Skip to main content

Organisera för facklig makt!

Förra året deltog ett antal fackliga aktiva från Sverige i den internationella utbildningen Organizing for Power. Sam Carlshamre pratade lite kort med Robert Mjörnberg som gick utbildningen förra året, om vad den går ut på, och varför man borde söka.

-Hej Robert! Kan du berätta lite kort om vad Organizing for Power är för något och vem det är som organiserar det?

Det är en internationell facklig utbildning för att skapa och ge verktyg för organisering. Utbildningen hålls av Rosa Luxemburg Stiftung, som man väl kan kalla för en tysk motsvarighet till ABF, kopplad till Vänsterpartiets tyska systerparti Die Linke.

-Du deltog ju i den här utbildningen förra året – hur fungerade utbildningen och vad kräver den av deltagarna?

Jag tyckte att det var en bra, omtumlande och intensiv utbildning. Det är väldigt koncentrerat och man får mycket information, kombinerat med praktisk erfarenhet, både nationell och internationell.

Utbildningen är digital och sker i ett antal block. Man har löpande möten varje vecka, tillsammans med människor från hela världen. Sen har man även möten nationellt där man arbetar i olika temablock, alla kopplade till konkret organisering.


-Vad får man som fackligt aktiv ut av att gå den här utbildningen skulle du säga?



Man får med sig verktyg för organisering som traditionellt kanske saknas inom svensk fackföreningsrörelse. Det handlar om verktyg som utgår ifrån att det finns en väldigt svag facklig organisering till att börja med. Facklig basorganisering helt enkelt.

-En central del av upplägget är att man lär sig av folk från andra länder. Vad kan man som svensk plocka upp på så sätt?

På ett sätt blir det ju ett slags ”historiskt perspektiv”: man får lära sig av kamrater som kanske har samma problem som vi hade för hundra år sedan. Men också påminns man om andra perspektiv som kan vara användbara. Svensk fackföreningsrörelse är ju i mångt och mycket förvaltande idag. Den här utbildningen blir ett slags sätt att vända på steken och fokusera på att bygga upp organisering, snarare än att förvalta en position.

Sen är det ju helt enkelt otroligt häftigt att sitta och diskutera med människor som kanske möter samma problem i sin fackliga vardag som man själv, fast de befinner sig i Nepal, Belgien eller USA.

-Om du skulle säga en sak som du har tagit med dig från din utbildning, vad skulle det vara?

Att jag fått verktyg för just de branscher som är svåra att organisera för oss i svensk arbetarrörelse. Till exempel gig-jobb, men också delar av äldreomsorgen, personlig assistans och så vidare. Där lärde mig Organizing for power väldigt mycket.

-Tack Robert!


Tack själv!

 

Kock på väg till riksdagen!

Ärligt talat så finns det en fråga jag ofta ställer till mig själv: ”Vem f-n släppte in mig här?”. Med ”här” menar jag rum där beslut tas. Detta är en fråga som kommer med skuld, en vetskap om att vara en minoritet i dessa rum. Jag är LO-arbetare. Min enda utbildning är från gymnasiet i ett yrkesprogram. Jag är Kock, och jag har ägnat mer än 15 år med att jobba i kök. Men jag har inte bara jobbat med mat, jag har jobbat med människor.

Jag står inför att ta mitt största steg utanför min bekvämlighetszon. Jag ställer upp till riksdagsvalet och är 3a på listan i Göteborg med god chans att komma in.

Vi är inte så många med liknande bakgrund som har denna möjlighet, att släppas in i de rum där stora beslut tas. Ett rum där jag ska representera alla med min bakgrund, utan att kunna alla spelets regler. Jag är inte högutbildad, jag är Kock.

Så vem sa att jag får vara med och bestämma? Jo, det gjorde jag. Jag och ni. Och jag kan alla regler, sådana som inga universitet kan lära ut. Jag kan 15 år av oskrivna regler. Jag är lika kompetent som någon annan att bestämma, och jag kommer att representera en stor del av Sveriges befolkning. Och jag är bra nog att företräda mina kollegor och många som oss. Det har jag gjort länge i facket.

