Vänsterpartiets fackliga nätverk sprider nytt nummer av Vänstern på jobbet. Upplagan ligger på 32 000 ex. Tidningen delas ut och sprids företrädesvis på arbetsplatser och i fackliga miljöer i följande län och städer: Skåne, Göteborg, Väst, Värmland, Sjuhärad, Dalarna, Fyrbodal, Flen, Nordmaling, Örebro, Jönköping, Storstockholm, Gävleborg, Blekinge, Skaraborg och Norrbotten. Läs tidningen som pdf här.
Vänsterpartiets fackliga nätverket sprider nya numret av vår masstidning Vänstern på jobbet. Upplaga är på 43 300 ex. Tidningen delas ut och sprids på arbetsplatser och i fackliga miljöer i hela landet. Ladda upp tidningen som pdf här.
Ärligt talat så finns det en fråga jag ofta ställer till mig själv: ”Vem f-n släppte in mig här?”. Med ”här” menar jag rum där beslut tas. Detta är en fråga som kommer med skuld, en vetskap om att vara en minoritet i dessa rum. Jag är LO-arbetare. Min enda utbildning är från gymnasiet i ett yrkesprogram. Jag är Kock, och jag har ägnat mer än 15 år med att jobba i kök. Men jag har inte bara jobbat med mat, jag har jobbat med människor.
Jag står inför att ta mitt största steg utanför min bekvämlighetszon. Jag ställer upp till riksdagsvalet och är 3a på listan i Göteborg med god chans att komma in.
Vi är inte så många med liknande bakgrund som har denna möjlighet, att släppas in i de rum där stora beslut tas. Ett rum där jag ska representera alla med min bakgrund, utan att kunna alla spelets regler. Jag är inte högutbildad, jag är Kock.
Så vem sa att jag får vara med och bestämma? Jo, det gjorde jag. Jag och ni. Och jag kan alla regler, sådana som inga universitet kan lära ut. Jag kan 15 år av oskrivna regler. Jag är lika kompetent som någon annan att bestämma, och jag kommer att representera en stor del av Sveriges befolkning. Och jag är bra nog att företräda mina kollegor och många som oss. Det har jag gjort länge i facket.
Men ibland kan jag ändå inte låta bli att tänka: ”Vem f-n släppte in mig här?”. Och då försöker jag tänka om. För det gjorde ju ni, och jag. Och jag kan alla oskrivna regler. Jag är bra på att bestämma.
Det svenska skolsystemet skapar segregation och betygsinflation. Även arbetsmiljön för lärarna påverkas negativt. Facklig vänster bad Amanda Möllenhoff, lärare på fritidshem i Stockholms stad och fackligt engagerad i Lärarförbundet, förklara hur det hänger ihop.
– När lönsamhet går före drabbas både verksamheten och vår arbetsmiljö, men marknadsskolan dränerar även den kommunala skolans resurser. En effekt är att man skär ner på de olika stödfunktionerna vilket medför att man får lägga mycket tid på sånt som egentligen inte ingår i ens arbetsuppgifter. Barngrupperna har också blivit större i relation till antalet vuxna och lokalerna. Det medför ökad stress och utsatthet för höga bullernivåer.
Facklig vänster: Vilka är dom största fackliga utmaningarna?
– Just nu pågår en stor omorganisering av lärarfacken där alla lärare för första gången kommer ingå i samma förbund. Därför är det extra viktigt att vi bygger en starkare sammanhållning mellan våra yrkesprofessioner, ökar anslutningsgraden och blir ett starkare fack. Det ska vara en självklarhet att bli medlem och engagerad på sin arbetsplats.
Facklig vänster: Hur kan skolan bli en bättre arbetsplats?
– Lärarna behöver en hållbar arbetssituation. Marknadsskolan måste avskaffas och staten bör ta tillbaka ansvaret över skolan. Det kan vi möjliggöra genom att fortsätta påverka, värva kollegor och genom att rösta på Vänsterpartiet i höst!
På knappt två år som partiledare har Nooshi Dadgostar gjort rejält avtryck. Vänsterpartiet har tagit strid om marknadshyrorna och ändrat både ton och profil. Men vad är Vänsterpartiet för parti egentligen, och vad vill man? Vi tog ett snack med Nooshi själv för att få svaren.
Facklig vänster: Under våren har det skrivits en del om att Vänsterpartiet ska bli ett parti för folk som gillar att ”äta kött, köra bil och åka på charter”. Vad menas med det egentligen?
