarrörelsens historia, vart vi kommer från. Mitt politiska engagemang var en naturlig följd av mitt fackliga engagemang. Jag vill vara med och påverka samhället, som jag på många sätt tycker går åt fel håll, till det bättre. Det var vemodigt att avsluta mina fackliga uppdrag, men jag kommer att försöka att vara lika engagerad i facket som medlem istället.

Facklig vänster: Du har vid sidan om ditt fackliga och politiska engagemang också boxats i flugviktsklassen, med en imponerande meritlista. Du har blivit svensk mästare tre gånger, representerat svenska landslaget, och är en av Sundsvalls bästa boxare de senaste 10-15 åren. Kan du berätta om boxningen, på vilket sätt har den varit viktig för dig?

Erfan: Boxningen har bidragit mycket till att jag, som varit en extremt blyg och undvikande person, har utvecklats till en som håller tal på torget i Sundsvall inför EU-valet. Jag har jag mycket att tacka boxningen för. Boxningen jobbade mycket med laganda och gemenskap och där fick en extremt blyg kille ta plats. Från boxningen har jag också fått mycket av min målvetenhet. Sporten är extremt tufft. Du har en motståndare i ringen som är minst lika stark som dig som vill slå dig på käften, och då gäller det att du har gjort din läxa och tränat. Det krävdes mellan 12-15 pass i veckan. Dom gjorde jag trots att jag hade mina 12 timmarsskift att göra, samtidigt som jag gick på diet för att klara viktklassen.

Mer om Erfan:

Ålder: 37 år.

Bor: Sundsvall.

Familj/civilstånd: Min bästa fru som står ut med mig och en dotter på 4 år.

Fritidsintresse:  Titta på fotboll, favoritlagen är GIF Sundsvall (så klart) och Real Madrid, som jag har följt i typ 20 år.

Musik: Celine Dion.

Johannes Weiberg är icke-snusaren som är klubbordförande på Swedish match. Han brinner för interndemokrati, segling och arbetstidsförkortning.

Facklig vänster: Du arbetar som maskinoperatör på Swedish Match fabrik i Kungälv där du också är ordförande för Livs lokala fackklubb. Hur är det att arbeta på din arbetsplats? Hur många jobbar där och hur många organiserar klubben?

Johannes: Det är intressant att jobba inom industrin och med snustillverkning, även om det knappast är en miljö jag trodde att jag skulle hamna i eftersom jag själv inte snusar. Arbetsmiljön och är bra och kollegorna trevliga. Sammanlagt är vi ungefär 240 medlemmar och 270 kollektivanställda. Det är ett roligt jobba på en arbetsplats med många kolleger på samma arbetsställe.

Facklig vänster: Hur länge har du varit engagerad och hur började ditt fackliga engagemang?

Johannes: Jag började engagera mig i Transport när jag jobbade som väktare år 2014, för att jag var trött på alla behovsanställningar och osäkra timanställningar. Vi kämpade för att öka medvetenheten om fackligt arbete och fackens betydelse både i historien och idag.

Framför allt jobbade vi för att arbetsköparna i Bevakningsbranschen inte skulle kunna köra över de anställda och missbruka sin makt. Vi jobbade för att få en seriös bransch med schyssta villkor och för att stoppa underbudskonkurrens mellan de olika företagen. Jag var aktiv i bevakningssektionen i Göteborg där vi kunde hjälpa varandra med att dela erfarenheter med hur vi tacklade olika problem som dök upp i de olika klubbarna.

Facklig vänster: Vad är det bästa du vet med det fackliga engagemanget?

Johannes: Jag tycker väldigt mycket om att påverka andra människor och hjälpa de svaga i samhället och som facklig gör man det väldigt tydligt och direkt. Jag gillar att träffa kamrater och att bevara och att utveckla demokratin i förbundet och att diskutera ideologi med andra insatta och intresserade personer.

Facklig vänster: Vad är svårast?

Johannes: Det svåraste och viktigaste är att få medlemmarna intresserade av fackliga frågor och samhällsfrågor och att hålla fokus på de viktiga problemen. Det gäller att tydliggöra vad facket är för något och att visa hur viktigt det är att vara medlem, och att visa att det är vi tillsammans som är facket. Facket är vi i arbetarklassen tillsammans och inte någon myndighet eller något företag som kommer in när vi behöver hjälp.

Facklig vänster: Hur jobbar du med dina kamrater i klubben för att involvera och göra medlemmarna delaktiga i den fackliga verksamheten och för att vara en stark motpart på arbetsplatsen?