Men ibland kan jag ändå inte låta bli att tänka: ”Vem f-n släppte in mig här?”. Och då försöker jag tänka om. För det gjorde ju ni, och jag. Och jag kan alla oskrivna regler. Jag är bra på att bestämma.

Vänsterpartiets politik för arbetskrafts-invandring

Nuvarande system för arbetskraftsinvandring, som infördes av alliansregeringen och Miljöpartiet 2008 fungerar inte. Det är riggat för att arbetsgivare ska kunna ta hit lågbetald arbetskraft. Det har lett till lönedumpning, utnyttjande och osund konkurrens. Det är hög tid att införa ett rättvist system för arbetskraftsinvandring.

Vänsterpartiet har därför länge drivit på för att förändra nuvarande system för arbetskrafts­invandring. Våra huvudkrav är följande:

  • Återinför den myndighetsbaserade arbetsmarknadsprövningen. Frågan om brist och påföljande arbetskraftsbehov ska prövas av Arbetsförmedlingen. Arbetstillstånd ska endast ges till de branscher där det råder arbetskraftsbrist.
  • Juridiskt bindande anställningserbjudande eller anställningsavtal. Den lön och de villkor som utlovas när arbetskraftsinvandraren beviljas arbetstillstånd ska gälla. Lön och villkor ska vara i nivå med kollektivavtalet för branschen.
  • Heltidsanställning ska vara krav för arbetstillstånd.
  • Vandelsprövning av arbetsgivare som söker arbetstillstånd för utländska arbetstagare innan arbetstillstånd beviljas.
  • Arbetskraftsinvandrare som träder fram och berättar om missförhållanden hos arbetsgivaren ska få stanna i Sverige tillståndstiden ut och ges möjlighet att söka en ny anställning.
  • Straff för arbetsgivare som utnyttjar arbetskraftsinvandrare och skadestånd till den arbetstagare som drabbas.

Läs mer här.

Intensifiera arbetet mot arbetslivs-kriminalitet!

Kommentar till Byggmarknadskommissionens rapport:

På svensk arbetsmarknad förekommer en utbredd arbetslivskriminalitet. Oseriösa företag dumpar löner och villkor och bryter systematiskt mot lagar och regler i syfte att skaffa sig konkurrensfördelar. Arbetslivskriminaliteten påverkar arbetstagare, företag och i förlängningen hela samhället.

Arbetstagare utnyttjas och tvingas arbeta för låga löner och till usla villkor, vilket även pressar ner löner och villkor för övriga löntagare i utsatta branscher. Företag som följer lagar, avtal och regler konkurreras ut av oseriösa aktörer. Samhället går miste om miljardbelopp via uteblivna skatter och avgifter. Utvecklingen är systemhotande och måste stoppas.

I grunden är det avgörande att de som arbetar på svensk arbetsmarknad har trygga anställningar och att det finns en stark facklig organisering. Så kan brister och utnyttjande upptäckas och åtgärdas. För att stoppa arbetslivskriminaliteten krävs dock även skärpta lagar och regler.

Vänsterpartiet har under lång tid lagt fram förslag i riksdagen för att motverka arbetslivskriminalitet och osund konkurrens på svensk arbetsmarknad. Vi har bl.a. föreslagit skärpta regler för arbetskraftsinvandring som skyddar arbetskraftsinvandrare från att utnyttjas av oseriösa företag, att utstationeringslagstiftningen ska ändras så att svenska löner och villkor gäller fullt ut alla som jobbar i Sverige och att det myndighetsgemensamma arbetet mot arbetslivskriminalitet ska stärkas genom bl.a. förbättrade möjligheter att utbyta information.

Byggbranschen är en av de sektorer där arbetslivskriminaliteten är särskilt utbredd. Svartjobb, skattefusk och exploatering av utländsk arbetskraft är vanligt förekommande. För två år sedan tillsattes Byggmarknadskommissionen – ett branschgemensamt initiativ inom byggsektorn. Kommissionen fick i uppdrag att dels kartlägga rådande förhållanden på den svenska byggmarknaden, dels föreslå åtgärder som främjar en långsiktig utveckling av en sund, hållbar och attraktiv byggbransch.