– Haha, ja det där var ju en lite rolig formulering som många journalister fastnade för. För oss är poängen tvärtom att inte om man äter kött eller inte som är det viktiga. Folk hör hemma hos Vänsterpartiet för att vi kämpar för deras intressen, inte för att de har en viss livsstil.
Facklig vänster: Hur menar du då?
– Poängen med politik kan inte vara att säga åt folk att ta ansvar för att bli bättre människor. Det är politikens ansvar att bygga ett samhälle där vi alla tillsammans kan leva våra liv bättre. Ett samhälle som ger vanliga människor mer makt och inflytande. För mig är det uppgiften för ett arbetareparti som Vänsterpartiet.
Facklig vänster: Det här med att vara ett arbetareparti och en del av arbetarrörelsen, vad betyder det för dig?
– För mig är det ganska enkelt. Ett arbetarparti är ett parti driver en politik för vanliga löntagare. Som ser till att de får mer plånboken och schysstare villkor på jobbet. Som bygger en välfärd som fungerar och trygghetssystem som fungerar.
– Men det handlar också om makt: om att våga utmana den lilla ekonomisk elit som tjänar grova pengar på att andra har osäkra anställningar och kassa löner. Det hänger ihop också. Trygga, starka löntagare har mycket bättre möjligheter att säga ifrån och organisera sig. Både på jobbet och i vardagen och kring de stora politiska frågorna.
Facklig vänster: En fråga som hemsöker arbetarrörelsen idag är att många som tidigare röstade på Socialdemokraterna gått till Sverigedemokraterna. Vad tror du att det beror på?
– Vi kan prata hur mycket som helst om åsikter och värderingar. Men jag tror att det också är viktigt att vi inom arbetarrörelsen vågar vara självkritiska. En stor del av förklaringen är ett djupt missnöje med att Socialdemokraterna inte gjort jobbet. Man ser att välfärden brister och att avtal och löner dumpas, utan att arbetarrörelsen tar strid på allvar.
Facklig vänster: Ja, varför borde den som är missnöjd med hur Sverige utvecklats egentligen lägga sin röst på Vänsterpartiet?
– Därför att det enda som kan vända utvecklingen är vänsterpolitik förstås! En rasistisk politik som ställer arbetare mot arbetare kan bara göra oss alla svagare. Det är inte flyktingar som tjänar på avtalsdumpning och försämrade villkor. Det är tvärtom de som är mest utsatta som ofta drabbas hårdast.
– Men alla rör sig också uppåt om vi lyfter golvet. När vi ser till att svenska avtal gäller för alla som jobbar i Sverige, när vi reglerar gigjobb och osäkra anställningar, när vi stärker a-kassan och sjukförsäkringarna, då är det bra för alla och det stärker oss alla. Det är det som är arbetarrörelsens kärna, och det är exakt motsatsen till allt Sverigedemokraterna står för.
Framväxten av företag som förmedlar tjänster via digitala plattformar påverkar arbetets organisering, och vem som anses vara arbetsgivare och anställd. Nya företag inom plattformsekonomin avskaffar tryggheten och utnyttjar arbetare som daglönare. Fackets svar, organisering, blir ett viktigt motmedel. Men även politiken behövs.
För den som jobbar för gig-företagen innebär vardagen på jobbet oftast ett ständigt jagande, och en konstant stress för att få ihop tillräckligt med timmar. Lönerna är låga, och man tjänar i regel bara pengar när man får ett uppdrag, vilket gör att man måste ta så många uppdrag som möjligt. Det får stora konsekvenser för arbetsmiljön, utöver den ofta totala bristen på anställningstrygghet.
På ett av budföretagen i den nya branschen, Foodora, lyckades Transportarbetarförbundet efter långvarig organisering få till ett kollektivavtal för cykelbuden. Detta efter en framgångsrik strejk i Norge, och ett tålmodigt organiseringsarbete. Sofia Södergren Poikulainen, avdelningsordförande för Transport i Stockholm, deltog i organiseringsarbetet.
Hur gjorde ni i Transport för att få med Foodoras cykelbud i facket?
–Från början, dvs 2017, så var det rent fotarbete i form av uppsökeriverksamhet. Vi befann oss på stan för att kunna stöta på så många som möjligt, men även för att försöka bilda oss en uppfattning om den då hyfsat nya branschen. Samtalen såg lite olika ut, långt ifrån alla kände till svensk arbetarrörelse och en del saknade goda erfarenheter av facket. Det handlade om att förklara fackets relevans, att det är tillsammans vi skapar positiv förändring och trygghet. Det ledde till fler samtal, och även till fackligt medlemskap.
Vad innebär kollektivavtalet som tecknats med Foodora för dom anställda i praktiken? Vilka problem återstår?