Johannes: Vi är en stor arbetsplats och därför är det viktigt att äga informationen, så att företaget inte tar på sig äran på det som vi har drivit igenom eller tagit ut som skadestånd. Vi försöker även uppmuntra medlemmar till olika uppdrag och vi har som mål att hålla lokala utbildningar och träffar när det blir möjligt igen, efter Corona.

Facklig vänster: Kan du nämna två fackliga eller facklig-politiska frågor som du ser som särskilt viktiga idag?

Johannes: För min del är det avgörande att vi lyckas minska möjligheten att ta in bemanning, tidsbegränsade eller andra osäkra anställningsformer. Tryggheten på jobbet är väldigt viktigt för mig och mina kamrater.

Vi jobbar också för att vi skall minska den generella arbetstiden. Dels för alla i samhället och i min bransch men i synnerhet för de som jobbar natt eller skift. Min syn är att vi i industrin måste gå före för att göra det normerande på arbetsmarknaden för att senare kunna lagstadga det på hela arbetsmarknaden.

Till sist är medlemsdemokratin en hjärtefråga för mig. Det handlar om insyn i förbundets arbete för alla medlemmar, inte bara för de med förtroendeuppdrag. Jag skulle vilja införa en typ av medlems- och informationsmöten så att vanliga medlemmar kan få bättre koll på hur man arbetar på fler nivåer i mitt förbund.

Ålder: 33
Bor: Göteborg
Familj: Gift
Fritidsintresse: Segling
Paradrätt och bästa musiken: Spagetti med sojafärssås. Ett band jag uppskattar är The Dreadnoughts.

Patrik Strand arbetar som undersköterska på Skånes Universitetssjukhus, SUS Malmö och är fackligt förtroendevald i Kommunal Skåne sektion Sydväst.

Facklig Vänster: Hur började ditt fackliga engagemang?

Patrik: Jag började jobba på en förpackningsindustri och gick med i vad som då hette Grafikerna, idag GS-facket, i Ystad där jag växte upp. Jag spelade med i ett punkband och en av dem jag spelade med hade en far som var fackligt engagerad. Han talade mycket om vikten av att vara organiserad.

Jag gjorde värnplikten som ambulansman och efter det började jag jobba inom sjukvården på Östra Sjukhuset i Malmö och gick över till Kommunal. Många på sjukhuset var unga vikarier. Jag gick på möte och klagade på att det gjordes för lite för de yngre. Jag blev då invald i styrelsen för Kommunals sektion på sjukhuset som ungdoms ansvarig. Det var 1987. Jag har varit fackligt engagerad med en massa olika uppdrag sedan dess.

Facklig Vänster: Vad är det bästa du vet med att vara fackligt engagerad?

Patrik: Det är den dagliga kampen ute på arbetsplatserna där vi ser vilken skillnad det gör för medlemmarna med en stark facklig organisation. Det är ganska häftigt att se vad vi kan göra när vi står eniga och tar striden på en arbetsplats.

Facklig Vänster: Vad är det tuffaste med att vara facklig?

Patrik: Arbetsmiljön har blivit tyngre. Sedan början av 90-talet har borgerliga och socialdemokratiska regeringar skurit ner på välfärden och fler hundratusen jobb har försvunnit. Det har varit kämpigt med alla dessa nedskärningar.

Facklig Vänster: Hur jobbar du med dina fackliga kamrater för att involvera medlemmarna i verksamheten och för att vara en stark motpart på arbetsplatsen?

Jag brukar tala med alla de jag jobbar med om de rättigheter och villkor som vi förhandlat fram i vårt kollektivavtal. Kunskap är makt! Och om vi inte står enade mot arbetsgivaren kommer allt det försvinna och vi kommer vara utlämnade till deras godtycke.

Facklig Vänster: Kan du nämna två fackliga eller facklig-politiska frågor som du ser som särskilt viktiga idag?

Patrik: Jag jobbar ju inom sjukvården och jag kan se att vi är i akut behov av att anställa många fler på fasta jobb, och även att det satsas på yrkesutbildning som ger löner att leva på, om välfärden skall kunna fungera i framtiden. Långsiktigt hade vi behövt lagstifta om att sänka normalarbetstiden till 6 timmars arbetsdag och 30 timmars arbetsvecka med bibehållen lön för alla. Jag har som många andra motionerat om den frågan till varje Kommunalkongress sedan jag gick med!

Ålder: 56 år

Bor: Malmö

Familj: En dotter

Fritidsintresse: Fiske, musik och fotboll. Jag har alltid varit musikintresserad och spelar idag mest i två olika countryband.

Från arbetet som betongarbetare till positionen som ombudsman på Byggettan har Lisa Ledin engagerat sig för trygga jobb och stärkt inflytande för sig och kollegorna. För Lisa står kampen mot oseriösa arbetsgivare och lönedumpning och för jämställdhet och jämlikhet i centrum.