Igår presenterade Byggmarknadskommissionen sin slutrapport. I rapporten presenterar kommissionen ett flertal förslag för att motverka arbetslivskriminaliteten i byggbranschen. Vänsterpartiet välkomnar kommissionens förslag och kan konstatera att flera av förslagen ligger i linje med våra förslag på området. Merparten av förslagen är specifika för byggbranschen, men flera av förslagen är övergripande och rör hela arbetsmarknaden.

Vi förutsätter att Delegationen mot arbetslivskriminalitet, som regeringen tillsatte i höstas, tar till sig Byggmarknadskommissionens förslag i det fortsatta arbetet med att motverka arbetslivskriminaliteten på svensk arbetsmarknad. Vi förutsätter även att regeringen, mot bakgrund av kommissionens rapport, intensifierar arbetet mot arbetslivskriminalitet och lägger fram konkreta förslag på riksdagens bord i närtid, bl.a. vad gäller myndigheternas möjligheter att utbyta information.

Ciczie Weidby, ersättare i arbetsmarknadsutskottet (Vänsterpartiet)

Ali Esbati, ledamot i arbetsmarknadsutskottet, arbetsmarknadspolitisk talesperson (Vänsterpartiet)

Bild: Byggnads

————————————————–

Byggmarknadskommissionens rapport (inkl. sammanfattning): https://www.byggmarknadskommissionen.se/

Presentation av rapporten (video-konferens): https://www.byggmarknadskommissionen.se/slutkonferens

Viktigt beslut om karensen på LOs kongress

I onsdags avslutades LOs tjugonionde kongress. Facklig vänster har pratat med Ciczie Weidby, ledamot i arbetsmarknads-utskottet för Vänsterpartiet, som följt förhandlingarna.


Hej Ciczie! 

Hej!

Till att börja med: hur uppfattar du att stämningen var på kongressen?

På det stora hela var den nog rätt så god, Många var förstås mycket nöjda över den nya statsministern och regeringen. Samtidigt låg LAS-frågan lite som en våt filt över det hela, trots att motionerna hanterats redan i höstas kongressen och egentligen inte kom upp till behandling den här gången.

Var det några beslut som fattades som du tycker är särskilt viktiga att uppmärksamma?

Absolut! Framför allt att man beslutade att kräva att karensavdraget avskaffas permanent. Det är en mycket viktig fråga, både fackligt och för samhället som helhet. Det var även intressant att man kommer att kräva att tandvård och tandhälsa ska bli en del av den allmänna sjukvården. Där har ju sossarna hållit emot länge och kanske kan det bli ändring på det nu.

Vad var mest glädjande?

Allra mest glädjande var nog den starka enigheten i karensfrågan. Det bådar gott för framtiden.

Mest förvånande?

Helt klart motionen om att avskaffa RUT och ROT! LO-styrelsen hade yrkat bifall, vilket i sig kanske var lite oväntat, men kongressen röstade ändå emot. Det hade jag inte väntat mig.

Vad tänker du finns att ta med sig i det politiska arbetet, på arbetsplatserna och i riksdagen?

Först och främst karensavdraget förstås. Det måste avskaffas, och där är LOs beslut jätteviktigt. Det ska vi fortsätta driva.

En annan fråga som vi borde göra mer med är förslaget om att förtroendevalda ska få ersättning för fackligt arbete de utför på sin fritid. Med allt fler som jobbar på obekväma och oregelbundna tider är det en viktig fråga för att stärka och underlätta organisering. Generellt tror jag att det finns många saker runt förtroendemannalagen som det är värt att titta närmare på. Det tar jag med mig.

Tack Cizcie!

Tack själva!