–I praktiken innebär det en grundtrygghet, att det finns ramar för både arbetsgivare och anställda att luta sig mot, och följa. Problem som återstår är snarare ett förbättringsarbete. Det är snart dags för ny avtalsrörelse där medlemmar kan lämna förslag på förbättringar, förtydliganden, tillägg med mera för förhandlingsdelegationen att föra fram.
Kommer facklig organisering att vara tillräckligt för att få bort orättvisorna i plattformsekonomin, eller behövs även andra medel?
–Vi arbetare är så pass många i jämförelse med våra arbetsgivare att om vi bara organiserade oss ordentligt så skulle vi i princip kunna välta uppochner på det som är dysfunktionellt i vårt samhälle, precis som kamraterna före oss gjorde. Sen är det så att politiken behöver hjälpa till för att få till lagstiftning och tydliga regleringar.
Ciczie Weidby, arbetsmarknadspolitisk talesperson för Vänsterpartiet, håller med:
–Den fackliga organiseringen är helt avgörande, men det behövs också politiska åtgärder. Vi behöver till exempel se till att det inte råder några oklarheter om att företagen i den här branschen är arbetsgivare med arbetsgivaransvar. Det behövs också skärpningar i regelverket kring egenanställningsföretagen, eftersom plattformsföretagen många gånger tvingar sina arbetare att jobba som falska f-skattare med hjälp av dessa. Sen behöver vi få bort de allmänna visstidsanställningarna, som ju är ett utbrett problem i branschen och en stor anledning till otryggheten som finns, även på företag där facket lyckats teckna kollektivavtal.
Arbetstidsförkortning med bibehållen lön är ett av de krav Vänsterpartiet driver inför valet 2022. Det finns många goda argument: den tekniska utvecklingen och jämställdheten brukar framhållas. Ett annat perspektiv är det som handlar om arbetsplatserna.
I Göteborg har man testat arbetstidsförkortning i delar av den kommunala verksamheten. Maria Wåhlin, fackligt aktiv stödassistent och aktiv i Kommunalvänstern, framhåller ökad effektivitet, tillgänglighet och minskade sjukskrivningar som några av vinsterna:
– Dels startade kommunen ett projekt på Svartedalens äldreboende, och där blev det väldigt bra effekter för personalens hälsa. Samma erfarenheter har gjorts för socialsekreterarna i Angered, som haft 6 timmarsdag sedan 2017. Där minskade sjukskrivningar, och man behöver inte ta in vikarier på samma sätt som tidigare. Man kan också hålla öppet längre och ge mer service åt medborgarna.
Det är inte bara inom välfärdsverksamheterna som kortare arbetstid lönar sig. Maria fortsätter:
– Vi har även exemplet Toyota Center i Mölndal. Där har det möjliggjort 12 timmars öppettid, med roterande tvåskift. Det gjorde att man kunde utnyttja lokalerna bättre, samtidigt som fordonsteknikerna, som har ett tungt jobb, har fått bättre arbetsmiljö.
Maria har också pratat med folk hon känner i byggbranschen.
– Snickare och elektriker jag pratat med säger att det borde finnas tydliga fördelar även för dom med 6-timmar. Då skulle man kunna upprätthålla 12-timmarspass fördelat på två skift, och jobba mer effektivt med material som måste tas fram och stoppas undan vid arbetsdagens slut. Kör man sextimmarspass i två lag kan några gubbar ta fram, byta av och så tar nästa lag vid.
Jan-Olov Carlsson, med ett förflutet som fackligt aktiv industriarbetare på Volvo Lastvagnar, har skrivit en motion till Umeås kommunpolitiker. I den föreslås en demokratisering av arbetslivet, konkret genom att kommunen ska ge makt och inflytande över hur arbetet i kommunens verksamheter ska utformas till dom anställda.
Vad hoppas du och Vänsterpartiet uppnå med detta?
Arbetsplatsträffar, samverkan och MBL-förhandlingar i all ära, det har inget med reellt inflytande att göra. De senaste årtiondena har de anställdas och fackens inflytande minskat. Det är dags att vända den trenden. Varför skulle inte en arbetsplats kunna vara demokratisk? Vi utmanar en ordning i samhället, omhuldat av arbetsgivare och makthavare. Den utgår från att arbetsgivaren har all makt och att vi anställda är maktlösa. Detta samtidigt som alla högtidlighåller 100 år av demokrati i Sverige!
Finns det exempel på att demokratiskt styrda arbetsplatser fungerar?