Facklig vänster: Lisa, du har jobbat som betongarbetare, har tidigare varit medbestämmandeombud och är fackligt engagerad i Byggnads. Nu har du blivit anställd som ombudsman på Byggettan, Byggnads avdelning i Stockholm. Hur började ditt fackliga engagemang och vad är det som driver dig?

Lisa: Mitt fackliga intresse väcktes när jag blev engagerad i Unga Byggare för 5-6 år sen. Sedan har det bara fortsatt med olika fackliga uppdrag inom Byggnads. Jag skulle nog säga att det är min egen envishet som driver mig, och att jag inte accepterar vissa strukturer och hur människor blir behandlade.

Facklig vänster: Vad är det bästa du vet med att vara fackligt engagerad?

Lisa: Att få känna att man gör skillnad, även om saker och ting tar tid och ibland är väldigt energikrävande. Att stå upp för sina medmänniskor är det finaste man kan göra. Sen kan det inte alltid mätas i slutresultatet, och förändring tar tid på gott och ont. Ibland behöver man så ett frö för att få det att växa längre fram.

Facklig vänster: Vad är det tuffaste med att jobba fackligt?

Lisa: Det är ofta tungt att jobba som förtroendevald ute på byggena och de behöver ha allt stöd dom kan få från arbetskollegor, och att arbetsgivarna ser facket som en tillgång och inte ett problem.

Facklig vänster: Hur jobbade du med dina fackliga kamrater för att involvera medlemmarna på din arbetsplats för att vara en stark motpart på arbetsplatsen? Hur fortsätter du det arbetet som ombudsman?

Lisa: Jag försökte prata så mycket det bara gick med så många som möjligt, ta snacket och frågorna ute på arbetsplatsen. Ju mer information folk har som de kan ta ställning till desto lättare blir det. Ibland behöver något bara förklaras på ett annat sätt.

Facklig vänster: Hur ser du på utmaningarna för Byggnads i byggbranschen idag? Vad är dom viktigaste frågorna att driva i avtalsrörelsen?

Lisa: Det är att få bort dom oseriösa arbetsgivarna som utnyttjar människor och systemet vilket i sin tur leder till lönedumpning och att ribban sänks för alla i byggbranschen. Jämställdheten i branschen behöver blir mycket bättre om vi ska kunna bli fler kvinnor som vill börja i branschen och som också stannar kvar: lönen och försäkringarna är kanske samma för alla, men förutsättningarna är inte det. Det ska inte vara så att man fortfarande måste slåss för sin rättighet att tex byta om ifred när det redan regleras att man har rätt till det. Det kan inte heller vara så att man behöver tuffa till sig för att anpassa sig till ett arbetsklimat som ingen egentligen mår bra av. Vi har lagar och avtal som styr sånt och det är dags att faktiskt göra verklighet av det.

Facklig vänster: Vad tänker du om hotet som finns mot LAS och anställningstryggheten? Hur viktig är anställningstryggheten för byggnadsarbetarna?

Lisa: Den är jätteviktig, arbetsgivarna ska inte kunna sålla bort människor godtyckligt. Det gör att vi får ännu tystare arbetsplatser och det är farligt. Det sker redan väldigt mycket arbetsplatsolyckor och tyvärr ser statistiken för dödolyckor inte bättre ut nu än när jag började på byggprogrammet för 13 år sen.

Ålder: 29 år

Bor: Farsta med två katter

Familj: Mamma, pappa och två äldre syskon

Fritidsintresse: Vara ute i naturen, hänga med polare

Ciczie Weidby är riksdagsledamoten som kom direkt från posten som klubbordförande i Handels. Idag sitter hon i Arbetsmarknadsutskottet för Vänsterpartiet.

Facklig vänster: Du sitter sedan valet 2018 i riksdagen, men var dessförinnan ordförande för Handelsklubben på IKEA i Jönköping. Hur började ditt fackliga engagemang?

Ciczie: Det började egentligen på riktigt när jag började på IKEA i jan 2004. Jag har alltid varit med i facket som funnits på de arbetsplatser jag varit på, men aldrig tagit steget att gå kurser eller ta något förtroendeuppdrag. Men på IKEA hade jag redan från början en massa åsikter och när det var dags för ett medlemsmöte för att göra att fyllnadsval blev jag direkt vice ordförande i klubben. Då var jag fortfarande provanställd för övrigt. Sen rullade det liksom bara på.

Facklig vänster: Vad var det bästa du visste med att vara fackligt engagerad? Vad var svårast?