Sofia Södergren Poikulainen

Sofia Södergren Poikulainen är tjänstledig från jobbet som skyddsvakt, och jobbar nu fackligt på heltid som ordförande för Transports avdelning 5. Hon sitter också i LO-distriktets styrelse (Stockholms län), och är ordförande i dess fackliga utbildningskommitté. Ibland undrar Sofia om hon verkligen har tillräckligt tjockt pannben, om hon verkligen orkar. Svaret blir alltid JA. Facklig vänster fick till en intervju.

Facklig vänster: Hur började ditt fackliga engagemang?

Sofia: Mitt fackliga engagemang, om man nu kan kalla det för det med tanke på att jag inte var särskilt aktiv då annat än att betala min medlemsavgift… började hösten 1997. Då började jag under sista året i gymnasiet jobba på ett stort möbelvaruhus. Handelsklubben fångade upp mig och jag blev medlem. Det var det allra första engagemanget för mig.

Mitt nuvarande fackliga engagemang kommer sig av att jag för många år sedan blev utsedd som skyddsombud av mina kollegor och kamrater på arbetsplatsen. Jag gick fackliga utbildningar, drev olika frågor och skapade namninsamlingar för bättre arbetsmiljö lokalt och i min klubb. Steget till att vara aktiv i min avdelning, dvs utanför arbetsplatsen och klubben, togs ett par år senare. Sedan dess har det rullat på som förtroendevald inom Transportarbetarförbundet.

Facklig vänster: Vad är det bästa du vet med att vara fackligt engagerad?

Sofia: Något av det bästa med att vara fackligt engagerad är väl enkelt sagt: en har på riktigt möjlighet att påverka och kunna göra skillnad. Ibland skillnadEN. Inte bara för sig själv, utan för kollektivet. Att i samma veva inspirera fler till att kunna och våga göra samma, vara en del av fackligt momentum, att tillsammans ta kampen för oss arbetare.

Facklig vänster: Vad är det tuffaste med att vara facklig?

Sofia: Jag skulle säga att det nästan är samma som det bästa. Ibland undrar jag om jag verkligen har tillräckligt tjockt pannben, är min hud tillräckligt tjock, orkar jag verkligen? Svaret är alltid: Ja! Att det stundtals varit och är riktigt slitigt och kämpigt vet jag att samtliga fackliga kamrater skriver under på, men att det alltid är SÅ JÄKLA VÄRT DET!

Facklig vänster: Hur jobbar du med dina kamrater i Transport för att involvera medlemmarna i verksamheten och för att vara en stark motpart på arbetsplatsen?

Sofia: Under det gångna året har även vi haft en hel del utmaningar med omställningar i verksamheten, däribland att fysiskt kunna befinna sig ute på arbetsplatserna på ett så säkert sätt som möjligt för alla. Jag vågar mig no på att säga att vi trots det haft mer kontakt än någonsin med våra kamrater (och blivande) på arbetsplatserna. Tack vare digitala forum har vi kunnat bilda klubbar, informera anställda om facklig kamp och rättigheter och hålla möten. Först med vissa stödhjul från avdelningen, men allt mer har våra förtroendevalda tagit över stafettpinnen och fortsatt vidare. I övrigt arbetar vi i avdelningen med det facklig-politiska. Vi skriver debattartiklar, anordnar panelsamtal med aktuellt innehåll och mycket annat. Fack och politik hör ihop, det går inte att ha det ena utan det andra.

Facklig vänster: Kan du nämna två fackliga eller facklig-politiska frågor som du ser som särskilt viktiga idag?

Sofia: Var ska jag börja… anställningstryggheten naturligtvis, behöver jag säga mer? Och såklart gisslet med gig-anställningarna som dessvärre inte ser ut att minska. Där har vi som fackliga, men även politiker, en diger uppgift och kamp att ta.

Mer om Sofia

Ålder: Snart 42.

Bor: I hyresrätt i västerort, Stockholm.

Fritidsintresse:
Oklart, men jag vill minnas att det skulle kunnat ha varit resor!

Favoritmusik:
Är gammal panda, men lyssnar på nästan allt.

Favoritmat:
Lättare att säga vad som inte är favorit: gurka.