Ja, det finns exempel på arbetsplatser som styrs av mindre kooperativ och liknande, som kan kallas demokratiska. Det viktigast är ändå: vad är det som talar mot att löntagare inom offentlig eller privat verksamhet skulle kunna bli självstyrande i frågor som direkt berör deras arbete och arbetsvillkor? Utgångspunkten för mig är att det utvecklar ansvarskännande, höjer motivation, minskar sjuktal och ger en bättre verksamhet. Sedan handlar det förstås om att utveckla demokratiska former för bestämmande på en arbetsplats. Vi vill börja med de frågor som ligger närmast, göra försök, utvärdera och utveckla.
Hur har förslaget tagits emot av dom övriga politiska partierna? Vad säger facket?
Det har passerat den första instansen, personalnämnden. Alla partier som sitter i nämnden, utom Vänsterpartiet, röstade för att allt är bra som det är, dvs avslag. Motståndet kommer från en rädsla av att förlora makt och kontroll. Arbetsplatsdemokrati vinns inte utan självaktivering och en rörelse underifrån. Vi kommer att ta den stora debatten i kommunfullmäktige. Tills dess sprider vi ett arbetsplatsblad och satsar på arbetsplatsbesök. Vi försöker tända en gnista. Förhoppningsvis finns ett intresse från de fackliga organisationerna att kasta i mera ved i brasan.
Under sommaren har vi gång på gång hört vårdpersonal slå larm, om ohållbara och rent livsfarliga arbetsvillkor. Redan under pandemin blev det tydligt att nedskärningarna inom välfärden har gjort hela samhället sårbart.
Trots det verkar alltså lite ha hänt. Konstanta besparingarna och försämringarna av arbetsmiljön har bidragit till att skapa akut personalbrist. På vissa håll säger anställda upp sig i protest mot de dåliga villkoren.
Karin Rågsjö har varit hälsopolitisk talesperson för Vänsterpartiet i åtta år. På frågan vad hon upplevt som värst under de åren kommer svaret snabbt.
– Att dräneringen av personal och pengar bara fortsätter. Och pandemin såklart, som så tydligt visat bristen på resurser och på vårdens ojämlikhet.
Vårdkrisen handlar i grunden om personalbrist, menar Karin Rågsjö. Att regionerna som huvudansvariga inte anställer fler undersköterskor, sjuksköterskor och annan vårdpersonal.
– Personalen måste få bättre förutsättningar. Idag tvingas de att slita hårt, att slita ut sig. Mer pengar för att anställa fler är vad som krävs.
Hanna Dahlbäck, barnmorska i Stockholm som sade upp sig i protest mot personalbristen i TV4:s morgonsändning i höstas, instämmer i kritiken:
– För att lösa krisen måste man i första hand lyssna på och satsa på personalen. Tid för återhämtning genom en arbetstidsförkortning borde vara en självklarhet, men även god ekonomisk ersättning för att man arbetar kvällar, helger och nätter.
Resurserna behöver också fördelas där de behövs.
– Fler närakuter, hyrpersonal och nätdoktorer är inte lösningen. När det gäller barnmorskorna måste vi se till att fler sitter i beslutsfattande organ så att vi har möjlighet att påverka vården.
På allt fler delar av arbetsmarknaden vinner oseriösa företag andelar. De utnyttjar kryphål, eller bryter direkt mot lagar och utnyttjar fattiga människor från andra länder. Ofta handlar det om folk som saknar uppehållstillstånd, eller är beroende av sin anställning för att få vara kvar i landet.
Det handlar om slaveriliknande exploatering. Genom att betala slavlöner, tumma på arbetsmiljön och undvika sociala avgifter kan företagen vinna kontrakt i konkurrensen. Arbetslivskriminaliteten är utbredd i städ-, bygg-, transport- och restaurangbranschen. Även hemtjänsten är drabbad, ja även i industrin finns problemen.
Ett hot mot allas villkor
Konsekvenserna blir svåra inte bara för de arbetare som drabbas direkt. De oseriösa aktörernas agerande skapar också en press på löner och villkor hos de arbetsgivare som vill göra rätt för sig, och dessa får allt svårare att hävda sig i konkurrens med de mindre nogräknade.
Jeanette Stojic, ombudsman på IF Metall, har tillsammans med sin kollega Morgan Hallsénius skrivit rapporten ”Skuggsamhället”, där de undersöker vad facket kan göra. Hon har många egna erfarenheter:
– En gång, i samband med en arbetsbristförhandling hos en leverantör till tillverkningsindustrin, fick IF Metall information om att ett trettiotal personer fraktats bort med buss alldeles kort innan vi och Teknikföretagens förhandlare kom till arbetsplatsen.