Ciczie: Eftersom jag var på en stor arbetsplats med fackklubb fanns det stora möjligheter att påverka den faktiska vardagen för sina medlemmar och arbetskamrater. Det finns liksom en direkt närhet till verksamheten och ledningen som gör att man kan ha en dialog hela tiden, utöver formella förhandlingarna.

Att hela tiden ha en fot på golvet vid sidan av sitt uppdrag tror jag också är väldigt viktigt. Det bästa är såklart när man märker att man kan komma med, ibland små men ändå betydande förändringar, snabbt och enkelt på lokal nivå. Att man märker att man kan göra skillnad. Svårt är det när företaget försöker gömma sig bakom centrala beslut och bestämmelser. Eller när man har haft medlemsmöte och medlemmarna bestämt nåt som jag personligen inte tror på fullt ut, men ändå måste driva i förhandlingen. Men det är ju så det ska vara, att kollektivet och majoritetsbeslut är det som bestämmer. Det är ju det som är styrkan.

Facklig vänster: I riksdagen sitter du för Vänsterpartiet i arbetsmarknadsutskottet. Där debatteras många frågor som har direkt påverkan på förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare. I förhållande till det uppdraget, känner du att du har nytta av din fackliga erfarenhet?

Ciczie: Ska jag vara helt ärlig är den riktigt stora fördelen med den fackliga erfarenheten att man faktiskt haft ett ”riktigt” jobb, att man kan lag och avtal. Det är skrämmande när man sitter i ett utskott där det finns ledamöter som inte ens har koll på anställningsformer eller hur vardagen för till exempel en handelsanställd som jagar timmar ser ut. Många politiker har suttit länge och har inte så mycket arbetslivserfarenhet. Så ja, jag har nytta av min erfarenhet, definitivt.

Facklig vänster: Det är inte jättemånga riksdagsledamöter som har arbetarklassbakgrund. Ännu färre kommer direkt från en bakgrund som förtroendevald klubbordförande i ett LO-förbund. Hur har du upplevt resan som det innebär att komma direkt från golvet in i rikspolitiken?

Ciczie: Det blir lite exotiskt nästan. Till en början i alla fall. Det som blir väldigt tydligt är ju att man helt plötsligt får en annan vardag som är så otroligt väsensskild från det man är van vid. Och jag blev väldigt lyft och pushad att ta uppdraget. Alla tycker det är fränt att en butikssäljare från IKEA kan ta plats i riksdagen och man får mycket uppmärksamhet för det. Men nu när det har gått två år finns det dom som lite tycker att man inte är arbetare länge, för nu är jag ju riksdagsledamot. Peppen och hyllningarna försvinner ganska snart och man måste leverera.

Och självklart ska man ställa krav på sina ledamöter, men man ska också veta att för en som inte har nån högskoleutbildning så är det en väldig omställning. För mig är det först nu som jag inte längre är nervös för att tala i riksdagsgruppen eller gå på utskottsmöten själv. Så resan har varit och är fortfarande lite skakig. Min bakgrund i arbetarklassen och min egen arbetaridentitet försvinner inte bara för att jag sitter i riksdagen.

Facklig vänster: Kan du nämna två fackliga eller facklig-politiska frågor som du ser som särskilt viktiga idag?

Ciczie: För mig som medlem i Handels är frågorna om hyvling av timmar, visstidsanställningar och rätt till heltid stora och viktiga frågor. Okej, det var tre, men de hänger ihop! När jag började på IKEA var det fortfarande möjligt att faktiskt få en heltid och på lagret var heltid och tillsvidare en norm, men med tiden smög sig deltider och osäkra anställningar in även på lagren och på butik är heltid nåt som bara chefer får. Att år ut och år in inte veta hur ens ekonomi ser ut från månad till månad är inte värdigt ett välfärdsland och kan vara direkt skadligt för människors hälsa. Det finns många som blivit utbrända av att jaga timmar och sova med telefonen i handen hela tiden. Gig-ekonomin är en riktig skitmarknad som måste regleras.

Ålder: 46
Bor: Hyresrätt i Jönköping
Familj: Sambo och hund
Fritidsintresse: Önskar jag hade ett särskilt intresse men jag plöjer mest serier som alla andra. Och går i skogen med hunden såklart. Jag tycker om att gå på bio och konserter, Jönköping har en bra musikscen som jag stödjer ofta och gärna.

Hon är lokförare och förtroendevald klubbordförande i fackförbundet Seko. Även vice ordförande i avdelningen. Förutom att bygga en stark fackklubb som driver medlemmarnas åsikter i förhandlingarna med arbetsgivaren håller hon även utbildningar för medlemmar och förtroendevalda. Hennes engagemang i fackförbundets demokratiska process, som resulterat i ett stort antal motioner till förbundets kongress, går också helt i linje med hennes övertygelse, att fackföreningen måste vara inkluderande för att bli stark.  Lär känna Anna Bergström.  