– En annan gång, i samband med ett oanmält besök hos en bilfirma, såg vi arbetare som låg under bilar och mekade. När de hörde att vi var från facket gick de bara därifrån, utan ett ord. Kvar stod en chef, som hävdade att han inte hade en aning om vilka de var.
Fusket kostar samhället stora belopp. Enligt Dagens Samhälle rörde det sig bara år 2018 om mellan 90 och 135 miljarder som försvann i samband offentliga upphandlingar. Skattepengar som gått rakt ner i fickorna på kriminella aktörer.
Vad kan facket göra?
För facket är frågan om att motverka de oseriösa aktörerna ytterst en fråga om att bekämpa osund konkurrens som undergräver kollektivavtalen. Hur man ska gå till väga har det dock rått delade meningar om. Jeanette Stojic menar att det först och främst måste vara en facklig uppgift att organisera även de papperslösa arbetarna, och att försöka säkerställa att dessa ges upprättelse där det är möjligt. I den processen kan facket också medverka till att avslöja kriminella upplägg. Men det är inte alltid en självklar prioritering:
– Det finns en tendens inom fackföreningsrörelsen att säga att ”nej, de där är här illegalt, de är inte medlemmar i facket, då har vi inget ansvar att hjälpa dem”. Till det kan man rada upp problem, som att de inte förstår språket, inte vet hur systemet funkar, och därför är svåra att hjälpa. På så sätt flyttas fokuset, och det blir en fråga för polisen och andra att lösa.
– Problemet med den ingången är för det första att fackets uppgift inte kan vara att jaga papperslösa. Vi måste jaga de oseriösa arbetsgivarna som utnyttjar dem. Utöver att grunduppgiften alltid måste vara att försvara solidariteten mellan arbetare, oavsett vart de kommer från och om de har papper eller ej, så har vi inte råd att bara välja att stå upp för somliga. Om en papperslös arbetare utvisas så ersätts den personen snabbt av en annan. Och även den som saknar papper omfattas av svensk lagstiftning.
Men ofta, menar Jeanette, handlar den svaga fackliga organiseringen bland de mest utsatta arbetarna inte om fackligt ointresse. Många LO-förbund har heller ingen beslutad karenstid (som betyder att man bara hjälper någon som varit medlem sedan tidigare), som det ibland påstås. Det finns inte heller några formella hinder för att driva tvister retroaktivt, alltså för personer som gått med i facket först efter att de blivit utnyttjade, det intygar även LO-TCO Rättsskydd.
Det är dock ofta ett svårt och mödosamt arbete att värva medlemmar bland de som är rädda, och även om man lyckas kan det bli en lång och komplicerad process att få upprättelse, med osäker utgång. Men det går. Jeanette nämner den verksamhet som utförs av LO-förbunden i Fackligt center för papperslösa som ett positivt exempel:
– Den typen av facklig verksamhet borde få mycket mer stöd och resurser. Vi måste ta den här uppgiften på allvar, och alla förbund behöver inse och bidra gemensamt till det.
Utöver att driva enskilda ärenden skulle facket också kunna växla upp och agera mer proaktivt, menar Jeanette.
– Ta bara alla ansökningar om migrationsanställningar som facken ska yttra sig om. IF Metalls Stockholmsavdelning kan få in femtio sådana ansökningar från Migrationsverket på en vecka. Vi får ofta ta del av kontrakt där arbetsköpare erbjuder löner som ligger långt under kollektivavtalets nivå.
– Givetvis blir den fackliga rekommendationen då att inte godkänna anställningen, men det är långt ifrån alltid som Migrationsverket går på fackets linje. I en sån situation skulle facket kunna följa upp med besök hos den aktuella arbetsgivaren, ställa frågor om villkoren där, försöka få kontakt med arbetarna och ta det vidare den vägen.
Politiken måste ta ansvar
– Sen är det så att även politiken måste ta ett större ansvar. Så länge man inte täpper till kryphålen i lagstiftningen så kommer det här alltid att vara ett arbete i uppförsbacke.
Jeanette är ändå hoppfull om både fackens och politikens möjligheter:
– En del steg i rätt riktning har tagits. Ett av dem är inrättandet av regionala center där myndigheter ska samverka för att stävja arbetslivskriminalitet. Men mer behöver göras, och det är bra att Vänsterpartiet driver på för fler steg. Det är också bra att diskussionen har lyfts mer och mer i fackföreningsrörelsen. En ökad medvetenhet om problemet är en nödvändig utgångspunkt för förändrade arbetssätt.
(Artikeln är ursprungligen publicerad i Vänstern på Jobbet)
——————————–
5 saker vänstern vill göra