Facklig vänster: Du arbetar som lokförare, är vice ordförande i Sekos Gävle-Dala-avdelning och klubbordförande i Seko Klubb Upptåget. Hur började ditt fackliga engagemang?

Anna: Jag har varit med i facket sen jag började jobba. När jag började på SJ gick jag och sneglade på Sekos infotavla och undrade hur jag kunde engagera mig. Jag fick sedan frågan från en kollega som var med i styrelsen om jag ville bli skyddsombud eftersom jag skrev väldigt många rapporter. Det är arbetsmiljön, den fysiska men framförallt den psykiska som legat mig närmast genom åren. Ingen ska må dåligt på jobbet och framförallt inte dö för att arbetsköparen inte gjort något åt den farliga arbetsmiljön. När vår sektion skulle ombildas till klubb valde jag att ställa upp som ordförande för att se hur jag kunde påverka där.

Facklig vänster: Vad är det bästa du vet med att vara fackligt engagerad?

Anna: Att kunna skapa förbättring för medlemmarna, både för den enskilde men även för oss som kollektiv. Att se till att ingen blir orättvist behandlad vare sig det gäller felaktigt utbetald lön eller om någon känner sig kränkt. Jag vill förmedla mitt eget engagemang och ge hopp om att det går att skapa förändring både på arbetsplatsen men även i facket och i samhället, vilket alltid är lättare när vi är många.

Facklig vänster: Vad är det tuffaste med att vara facklig?

Anna: Att vara kvinna i en mansdominerad chefsvärld. Att bli utsatt för härskartekniker och att inte bli hörd och respekterad på samma vis som jag skulle om jag vore man.

Jag tycker det är jobbigt när medlemmar inte får den hjälp de borde få när det gäller t.ex. sjukförsäkringen, sånt som jag inte kan påverka. Medlemmar som inte kan jobba och som inte får den ersättning de borde ha rätt till. Motgångar i förhandlingar är lättare att hantera men när det drabbar den som är sjuk, då kryper olusten närmre.

Facklig vänster: Hur jobbar du och din fackklubb för att involvera och delaktiggöra medlemmarna i er verksamhet? Vad gör ni för att bli en stark motpart på arbetsplatsen?

Anna: Vi informerar om det som händer på jobbet, vi uppmanar medlemmar att alltid skicka kopia på rapporter till oss, så att vi får reda på vad som händer ute på tågen. När det gäller den interna demokratin inom Seko förklarar vi hur medlemmar kan skriva motioner genom mejlutskick men också att prata med dem om att vi hjälper till om de har en fråga de vill att Seko ska driva. Om det är något som arbetsköparen vill förändra kollar vi med medlemmarna vad de tycker så vi vet hur vi ska agera, om vi har medlemmarna med oss eller inte.

Vi har i dagsläget en bra samverkan, men det har inte alltid varit så. Det är lättare att säga till arbetsköparen att alla 100 medlemmar tycker som oss i en förhandling såklart, det ger oss även ett grundstöd under förhandlingar som inte går av för hackor!

Facklig vänster: På Sekos kongress 2017 var du det kongressombud som skrev flest kongressmotioner. Vad betyder det att vara delaktig i fackets demokratiska process? Hur viktigt är det, och ger det resultat?

Anna: Det är den som är a och o tänker jag. Den demokratiska processen. Däremot är jag otålig och vill ha igenom beslut snabbare än vissa andra. Jag skrev så många motioner dels för att jag tycker att frågorna är viktiga men även för att visa medlemmarna att det behöver inte alltid handla om stora frågor som att förstaliga järnvägen och huruvida Seko ska verka politiskt med Socialdemokraterna. De jag skrev handlade bl.a. om symbolpolitik, såsom att jag vill att vi ska vara ett feministiskt och antirasistiskt förbund, att vi på utbildningar ska var inkluderande och ta hänsyn till att det kan finnas icke-binära personer i rummet och inte förutsätta att alla identifierar sig som “han” eller “hon”. Eftersom ingen av motionerna gick igenom kan jag inte säga att det gav resultat då, men jag tänker att någon tanke kanske väcktes hos någon och jag är stolt över den unga medlem som gick upp i talarstolen för första gången och yrkade bifall på motionen jag skrev om att vara inkluderande, så ett slags resultat ger det ju.

Facklig vänster: Kan du nämna två frågor som du ser som särskilt viktiga idag?

Anna: LAS- frågan såklart. Att vi tvingas sätta oss vid förhandlingsbordet under hot om lagändring är att redan innan matchen startat ha förlorat den. Jag är orolig att hur vi än gör så kommer vi arbetare få det sämre. Jag vill även att folk ska förstå hur viktig den facklig-politiska samverkan är, det var därför jag började engagera mig i Vänsterpartiet 2014.

Medlemmar anställda på allmän visstid blivit orättvist behandlade många gånger, det är en fråga som inte ens skulle behöva uppstå om alla arbetare blev behandlade lika av arbetsköparna. Så är inte fallet idag, därför behöver vi få bort allmän visstid som anställningsform.

Att vi ska bemöta varandra med respekt och den gamla klyschan om alla människors lika värde. Hur jag än vrider och vänder på det, kommer jag alltid tillbaka till att det är det den fackliga idén handlar om för mig. Det skulle ej heller skada att krossa klassamhället men det tänker jag att vi behöver lite mer än några kongressperioder på oss att göra.

Ålder: 40

Bor: Uppsala

Familj: Två barn, 8 och 10 år, två katter och massa vänner som är som familj.

Fritidsintresse: Har nyss gått med i min första bokcirkel, gå på punkspelningar, brevskola, loppisar och så tycker jag ofantligt mycket om att bada och nörda ner mig i öl och te.

Linn Wegemo är klubbordförande för Handelsklubben som organiserar lagerarbetarna på Martin och Serveras lager i Enköping. 35 år gammal har hon redan en lång facklig erfarenhet bakom sig. Redan 2011 deltog var hon ombud på Handels kongress, där hon bl.a. deltog i debatten om villkoren för bemanningsanställda.

Det politiska engagemanget har också varit en springande punkt, och Linn sitter bl.a. med i Vänsterpartiets partistyrelse. 

Facklig vänster: Hur började ditt fackliga engagemang?

Linn: Jag engagerade mig politiskt i Ung Vänster som tonåring och när jag sedan fick mitt första jobb på ICA-lagret i Västerås så var det självklart för mig att engagera mig på min arbetsplats. Nu har jag bytt lager och jobbar på Martin & Servera. Sedan ungefär två år tillbaka är jag ordförande för vår lokala klubb som består av cirka 200 medlemmar.

Facklig vänster: Vad är det bästa du vet med att vara fackligt engagerad?

Linn: Gemenskapen, att om det skulle hända något så vet jag att jag har en massa personer som håller min rygg. Sen är det naturligtvis väldigt roligt när man lyckas nå framgång i nån fråga som vi hållit på och kämpat med länge, både när det gäller enskilda medlemsärenden eller större förhandlingsfrågor.

Facklig vänster: Vad är det tuffaste med att vara facklig?

Linn: Det lokala fackliga arbetet får ju en väldigt stor påverkan på människors liv och man kan känna sig väldigt otillräcklig när man inte når hela vägen fram.

Facklig vänster: Hur jobbar du och din fackklubb för att involvera och delaktiggöra medlemmarna i er verksamhet? Vad gör ni för att bli en stark motpart på arbetsplatsen?

Linn: Vi försöker få till stämningen att facket det är alla vi på golvet tillsammans. En viktig del i det ser vi är den fackliga utbildningen. Många som börjar jobba hos oss är ganska nya på arbetsmarknaden och då poängterar vi vikten av att alla känner till sina rättigheter på jobbet. Vi behöver hjälpas åt att värna det fackliga löftet och det är bara när vi kämpar tillsammans som vi kan nå riktig framgång. Vi försöker hålla medlemmarna uppdaterade om vad som händer och på årsmötet tar vi en verksamhetsplan där vi prioriterar vilka frågor som är viktigast för klubben.

Facklig vänster: Kan du nämna två frågor som du ser som särskilt viktiga idag?

Linn: Något som har blivit allt tydligare för mig är att något behöver göras åt bristerna i sjukförsäkringen. Bara på min arbetsplats har vi sett flera exempel på folk som tvingas tillbaka till jobbet alldeles för tidigt, bara för att de får avslag på sjukpenningen. Låt folk som är sjuka vara sjuka. Ingen blir friskare av att behöva oroa sig över ekonomin och stressa tillbaka till jobbet.

Sen känns det ju omöjligt i dagsläget att inte nämna LAS-frågan. Hela diskussionen tar sin utgångspunkt i helt fel saker. Problemet på dagens arbetsmarknad är knappast att det är för svårt att säga upp folk, utan det är att alltför många jobbar år ut och år in på osäkra anställningar. Det borde vi göra något åt om det ska ändras i LAS

Ålder: 35
Bor: Västerås
Familj: Ensamstående
Fritidsintresse: Håller på med politik, tycker också om att virka, spela spel och åka på olika utflykter

Marie Wiberg arbetar som undersköterska på ett äldreboende i Västerås. 2019 tog hon och hennes arbetskamrat Jenny Klingstam initiativ till Undersköterskeupproret, som idag har en Facebook-grupp med över 23 500 medlemmar.

Undersköterskeupproret har spridit sig i hela landet, demonstrationer har hållits, politiker har uppvaktats och sammantaget har ni bidragit starkt till att skapa medvetenhet om undersköterskors arbetsvillkor och situationen i välfärden.

Facklig vänster: Hur kom ni på idén och hur gjorde ni för att dra igång vad som blivit den största gräsrotsmobiliseringen i Kommunal på länge? Vad har ni lärt er?

Marie: Undersköterskeupproret kom till i april förra året, när regeringen gick ut med vårbudgeten och sa att man skulle spara ytterligare på äldreomsorgen. Då kände jag att nu får det vara nog, något måste göras för att vi ska få bättre arbetsvillkor och en bättre arbetsmiljö. Jag kände att nu går det inte att knyta näven i fickan och muttra längre, vi måste agera!

Jag kontaktade Anna Spånt Enbuske på Kommunals förbundskontor för att fråga om hon visste hur jag skulle gå till väga. Hon ordnade så att jag fick kontakt med Jonas Hasselquist dom är kommunikatör på Kommunal Bergslagen. Efter det så tog jag kontakt med Jenny, berättade om min idé och frågade om hon va på, vilket hon var. Jag och Jenny bokade ett möte med Jonas på skärtorsdagen och då hjälpte han oss att skapa Facebook gruppen.

Sen började vi bjuda in människor till gruppen och sen rullade det bara på. Vi fick hjälp att ordna med namninsamling och så bestämde vi ett datum då vi skulle lämna över den. Från början ville vi lämna den till statsministern, men då han var upptagen den dagen vi bestämt så blev det så att vi fick ett möte bokat med socialministern istället.

När det var dags att lämna över listorna och hålla manifestation så var det ett galet pådrag från media. Alla var helt plötsligt jätteintresserade av att intervjua oss och prata med oss. Vilket såklart var superbra, för äntligen fick vi undersköterskor inom vård och omsorg synas och höras. Äntligen såg man oss!

Att undersköterskeupproret är partipolitiskt obundet och att det är en del av den fackliga kampen för bättre arbetsvillkor och bättre arbetsmiljö är något vi varit tydliga med från början, men även att upproret inte startats eller styrs av Kommunal. Upproret startades av mig och Jenny, två vanliga undersköterskor.

Under den här resan har jag såklart lärt mig en hel del, både om mig själv som person men även att man kan få människor att börja kämpa för det som är viktigt, det gäller bara att någon vågar ta det första steget och visa på de fördelar som kan komma ur det. Jag trodde aldrig för ett år sedan att människor skulle lyssna på vad jag har att säga, att jag skulle få träffa politiker och att det jag startade skulle få sån kraft och vara till hjälp och nytta för andra.

Facklig vänster: Du är också arbetsplatsombud för Kommunal. Hur började det fackliga engagemanget, och vad är det bästa du vet med att vara fackligt engagerad?

Marie: Mitt intresse för det fackliga engagemanget väcktes av min syster. Vi brukade diskutera fackliga frågor när vi träffades hos våra föräldrar. Hon var väldigt engagerad i sitt fackförbund och om jag inte minns fel så hade dom träffar, GAF (Göteborgs Arbetares Folkhögskola), som hon pratade om. När jag sen gick Kommunals medlemsutbildning så kände jag att det här vill jag göra något mer av, det var galet intressant. Men det tog sin lilla tid innan jag fick möjligheten att bli arbetsplats-och skyddsombud på min arbetsplats, där jag nu även är huvudskyddsombud.

Att vara fackligt ombud är en möjlighet att kunna påverka arbetsmiljön och mina kollegors situation på jobbet, vilket jag tycker är otroligt viktigt. Vi kan inte bara nöja oss med det vi har när vi kan få det bättre. Men det är också väldigt tufft – det är svårt att få kollegor att förstå att för att jag ska kunna hjälpa dom så måste dom hjälpa mig, genom att skriva tillbud och rapportera brister i arbetsmiljön. Så det är min utmaning just nu, att få dom att förstå att det är vi på arbetsplatsen som tillsammans är kommunal och att vi måste hjälpas åt för att få förändringar. Men så tror jag att det är överlag, det finns fortfarande nån föreställning om att Kommunal är dom på sektionen, avdelningen och på förbundskontoret. Om man förstod att det är alla vi medlemmar som utgör Kommunal så skulle vi bli mycket starkare gentemot arbetsgivaren.

Facklig vänster: Kommunals avtalsrörelse har startat, och det finns många tecken på att det kommer bli en tuff sådan. Vilka är de viktigaste kraven Kommunal driver enligt dig? Vad tror du om era möjligheter att få igenom kraven?

Marie: När det gäller avtalsrörelsen så är nog det viktigaste att lönekravet går igenom, att vi som har yrkesutbildning får högre lön än de som inte har det. Vi gör visserligen samma jobb, men någonstans måste det ju visa sig att en utbildning lönar sig. Nu verkar det ju vara en riktigt tuff förhandling, där SKR inte verkar vilja ge med sig. Men det gör inte Kommunals förhandlare heller, så jag tror att det kommer sluta i konflikt.

Sen tycker jag att karensavdraget är en viktig fråga, det borde verkligen slopas för gott, för då skulle nog fler ha råd att vara hemma när de är sjuka.

Facklig vänster: Kan du nämna en facklig-politisk fråga som du ser som särskilt viktig idag?

Marie: Det finns många facklig-politiska frågor som är viktiga, men den viktigaste är arbetstider. Sex timmars arbetsdag med bibehållen heltidslön är det vi måste kämpa för. Dels skulle personalen orka leva samtidigt som man jobbade och dels skulle det innebära ett riktigt uppsving när det gäller statusen på vårt yrke. Det är först när vi höjer statusen som vi kan få människor att bli intresserade av att arbeta inom vård och omsorg. För som det är nu så är det svårt att kombinera jobbet med ett socialt liv.

Ålder: 45 år

Bor: Västerås

Familj: Ensamstående förälder till två grabbar.

Fritidsintresse: Fritidsintressen hinner jag knappt med, men försöker vara på gymmet regelbundet.

Facklig vänster: Du arbetar som socialsekreterare i Ängelholm kommun, och är fackligt förtroendevald och skyddsombud i Vision. Hur började ditt fackliga engagemang?

Claudia: Allt började när jag som nyanställd i Ängelholms kommun deltog i ett årsmöte med Visions avdelning. Jag meddelade jag var intresserad av att engagera mig och dåvarande ordförande bokade en tid för att prata om detta. Sen blev jag ombud, skyddsombud och fick olika förtroendeuppdrag inklusive ett år som ordförande.

Facklig vänster: Vad är det bästa du vet med att vara fackligt engagerad?

Claudia: Det bästa är engagemanget och de stora och små segrarna vi uppnår, som leder till att flera blir engagerade. Ett exempel är att vi har stridit mot konsekvenserna av ett årsarbetstidsavtal som innebär att vi inte fått övertidsersättning för enskilda övertidstillfällen. Socialsekreterare måste dock ofta rycka in och jobba akut, t.ex. vid omplacering av barn, och när vi lyckades få igenom lokala undantag från årsarbetstidsavtalet, och därmed rätt till övertidsersättning vid sådana tillfällen, så var det en stor seger för kollektivet. Tack vare det och att det fackliga engagemanget varit starkt har vi numera flera ombud och skyddsombud på arbetsplatsen. Det engagemanget har också smittat av sig på de andra fackföreningarna som verkar hos oss.

Facklig vänster: Vad är det tuffaste med att vara facklig?

Claudia: Att arbetsgivaren inte uppskattar att vi säger ifrån när något går fel till. Arbetsgivaren kan visa irritation, och det är tufft att behöva vara den som måste framföra kritik på samverkansmötena. Men arbetskamraterna, och att företräda dem via förtroendeuppdraget, är ett ansvar som också ger mig styrka.

Facklig vänster: Hur jobbar du och dina fackliga kamrater för att involvera och delaktiggöra medlemmarna i er verksamhet? Vad gör ni för att bli en stark motpart på arbetsplatsen?

Claudia: Jag lyssnar på medlemmar och försöker alltid hitta en ingång för att lösa problem. Kollegor har också på eget initiativ skrivit protestbrev till politiker två gånger. Det är glädjande att de sedan vänder sig till mig och har förtroende för att fråga när de behöver stöd i olika frågor.

Facklig vänster: Kan du nämna två frågor som du ser som särskilt viktiga idag?

Claudia: Den viktigaste frågan för alla är att det kan bli försämringar i LAS, och detta beror på att högern är konsekvent samtidigt som de inte möter tillräckligt motstånd. På min arbetsplats har frågan om övertid för socialsekreterare varit viktig.

Ålder: 50

Bor: Helsingborg

Familj: Jag har en dotter som vuxen och har egna barn. Jag bor med sambo och bonusson.

Fritidsintresse: Konst, måleri, teckning, mm.